När barn växer upp gör de erfarenheter. En del av dessa erfarenheter består i att ramla och slå sig, göra sig illa på hårda eller skarpa föremål. De får erfarenhet av kroppens läge och hastighet i förhållande till omgivningen. De lär sig med tiden att om de gör fel så gör det ont. De lär sig att det är deras eget agerande som bestämmer hur ont det ska göra och varför. De lär sig att förstå sin omgivning och planera sitt agerande. De förstår att deras handlande har konsekvenser. De lär sig ett eget ansvar.
Men vad händer när de inte får lära sig det? När vuxna bestämmer att barn inte ska få göra sig illa, inte det minsta. När vuxna förhindrar evolutionens naturliga inlärning, trial and error? Sådana barn växer upp utan en grundläggande förståelse om att deras handlande har konsekvenser. De utvecklar brister i insikten om sitt eget ansvar.
När sådana människor som vuxna gör sig illa på arbetsplatsen, uppfattar de det som att någon annan har planerat dåligt. Det är någon annans ansvar att se till de inte kan göra sig illa. När de krockar med sin bil är det den som byggt vägen eller byggt bilen som gjort fel.
Allt detta ansvar, i stort och smått som i vardagen läggs på andra, resulterar naturligtvis i en massa regler och en massa byråkrati för att säkerställa reglernas efterlevnad. Vi får ett ofritt, starkt reglerat, kontrollerat samhälle. Certifiering krävs för allt. Vems fel är det? Inte är det de livliga barnens fel. Men de där som i sin goda viljas namn är beredda att offra sina medmänniskors frihet att göra egna erfarenheter, de har mycket ont på sitt samvete.
Du gör en enastående viktig iakttagelse.
Erfarenheter blir tunna, om de skall läras in. De behöver var ”självgjorda” för att sitta längst inne i medvetandet.
Den politik som ”skyddar” medborgarna från obehagligheter, flyttar dem bara längre fram i tiden, då de också har hunnit bli värre.
När det inte betyder något om man sätter in pengarna på en bank med oansvarig ledning, därför att den räddas av politiken, växer de oansvariga bankerna mer än de anvarsfulla och blir för stora för att få gå omkull. Nu håller man på att pantsätta hela nationer, så att de går omkull, när sanningen till sist synar bluffen.
Politikerna bara gör katastoferna större.
Jag missade att precisera:
Det är de ”godaste” politikerna, som förstör livet för folket.
Hoppet står till de tråkiga och sanningssägande politikerna, som kallas cyniska och otrevliga.
Välfärdsstaten i vid mening, vaggan-till-graven konceptet är en katastrof både för individuell välfärd och frihet.
När en politiker försöker att övertyga sin nästa om sin egen godhet gräver han oftast en grav för andra. När samme politiker begränsar eller fråntager någon friheten är det nästa alltid oskyldiga som drabbas.
Tack Mats!
Kul…
Hästar som enbart går i en slät och fin paddock och aldrig sett en sten…
Hästen snubblar på allt som det går att snubbla på…ä
Så det gäller de flesta…
Bättre lyst till den sträng som brast, än att aldrig våga spänna bågen.