Jordbruksverket har från årsskiftet infört landsbygdssäkring. Enligt deras egen definition innebär det följande:
Att landsbygdssäkra innebär att på ett medvetet, objektivt och systematiskt sätt ta hänsyn till och beakta landsbygdens särskilda förutsättningar. Jordbruksverket landsbygdssäkrar nu genom en egen utvecklad modell alla ärenden som beslutas av generaldirektören från och med den första januari 2013. Metoden att landsbygdssäkra används till exempel vid olika typer av utredningar, analyser och vid svar på remisser.
– Genom landsbygdssäkring ser vi till att rätt prioriteringar görs till nytta för både stad och land. Det är ett steg i vår strävan att underlätta för våra kunder och skapa en helhetssyn. Effekten blir större när många drar åt samma håll och vi hoppas nu på en smittoeffekt där fler organisationer följer efter och börjar landsbygdssäkra sin verksamhet, säger Leif Denneberg, Jordbruksverkets generaldirektör.
Jag blir lite bekymrad när våra offentliga tjänstemän, ”allmänhetens tjänare,” ser oss landsbygdsbor som ”kunder”. När dessutom Jordbruksverket inget har att sätta emot exempelvis Naturvårdsverkets ”fridlysning i natur- och miljöhänsynens namn” av i det närmaste allt som kan utgöra produktionsfaktorer och värde för landsbygdsborna, då undrar man vad landsbygdssäkring betyder i praktiken?
Det är tänkt att landsbygdssäkringen ska ge en dimension till beslutsfattande som motsvarar naturvårdens miljökonsekvensbeskrivning. Jordbruksverket ser en stor potential för landsbygden. Men i ett fritt land, är det verkligen de som ska mikrojustera villkor, inriktning, lönsamhet med mera för landets landsbygdsbefolkning?
Genomgångar av flera svenska regeringars löften om rationaliseringar i regelfloran och krångelminskningar visar att det varje gång blivit tvärtom. Flera organisationer protesterar och reser varningar, inte minst småföretagarna. De som inte protesterar är de organisationer som korporativistiskt kommit att åtnjuta mer eller mindre vetorätt i allt som rör deras utvidgade intressesfär, exempelvis LO och Naturskyddsföreningen.
Statistik visar att där servicen (butiker, skola, vård, apotek, polis etc.) är dålig är priserna på fastigheter låga och de flesta brukas som feriebostäder. Vilket som är orsak respektive verkan är dock något som myndigheten inte har kläm på. Men jag kan lämna ett besked från gamla erfarenheter. Ju mer man låter landsbygden sköta sig själv, utan pekpinnar och krav på att tillfredsställa stadens önskemål, desto bättre. Ett av dessa krav, bara som exempel, är ingreppen i äganderätten tillkomna enbart för att tillfredsställa stadsbornas dröm om landet.
Enligt GD Denneberg ska landsbygdssäkringen se till ”att rätt prioriteringar görs till nytta för både stad och land.” Notera att stad nämns först. Varför prioriteringar i landsbygdspolitiken över huvud taget ska ta hänsyn till nyttan för staden är mycket oklart. Prioriteringarna i städernas planering tar ju ingen som helst hänsyn till nyttan för landsbygden. Tänk exempelvis trängselskatter, kollektivtrafik, dubbdäcksförbud, Slussen, uppdämning av Mälaren etc.
RSS – inlägg
Ångvälten är i rörelse och politikerna är oförmögna att stoppa den!
Landsbygdens invånare är av varierande sort. Vissa äger eller hyr ett litet torp, som de anser är deras privata kungadöme och resterande mark är ”allmän egendom”. Sedan finns det också en del ansvarsfulla markägare, som aktivt brukar sin mark. Så vilken av dessa två grupperingar kommer jordbruksverket att avse när det gäller att ”landsbygdssäkra” sin verksamhet? Stor risk att äganderätten försämras ytterligare.