I slovenska Šoštanj ska det koleldade kraftverket rustas upp. Det ska sedan kunna vara i drift till 2054. Detta kräver en satsning på 1,2 miljarder €. EIB, Europeiska Investeringsbanken och Europeiska Utvecklingsbanken (EBRD) har påbörjat utlåningen och fattat de principbeslut som behövs för att inleda arbetet.
Enligt Pippa Gallop, talesperson för Bankwatch Organisation, är upplägget för investeringarna i kolkraftverket arrangerade för att undvika insyn. I klartext är man oroliga för korruption och dåliga beslut på flera sätt.
En pikant vinkel på de stora lånen är EU:s policybeslut att alla koldioxidutsläpp inom unionen ska ha minskat med 80-95% till år 2050, räknat på 1990 års nivåer. Šoštanj kommer, om planerna genomförs och det är i drift till 2054 som planerat, ensamt att släppa ut mer CO2 än Sloveniens hela nationella kvot. Internt är miljöorganisationer upprörda över detta, men inga stora protester hörs, varken från NGO:s eller MSM.
Varför inte det, kan man undra? En tänkbar förklaring är att man lyckats lite för bra med att stoppa kärnkraften och sätta press (fokus) på oljeförbrukningen. Men världen, människor, företag och offentlig verksamhet behöver energi för att fungera. Politiker och myndigheter är tvingade att se till att energi finns tillgängligt, annars åker de ut snabbare än en köldknäpp i september. Så svaret på var elströmmen ska komma ifrån när kärnkraften och oljan stängts kanske är kolkraft. Men ingen vill säga det högt och det var inte meningen att vi skulle få veta det.
Hur detta hänger ihop med vissa aktörers krav och lobbying för CO2-lagring under jord kan vi bara spekulera i. Men känt är att kolet räcker längre än de kända reserverna av olja. Om dessa miljard-eurolån från investeringbanker på något sätt hänger ihop med kraven på en samordnad ekonomisk politik och en bankunion, för exempelvis återförsäkring/riskspridning, det vet jag inget om. Men visst är det på sin plats att ställa frågan.
Du kan klippa och klistra in dessa: Š š
Tack herr messerschmitt! 😉