Det finns många politiska inriktningar som ogillar skatt, av olika skäl med olika argument. Ungefär samma politiska inriktningar ogillar bidrag. Finns det något sätt att kombinera dessa tankegångar till något fruktbart förslag om hur medborgarna ska få råd att leva av frukten från sitt eget arbete?
Ja, det finns det faktiskt! Och det är ingen flumig teori som aldrig prövats i verkligheten. Det stavas grundavdrag och praktiseras i flera av EU:s medlemsstater. Grundavdragen (basic allowance, personal allowance) är som följer i en del EU-länder, enligt sökning på Wikipedia för respektive land (ingen sammanställning finns tillgänglig). I England 62550 (6475 £), Tyskland 66600 (8004 €) (+barnavdrag för utbildning), Frankrike 48900 (5875 €, 2009), Holland 155500 (18575 €, 2012), Spanien 76800 (9230 €, makar kan välja sambeskattning). I Spanien tillkommer dessutom barnavdrag på 1836; 2040; 3672; 4182 € för barn nr 1-4 och uppåt.
Socialdemokraterna har enträget sedan begynnelsen verkat för att entlediga föräldrarna från omsorgen om sina egna barn. Alva Myrdahl förde framgånsrikt kampen mot kärnfamiljen och satte tonen för snart ett helt sekels familjepolitik. Man spelade på att familjen var en kvinnofälla och 1970 avskaffades sambeskattningen, vilket i ett slag gjorde alla gifta kvinnor mer eller mindre skyldiga att skaffa sig ett arbete.
På LRF:s riksstämmor togs varje år from 1983 tom 1986 samt 1988 stämmobeslut på att verka för vårdlön till barnfamiljer. Detta smått socialistiska krav underminerades av en ännu mer socialistiskt inriktad enkät från LRF 1984 där man endast ville veta hur många lantbrukarfamiljer med barn som ville ha dagisplats.
Ett grundavdrag som i övriga Europa, två eller ända upp till åtta gånger högre än det svenska, skulle ge helt andra förutsättningar för en familjestyrd familjepolitik istället för politiskt eller fackligt styrd dito. För landsbygdsboende av alla slag skulle det medföra ytterligare lättnader då besparingar kan göras på skjutsning av barn till kommuncentra för dagförvaring. Egna pengar att förvalta för familjens bästa kan bidra till lön för lokal entreprenöriell barnpassning.
Kommunala skattepengar kan sparas in. Ett högt grundavdrag skulle sporra till produktion när frukten av det egna arbetet inte skattas bort. De enda som skulle förlora på det är de som hela tiden motverkat sådana förslag, experterna, konsulterna och fackföreträdarna. Det vill säga de som visserligen bidrar till BNP, men inte till produktionen.
Vårdlön, vårdbidrag och även grundavdrag har diskuterats då och då sedan 70-talet, men frågan verkar alltid ha kidnappats av särintressen som lyckats stoppa all förändring. Frågan om grundavdrag är dock av lite annan karaktär. Det är inte specifikt riktat mot barnfamiljer och behöver inte vara det för att åstadkomma märkbara förbättringar. Idén passar dessutom väl in med moderna borgerliga resonemang om ett välfärdssamhälle som medborgarna formar efter eget huvud och med egna medel, istället för på kommando från centralkommittén
Självklart bör grundavdraget höjas – radikalt. Till att motsvara ett lågt beräknat existensminium, ca 7 000 kronor per månad en person eller cirka 12 000 kronor för två, totalt 144 000 kronor för ett gift par. Väl i linje med övriga Europa, enligt din intressanta statistik. Det är befängt – och i praktiken meningslöst – att försöka beskatta inkomster som understiger existensminium. Gösta Bohman gisslade detta systemfel som han kallade ”rundgången”, men han fick aldrig behör för sin åsikt. Moderaterna har själv långt senare förordar en kraftig höjning, men Borg och Reinfeldt har övergivit den ståndpunkten. Hög tid för omtänkande.
Men återigen: förutsättningen för alla liberala reformer av det slaget är att minska den offentliga sektorns utgifter med ett par hundra miljarder; ett faktum som jag inte hör dig bejaka, annat än för kommunernas vidkommande (eller upprepa, om du nu sagt det tidigare). Med ett högt grundavdrag kan (och bör) alla bostadsbidrag upphöra samtidigt som utgifterna för socialbidrag kraftiskt minskar. En rundgång som ersätts av ett enklare och rakare system är i huvudsak självfinansierande, det är sant, men det skadar inte att ändå förklara hur det skall gå till.
Men du tar miste när du antyder att ett högre grundavdrag räcker för att familjer skall slippa skicka sina barn till dagis (eller förskola, som det numera heter på förskönande orwellsvenska). För detta krävs att statens stöd till barnfamiljer är lika stort, oberoende av man anlitar daghem eller inte. En elementär rättviseprincip, eller hur?
I dag kostas en daghemsplats ca 14 000 kronor varje månad, med en obetydligt egenavgift. En bättre lösning är att avveckla alla kommunala daghem och ersätta den statliga och kommunala subventioner med en ”barnpeng” på cirka 8 000 kronor för ett barn och 12 000 för två barn eller fler. Antingen direkt till föräldrarna eller som avdrag på skatten. I det senare alternativen får därmed en familj med två barn (under 6 ) ett totalt grundavdrag på 288 o00 (144 000 för föräldrarna och lika mycket för de två barnen. Tilläggas kan att detta leder till att Sveriges välståndsnivå höjs med cirka 20 miljarder årligen, därför att dyra kommunala daghem ersätts av billigare och ofta bättre lösningar (som jag visat i en artikel i Världen i Dag för ett par år sedan).
Du åberopar med rätta ”moderna borgerliga resonemang om ett välfärdssamhälle som medborgarna formar efter eget huvud och med egna medel, istället för på kommando från centralkommittén”, men jag saknas ett tillägg om att sådana förnuftiga tankar inte alls tänks av regeringen Reinfeldt – i varje fall inte när det gäller familjepolitiken och inte heller i synen på valet mellan högre grundavdrag och fortsatt rundgång.
Du vill gärna att jag kritiserar regeringen Reinfeldt va? Det gör jag också, men tycker inte att det behöver uttalas lika tydligt varje gång. Min kritik lyser väl ändå igenom?
Om du läser första stycket igen så ser du att jag gör en koppling mellan höjt grundavdrag och sänkta bidrag. Men jag har inte detaljkunskapen att säga vilka bidrag och på vilka grunder de ska minskas eller tas bort. Rent principiellt tror jag dock att vi är ense.
Gärna barnpeng, vi har ju redan skolpeng för de äldre barnen.
Något som dock måste till för att detta (sänkta bidrag och mer egen försörjning) ska fungera är att både arbetsgivare och fack öppnar för att välkomna människor med icke stereotyp kompetens till arbetsplatserna. Som det är idag motverkar parternas ställningskrig en öppen arbetsmarknad.
Tyvärr är det som så att folket hellre vill ha bidrag än låga skatter. Annars tycker jag att Åke framför goda tankar, när han vill höja grundavdraget och minimera socialbidragen och minimera dagisbidragen.
Jo visst är vi ense i stort, men djävulen finns som bekant i detaljerna, så om dessa kan det vara viktigt att samtala. Din kritik mot regeringen Reinfeldt går förvisso inte att ta miste på, men jag menar att man måste vara tydlig om vari felen består och hur de kan korrigeras. Här finns kanske en gradskillnad oss emellan , där jag har svårare än du att acceptera Alliansens ideologiska svek.
Inte ens KD vågar ta strid om sin egen kärnfråga, familjepolitiken, utan lägger sig platt genom att urvattna sina egna förslag och släppa förslaget om barnpeng. Ingen vacker syn. Det är inte heller nymoderaternas avveckling av försvaret eller Anders Borgs s k arbetslinje, som bygger på socialistiska tankefigurer och använder samma typ av selektiva insatser som socialdemokraterna alltid har gjort – och misslyckats med. Just därför har Alliansens heliga löften om utanförskapet havererat – vilket banar väg för ett nederlag i nästa val. Såvida inte SAP än en gång ger walk-over genom självmål, vilket inte verkar troligt med den nye, pragmatiske partiordföranden. Som i vissa frågor attackerar m från höger – medan Reinfeldt ibland attackerar s från vänster, ombytta roller i ett föga uppbyggligt taktiskt maktspel.
Sign Niklas har kanske rätt i att väljarna älskar sina bidrag, men jag menar att problemet i högre grad handlar om att om nu även Alliansen visat sig älska selektiva bidrag (företagssubventioner) mer än fri konkurrens. Därför ges väljarna ingen valmöjlighet. Vilket dom borde få. Det är förstås en stor förändring att släppa de statliga kryckorna från vaggan till graven och i stället sänka skattetrycket så att människor får råd att klara sig på egen hand. Men att överge den visionen vore att kapitulera och för gott cementera den socialistiska högskattestaten. Det tror jag inte att dagens unga generationer kommer att tillåta.
Du kanske är mer besviken på R än vad jag är, för jag hade inte väntat mig så mycket. Redan innan han blev partiledare tyckte jag han var obegriplig och en fjant.
Jag tyckte inte heller att alliansen gick till val första gången på något markant bättre. Den uttalade sammanhållningen var egentligen enda skillnaden.
Niklas, du, jag och många andra är helt ense om den svenska bidragskulturen är osund och borde reduceras kraftigt. Det svåra är att så många blivit så beroende av sina bidrag att de likt infekterade människor i sci-fi äventyr avlider om man försöker avlägsna den främmande organismen. Införandet av en bidragskultur är ett mycket försåtligt sätt att förstöra ett samhälle.
Vill vi avlägsna bidragen måste vi räkna ut hur vi ska göra det utan att ta livet av våra medmänniskor. Allt annat vore omänskligt av oss.
Försämringar kommer aldrig att bli populära hos de som drabbas av dem. Det inses nog lätt av de flesta. Dock vill jag med bestämdhet hävda att så länge det pumpas in ofantliga summor till den offentliga sektorn, så kommer den offentliga sektorn att fortsätta öka. Det är först när det börjar bli ebb i kassan, som den offentliga sektorn tvingas att prioritera kärnverksamheten, istället för att låta byråkraterna fritt syssla med dumheter. Det är hög tid att själva ta kommandot över vår ekonomi, istället för att som idag låta storebror göra det.
Jo, det finns endast två sätt att minska den ofantliga sektorn. Minska pengarna till dem. Minska antalet paragrafer de ska hantera.
Grundavdraget som princip har vi ju också i Sverige och när det infördes gav det säkert ett skydd för beskattning av låga inkomster. Men trots uppjusteringar så har inflationen gröpt ur det, så det skulle nog vara en god idé att kraftigt räkna upp det som ovan skissats. Men vi har ju också en annan faktor som inte diskuterats här men som ändå påverkar beskattningen – fra av låga inkomster – och det är jobbskatteavdraget. Regeringen har nog sett det som en mer effektiv och styrande skattesänkning än ett utökat grundavdrag – och det kan man väl hålla med om. Att bara öka grundavdraget ger ju lägre beskattning till inte bara jobbinkomste utan också kapitalinkomster och de bidrag och stödformer som ändå delas ut och i en del fall skall beskattas.
Ta livet av våra medmänniskor skall vi definitivt inte göra. Men menar du att ett sådant hotet föreligger, bara för att vi byter ut dagissubventionerna mot en barnpeng, lika för alla? Ingenting kan väl vara enklare att sälja in till väljarna (även sådana med vänstersympatier, som inte är så lättlurade som deras partiledningar tycks tro: arbetarrörelsens gräsrötter är ofta mer konservativa är våra två förment konservativa partier).
Det är med denna viktiga familjepolitiska reform som med ett slopande av elcertifikaten, handeln med utsläppsrätter eller hyresregleringen: i efterhand kommer alla att förvånas över att vi kunde imponeras av sådana kopia av överspelad sovjetisk planekonomi. Och bli lika grundlurarna som de stackars holländarna under den beramade tulpanlöksbubblan – eller senare tiders aktiespekulanter som år 2000 skickade it-aktierna i höjden.
Jag menar naturligtvis inte att minskade eller borttagna bidrag bokstavligen skulle ta livet av folk, med något undantag. De flesta skulle med en bättre fungerande (mindre monopoliserad) arbetsmarknad kunna skaffa sig en egen och tillräcklig försörjning.
Jo, det är många slöjor som skulle behöva lyftas från medborgarnas ögon.
Här var många åsikter, som det skal vra i denna fråga…
Nåväl, ingen vet exakt hur det serut i olika länder…
Därför frågar jag alltid folk som är i den situationen…
Alltså, hur funkar det för enmspanjor?,!
En sade: Jag jobbar vitt till 150 000kr sedan jobbar jag svart, för politiken skall inget ha ty de förskingrar alltihop…
Hur skall man tolka det.
OK, nästa…
En bekant, svensk pensionär, bor i Frankrike, har en pension på strax under 10 000kr.
Men då han får tjäna 1350€ utan attbbetala skatt där så betalar han ingen skatt…
Vad skall jag lita till?
Kartan eller verkligheten?