Folkhemmet hade nått vägs ände i och med koreakriget. Det hade haft sitt berättigande i den transformering hela världen genomgick under mellankrigstiden. Folkhemmet fungerade som samhällsprojekt även under andra världskriget. Men när det kalla kriget drabbade världen med full kraft var folkhemmet inte längre en fungerande tolkningsmall mot verkligheten. Under vietnamkriget blev detta fullständigt uppenbart. En värld i kallbrand hade inte plats för något folkhemskt mitt emellan.
Olof Palme var kanske den förste svenske politiker att inse detta, men han valde fel sida. Möjligen insåg även Gösta Bohman att folkhemmets dagar var förbi, men han var förhindrad att uttrycka sig så. Insikten var för dåligt spridd för att kunna yppas offentligt. Båda dessa politiker var älskade av sina egna och hatade av sina motståndare. Likväl fanns det människor som lyckades hata, eller i vart fall missförstå dem båda. Sverige var i sanning ett splittrat land, där få förmådde finna gemensamma utgångspunkter att verka från. Indoktrinering och navelskådande hade gjort merparten av svenskarna, inklusive deras politiker oförmögna att förstå såväl realiteter som omvärlden.
Vi dras fortfarande med sviterna efter denna svåra tid. Enögdheten i vår yrkesanpassade högre utbildning är monumental. Självständigt tänkande och analys har motarbetats så länge och effektivt att det närmast är okända begrepp. Som exempel anför jag journalistutbildningen och meteorologin (klimatvetenskapen).