När man läser centerns idéprogram (pdf) om hur ett framtida centersamhälle skulle kunna se ut, inser man att de sitter fast förankrade i floskelträsket. Till och med detta arbete som av vissa delar av medlemskåren kritiserats för att vara för extremt och otraditionellt är fullkomligt nerlusat med centerfraser som aldrig lockat väljare, aldrig särskiljt centern från andra partier och aldrig kunnat genomföras eller motverkat någon ogillad utveckling.
Att partiet är kluvet har varit känt sedan länge. Redan Gösta Bohman ställde upprepade gånger frågan till Torbjörn Fälldin: Är centern ett borgerligt parti eller ett vänsterparti?
Fälldin vägrade ge ett rakt och konkret svar på frågan. Centern skulle vara mittenalternativet, mittimellanpartiet. Många medlemmar ser partiet som ett socialliberalt alternativ till socialdemokraterna. Med andra ord ett grönt socialistiskt parti för landsbygden. Ett slags vattenmeloner light.
Andra medlemmar har lockats till partiet för dess retorik om frihet. Dessa medlemmar kallas ofta föraktfullt för Stureplanscentern, oavsett var i landet de har sin hemvist. Det är individens frihet, bondens frihet, medborgarens frihet från kvävande byråkrati som lockat dem. Men centern har aldrig levererat på den punkten. Centern har alltid traskat patrull med förbudsivrarna, alltid säkrat med kollektiva beslut på annan plats än hos dem som närmast berörs.
En gigantisk blind fläck som drabbat centern är just konflikten mellan det gröna helvetet och den moderna rättsstatens fundamenta om individuell frihet och äganderätt. Man tror att storskalig, byråkratisk, anonym, kollektiv miljöpolitik är bättre för miljön, för landsbygden och för bönder och andra medborgare. Så är det naturligtvis inte. Den kollektivistiska, konfiskerande miljöpolitiken är rena antitesen till det stöd, den rätt, landsbygdens människor skulle behöva. Minsta kommatecken i varje paragraf i miljöpolitken kostar pengar som ensidigt betalas av dem som bor, äger och brukar mark.
Jag var ledamot av distriktsstyrelsen i värmlandscentern när valet stod mellan Lena Ek och Maud Olofsson. Det var ganska jämnt och jag var en av dem som förordade Maud. Jag skulle göra samma val idag om det var samma personer valet stod mellan. Maud var och är en duktig säljare. Men det är en omöjlig uppgift att sälja centern med de självmotsägande budskap som centern ackumulerat under åren.
Centern skulle, för att kunna bli ett parti som med kraft kan driva någon politik över huvud taget, behöva splittras i två. Ett som kanske går ihop med sossarna och ett som med kraft driver klassiska liberala frihetsfrågor för individen och medborgaren, som begränsar offentlighetens makt över individen, som sätter gränser för kollektivets rätt att stjäla beslutsrätt, makt och frihet från individen.
Skulle Annie Lööf lyckas föra en sådan centergruppering till riksdagen och en regeringskonstellation, då är jag beredd att utse henne till Sveriges största politiska strateg sedan Birger Jarl!
RSS – inlägg
Det är fler partier som behöver klyvas:
Socialdemokraterna behöver skilja sina socialiseringsivrare från pragmatikerna. De förra får lätt plats inom Vänsterpartiet.
Nya Moderaterna behöver återuppliva idealen från gamla Högern om just sådana frihetsideal du skriver om med realism beträffande ekonomi, försvar och brottslighet. Då kan resten gå ihop med Nya pragmatiska sossarna.
Folkpartiet kan delas upp mellan Miljöpartiet för do-gooders, som vill skänka bort Sverige till resten av världen, och Vänsterpartiet, som vill göra revolution. Dom som blir kvar kan gå in i Nya Högern.
Centern delas med fördel mellan Nya Högern och Miljöpartiet.
Sverige demokraterna delas mellan Nya Högern och Pragmatiska Sossepartiet.
Då har vi fått ett förnuftigt och tydligt politiskt landskap:
En realistisk Höger och Pragmatisk vänster (sossar), samt de världsfrämmande världsförbättrarna delade mellan gröna och röda.
Fyra tydliga partier.