Jag har läst After the Welfare State, en politisk essäsamling redigerad av Tom G. Palmer, utgivningsår 2012. Notera att med välfärdsstat menas ett samhälle där staten tar på sig ansvaret för medborgarnas välstånd. Denna bok visar att det finns andra vägar till välstånd. Välfärdsstat och välståndssamhälle är alltså skilda saker, ofta till och med vitt skilda saker.
Bland all intressant information och politisk filosofi kan man hitta många godbitar. Grekisk ekonomi var faktiskt ganska stabil och tillväxten god från slutet av Första Världskriget, trots perioder med diktaturer och handelsbojkotter. Ända tills det socialistiska Pasok tog makten 1981. Hatzis skriver det inte, men vi svenskar vet ju att Papandreou fick många goda råd av Palme & co. Bland annat började man dela ut förmåner (pengar) på andras bekostnad, efter svensk modell.
Till detta kommer att Grekland har Europas minst konkurrensutsatta ekonomi. Allt regleras av intresseorganisationer, korporationer, fackföreningar, yrkesföreningar etc. ett välbekant recept för ekonomisk stagnation.
Annan viktig information handlar om att långt före välfärdsstatens tillkomst, i upplysningens och klassisk liberal anda, var frivilliga ömsesidiga välgörenhetsorganisation en viktig beståndsdel. I Storbritannien grundades den första organisationen i Leith i Skottland redan 1555, the Incorporation of Carters. Vid en sammanställning gjord av Sir Frederic Eden år 1801 fanns då 7200 föreningar, eller loger kanske vi borde kalla dem. Dessa räknade in 648000 vuxna män i sina led. Vuxna män var mest organiserade, i kraft av eller med hänvisning till deras roll som familjeförsörjare. År 1803 gjorde man med hänvisning till dåvarande fattigdomslag en inventering och fann att 9672 loger organiserade 704350 medlemmar i England och Wales. Alltså Skottland och Irland oräknat. År 1911 kom den första statliga socialförsäkringslagen. Året innan var 6,6 miljoner britter organiserade i frivilliga ömsesidiga loger.
I USA fanns liknande loger, ofta kallade ”fraternal societies”. År 1920 tillhörde 18 miljoner amerikaner, cirka 30% av den vuxna befolkningen, någon sådan loge. Bara kyrkorna hade fler medlemmar. Men sedan kom New Deal och annan ”Big Government” politik och slog undan benen på frivillig verksamhet. De frivilliga organisationerna hade lägre omkostnader och kort behovstid innan medlemmarna kom tillbaks till självförsörjning. Staten hade större resurser men sämre närkontakt och lokalkännedom. De behövande blev kvar längre och längre i åtgärder. Verksamheten har hela tiden slukat mer och mer pengar. Pengar som tas från det minskande antal som har sin egen försörjning. Debatten om den allt märkligare hanteringen av food stamps blir allt livligare.
Det finns några fristående organisationer kvar, men de har väldigt liten karaktär av socialförsäkringsverksamhet kvar. Några av de kända är Odd Fellows och Frimurarna. Dessa smädas ofta i vänstermedia för konservatism, heliga mystiska riter eller annat. Sanningen är alltså att de bildades mer eller mindre som kvartersföreningar med avsikt att erbjuda hjälp grannar emellan.
Några loger, eller förbund av loger omvandlades till rena kommersiella försäkringsbolag. Prudential Insurance och Metropolitan Life tillhör de mer kända.
Utilitarismens kända socialistiska önskan om tvingande omfördelning av välstånd granskas och även exempel på att JS Mill avrådde från sådant tvång lyfts fram. Som exempel på det moraliskt rätta med att i klassisk liberal anda frivilligt engagera sig i sådan hjälp till självhjälp som dessa loger gjorde, citeras Adam Smith, The Theory of Moral Sentiments.
”En individ får aldrig se om sitt egenintresse i sådan grad gentemot någon annan individ så att denne skadas för att gynna den förstnämnda. Inte ens om den förstnämnda gynnas så mycket mer än den sistnämnda skadas. Inte heller den fattige får bedra eller stjäla från den förmögne. Inte ens om det han tar gör mycket större nytta för honom än den skada som åsamkas den rike. Sådant beteende skulle skada de heliga regler på vilka hela samhällets frid och säkerhet vilar.” Min översättning
Det känns minst sagt kymigt om man betänker att kyrkan gör insatser på andra sidan jordklotet och man tvingats betala kanske 65 – 70% av inkomsten i skatter till politiker som sprider pengarna för alla vindar. Generositeten falnar lätt!
Låter religiöst…
Eller som Mao sade:Man måste röra om i mjölken annars flyter grädden upp…”
Skämt åsido.
Finns det statiska situationer?
Tja, möjligen klansamhället.
(Kolla vad jag skrev i morse…)