Erle C. Ellis har skrivit en intressant artikel i NewScientist. Han avfärdar IPCC:s och klimatneurotikernas påståenden om tipping points för klimatet. Detta gör han utifrån studier av kända tipping points. Som exempel kan nämnas sjöar där innehållet i tillflödet ändras. Till en början händer ingenting anmärkningvärt. Men vid något visst tröskelvärde inträffar en tipping point, ekologin slår om och antar en annan skepnad. Ett annat exempel är epidemier. När en population är gles ger en smitta eller parasit en normal procentuell dödlighet. Men vid täta populationer, där smittspridningen kan ske mycket snabbt och nå i stort sett hela populationen samtidigt, uppstår en epidemi. Exempel på sådana som härjat i Sveriges natur är harpest och rävskabb. De ritar snabbt om villkoren för berörda arter. Tilläggas kan att i de flesta fall kan tipping points reverseras eller återhämtning ske.
Ellis ger följande villkor för att tipping point ska kunna inträffa. Antingen måste en yttre mekanism inverka uniformt på ett system och varje del av systemet reagera likadant (sjön), eller så måste interaktionen inom systemet vara mycket hög (epidemin). Eller både och.
När det gäller det globala klimatet är inget av dessa villkor uppfyllda. En uppvärmning på ett ställe resulterar i vindar som drar ned kyla på ett annat. Sådant kan flytta regn och torka men inte ge enbart antingen eller över hela planeten. Så det globala klimatet kommer inte att uniformt skifta vid en viss tipping point.
Även om klimatet skulle ändras permanent med en uniform uppvärmning av exempelvis 4 grader så är biotoperna så åtskilda av naturliga barriärer att de inte skulle påverkas lika överallt. Dessutom finns olika grader av anpassningsförmåga inbyggt i de olika biotoperna. Detta betyder att utfallet blir lokalt och inte globalt. Ingen oro behöver alltså läggas mer på en global klimatförändring. Det blir ingen global katastrof, kan inte bli.
Men Ellis forstsätter sitt resonemang, och det är nu djävulen kommer fram. För, som alla förstår av resonemanget ovan är det ingen idé med globala åtaganden eller åtgärder. Ellis lyfter istället fram det lokala ansvaret för att bevara varje art och varje biotop och biom. Trots sin egen beskrivning av människans historia och gärning på jorden som en total makeover, med konsekvenser för alla arter och alla biotoper, drar han ett streck i sanden och säger hit men inte längre. Han ger sig själv rätten att på ett globalt och totalitärt sätt styra över lokalt och privat ägande och rådighet över mark och natur.
Det är här kampen kommer att stå i fortsättningen. Jag och andra har varnat för det tidigare i vår argumentation mot klimathotet. Ellis är en av dem som vill växla in den gröna fascismen på det spåret. Då måste vi vara redo för matchen, annars är den snabbt över.
Tomas Tirén, som skrivit en notis i Miljöaktuellt om Ellis artikel har glömt att redovisa denna sista aspekt på övergivandet av globala tipping points. Men det kommer säkert vad det lider. Antingen har han inte ännu insett konskvensen att detta skifte i fokus, eller så vill han inte informera allmänheten ännu.
En sådan tippning point i vår närhet är Östersjön, som bytte ekologiskt system i början av 1950-talet….
Från näringsfattigt innanhav till näringsrikt innanhav.
(Skulle inte detta vara böndernas fel, eller… Men jordbruket var ju rent medeltida fram till slutet av 1960-talet! Detta var egendomligt….)
Inte alls egendomligt. Bönder är en lämplig syndabock med en usel 30-talsorganisation som hjälp…..
Nja, det finns ju flera hundra år gamla anteckningar om så kraftig algblomning att folk gjorde försök att gå på täcket och en outhärdlig stank.
Jo, bondeorganisationens 30-talsmässighet har jag beskrivit här några gånger.
Jaså…
Var har du hittat sådana uppteckningar, ty det var nyheter för mig! Så kallade ”döbottnar” har ju alltid funnits, har jag hört av fiskare på västkusten, den ekologiska balansen är väldigt skör…..
Ty dina uppgifter tolkar jag att Östersjön då alltid varit ett känsligt ekosystem och det behövs då små förändringar för att rubba balansen…
Om det nu är noga att vi inte har en grön soppa för stockholmare att segla i ( som WWFs svenske ordförande så upprört anser att svenska bönder är ansvariga för) ….
Den som tar på sig miljömarodörsrollen är förlorad, sa jag till LRFarna redan på 1980-talet….
Dels finns det ofta citerade dagsboksanteckningar om algblomningen i äldre tider.
Dels har geologerna bra kläm på Östersjöns historia de senaste 12000 åren, där man sett att näringstillgång, näringsomsättning med mera har varierat kraftigt och till och med kraftigare än den inverkan människan bidragit till.
Men med sådan kunskap kan man ju inte ställa ohemula krav på sina medmänniskor och grannar. För att kunna ställa extremistiska krav måste man ju presentera extremistiska ”fakta”.
Då förändringen (den senaste) började 1950, så har jag uppfattat att det var vattenkraftens rubbningar i vattencirkulationen som triggade igång problemet (då utbyggnaden i stort var klar 1950) …..
Men ingen vill ta upp problemet, då man redan hittat en syndabock…
Trist och inte blir det roligare att segla eller dyka i den soppan.
Ty att ha en syndabock hjälper ju inte!