Pehr Björnbom har skrivit en mycket intressant diskussionsartikel om Jordens inneboende värmeregleringsförmåga. Artikeln är publicerad på Earth System Dynamics, där den nu ska genomgå en öppen peer-review med kommentarer vilka Pehr sedan får besvara. Artikeln finns även kort beskriven och kommenterad på TCS. Inte minst de efterföljande kommentarerna när kunniga människor hunnit läsa och sätta sig in i resonemanget är intressant.
Han har använt sig av en erkänd matematisk procedur som kallas för fasplansberäkning. Jag har inte de kunskaper i matematik som krävs för att närmare beskriva denna. Fasplansmetoden har använts av andra i försök att beskriva atmosfärens växthuseffekt. Pehr Björnbom har byggt vidare på dessa arbeten. Jag ska inte ge mig på att vetenskapligt utvärdera Pehrs artikel, jag nöjer med min lekmannamässiga förklaring av vad han skrivit. Så avslutar jag med en kommentar om vad det betyder politiskt.
Enligt min förståelse av Pehrs artikel är CO2 inte en katalysator som förstärker effekten av ingående värme. Vidare är atmosfärens utstrålning ”buffrad” så att ökad instrålning besvaras med ökad utstrålning. Denna buffringskapacitet kan mätas med fasplansberäkning istället för med pH.
Om allt detta blir vetenskapligt accepterat är det bra för klimatdebatten, men dåligt för klimatneurotikerna och i synnerhet för dem som vill luras till stora investeringar i åtgärder som helt saknar verkan för klimatet och således inte behövs, men i värsta fall ödelägger vårt samhälle. Det är med andra ord ytterligare en kraftfull spik i kistan för det politiska klimathotet. Särskilt roligt är det att en svensk kan bidra till en mer korrekt förståelse av hur atmosfären fungerar, efter de villospår Arrhenius och Bolin lagt ut.
Mer konkret uttryckt kan man säga att vi kan fortsätta elda och släppa ut koldioxid så mycket vi vill och orkar, för atmosfären påverkas inte mer än att dess reglerande effekt förblir praktiskt taget oförändrad.
RSS – inlägg