Jag har fått följande länk från några läsare som ber om en kommentar. För den som inte orkar öppna länken eller inte behärskar engelska så bra, ger jag en kort sammanfattning.
Det är kolumnisten John Hawkins som skrivit en krönika om 5 tecken på ett samhälles förfall.
- Bidragsberoende. Var sjunde amerikan är idag beroende av bidrag på ett eller annat sätt. Det är 47 miljoner medborgare som inte klarar sitt eget uppehälle.
- Statsskulden. Den är ohållbart stor och ökande, om det är man ense på båda sidor. Skulden är större än 100% av USA:s BNP. Räntan på skulden är jämförbar med hela försvarsbudgeten.
- Kulturförflackning. Hawkins lyfter fram Hollywoods guldålder när man instämde i krigspropagandan på 1940-talet och förkastar den nuvarande exhibitionistiska navelskådande och våldsförhärligande.
- Politiker. Politikerna tjänar bra med pengar på sina arvoden, men ännu mer från sina investeringar i branscher och företag på ett sätt som för andra investerare skulle betraktas som insideraffärer. Dessa insiders har dessutom lagstiftningsmakten på sin sida.
- Äktenskap och oäktingar (illegitimates). Hawkins förfäras över de 50 miljoner aborter som utförts sedan 1973 (Roe vs Wade). Vidare upprörs han över de oäkta barn som nu föds i allt större antal. Hos svarta kvinnor under 30 år föds 73% av barnen som oäktingar, hos latinos 53% och hos vita 29%.
Det framgår inte om han rangordnat dem på detta sätt eller om de bara blivit redovisade så. De är svåra att rangordna. Det är svårt att veta vilka viktningar och implikationer man ska ge dem. Mycket handlar om både värdering och tolkning. Men jag betar av dem i tur och ordning utan att göra någon ranking.
- Bidragsberoende är aldrig bra. Inte för den egna friheten, inte för oberoendet och inte för den som utan motprestation står för fiolerna. Krav på motsprestation är inte heller oproblematiskt. Varken när det gäller socialbidrag, handikappersättning, studiebidrag eller exempelvis forskningsbidrag, jordbruksstöd och industristöd. Strängt taget är all ersättning som inte är en frivillig betalning för en efterfrågad tjänst eller vara att betrakta som bidrag. Inkrävandet av skatt för att betala något som skattebetalaren inte vill ha (och kanske inte själv får del av) är därför korrekt kallat för stöld. Samtidigt måste man vara medmänsklig och vara beredd att hjälpa till och stötta där det behövs. I en ideal värld gör alla först vad de förmår själva innan de frågar om hjälp (vissa frågar dock inte under några som helst omständigheter). I samma ideala värld finns det tillräckligt många frivilliga hjälpare så att det räcker till alla. En mer eller mindre stor mismatch får man nog räkna med som oundvikligt. Många försök har gjorts att lösa denna fråga på ett medmänskligt och samtidigt ekonomiskt sätt. Ingen har lyckats utan besvärande tröskeleffekter. Jag kan inte heller göra anspråk på någon perfekt lösning.
- Statsskuld är en lika förödande företeelse för en stat som för en familj. En stat eller en familj som är skuldsatt med mer än 50% av sina tillgångar har inga som helst dra-åt-helvete-pengar. Man har inte friheten att bestämma sin egen väg. Det har inte minst en stor betydelse för den förra frågan, bidragsberoendet.
- Kulturförflackning är i lika hög grad något som sitter i betraktarens öga, liksom frågan om vad som är konst, eller bra konst, vad konsten föreställer eller vill säga. En särskild form av kulturförflackning är det normativa kravet att konst ska vara vänster och bekostas med offentliga medel, bidragsberoende.
- Politikerna är en källa till många funderingar och kommentarer. Detta är kanske den allvarligaste punkten av alla. De har i vårt ställe anförtrotts uppdraget att sköta rikets ekonomi, stifta vettiga lagar, se till att lagarna efterlevs av både medborgare och myndigheter. De ska vara tillräckligt intelligenta, kunniga och ärliga för att sköta jobbet utan egen vinning. Nej, det är nog tyvärr inte många av de nuvarande som klarar kravbeskrivningen.
- Äktenskap och barn. Här är konservatism, ja kanske rent av en reaktionär inställning den stora faran. Ett traditionellt konservativt äktenskap innebär i praktiken för kvinnan ett bidragsberoende. För kvinnor som inte lär sig, inte förväntas att försörja sig själva, är det sannolikt likgiltigt vem som betalar ut bidraget för henne och barnen. Det kan till och med kännas tryggare att staten gör det än att vara beroende av en enda man. Synd är en fiktiv konstruktion i sammanhanget. En poäng som bör betonas med äktenskapet, är att det är lagens skydd för samhällets minsta och grundläggande kollektiv. De konservativa måste förmås inse att frågan om abort är historiskt överspelad. Deras motstånd mot abort säger mer om dem själva som omoraliska översittare än om de som utför och låter göra abort. Det finns inga oäkta barn.
Jag är alltså inte helt ense med Hawkins. För en framgångsrik borgerlig politik måste liberalerna hålla konservatismen på avstånd, likaväl som socialisterna söker hålla den utopiska kommunismen på avstånd. När liberalerna inte lyckas med detta flyr potentiellt borgerliga väljare till socialismen om denna lyckats ge intryck av att hålla kommunismen borta.
En allvarlig brist i Hawkins lista är att arbetslösheten inte finns med. Om det är något som är förödande för ett samhälle så är det hinder av olika slag som suboptimerar möjligheten till arbete. Dessa hinder kan vara allt från diskriminering och fördomar till laglig och avtalsmässig utestängning av viss del av arbetskraftspoolen.
Tack Mats,
Konstruktivt klarläggande.