Jag är både gammaldags och rebellisk, med en analytisk ådra i min personliga tappning. Så jag tänkte redovisa några minnesvärda ord som återkommer till mig och som verktyg för att känna igen och beskriva omvärlden.
Preciös, precieuse är som man kan se på stavning och uttal franska. Vid tiden för upplysningen och den naturvetenskapliga revolutionen var det aktningsvärt att vid umgänge i finare salonger kunna redovisa att man hängde med och förstod vad som hände i vetenskap och filosofi. Alla klarade inte det, men ville naturligtvis låta som om de hängde med. De som snackade på utan att kunna och därigenom avslöjade sin okunnighet fick beteckningen preciöser, ett slags besserwissers utan sakkunskap. Den som idag rutinmässigt fyller i med ett ”appecis”, är förmodligen preciös. Precieuse är femininum och precis som med fou/folle (dåre/fjolla) är det ett mycket nedsättande omdöme om en man (i Frankrike). Moliére skrev pjäsen De löjliga preciöserna. Att det finns preciöser än idag (män och kvinnor) råder inget tvivel om. Lyssna bara på klimatneurotikerna.
Prätor, praetor, Är ett latinskt uttryck och var från början titeln på kejsarens livvakt. Dessa blev med tiden allt mer självsvåldiga och tog så småningom makten. En prätor i mina beskrivningar är oftast en allmänhetens tjänare (tjänsteman) som ger sig själv makt utanför sina befogenheter.
Usurpator, ett ord som används relativt vanligt än idag i engelskan och tidigare även i svenskan. Att usurpera makt är att helt enkelt ta den på ett orättmätigt sätt. Om en prätor forcerat sin väg till makten inom systemet, så har usurpatorn istället vanligen kommit utifrån.
Niten, fliten och skiten är ett gammalt uttryck från en bonde i Ersnäs i Luelå. En person som jag aldrig träffat, men det citerades ofta att: Det behövs niten, fliten och skiten. Alltså, för att lyckas (som bonde, men det är aplicerbart även på andra sysslor) behöver man noggranheten, kanske en plan. Man behöver arbetsmoralen och uthålligheten. Man behöver näring, utbildning, inspiration, motivation. Jag brukar tillägga något som var självklart och troligen underförstått för honom, nämligen tilliten. I hans värld var det tron på gud och tron att om människan gör vad hon kan så hjälper gud till så att det hela går vägen. I min ateistiska syn innebär det att man tror på det system man själv arbetar med. Min erfarenhet är att noggranhet, uthållighet, inspiration och utfall, alla blir bättre om man tror på det man gör.
April i snö är gott som fåragö och Maj våt och kall, fyller bondens lador all. Det är min morfars visdomsord, hämtade från någon bondeerfarenhet, för att uthärda en sen vår och med tillförsikt se årets skörd an. Åtminstone när det gäller vallskörd stämmer den gamla visdomen mycket väl. För en kobonde vankades ett gott år.
Små sår och fattiga vänner ska inte föraktas. Det kan bli något stort av dem. I det första fallet kan det vara livsfarligt för en själv, i det andra kan det vara en fördel. Här ingår också insikten om sin egen sårbarhet och även dödlighet.
På vägen till visdom passeras mången dumhet. Bäst är om man kan lära av andras misstag. Men den som inte ens kan lära av sina egna, lär aldrig nå visdom.
Slå gärna följe med den som söker sanningen, men se upp med den som påstår sig ha funnit den.
Om någon berömmer sig om att ha alla svaren, har de förmodligen inte ställt alla frågor. Jag lämnar ofta ett resonemang med ett frågetecken. Nu vet ni varför, jag lämnar öppet för att jag inte ställt alla relevanta frågor. Det är alltså jag det, från det kejserliga Rom och hovet i Paris till dyngsprätten i Ersnäs.
Jag”tuggar” mig sakta igenom en bok just nu…
”Att förstå sin samtid” av Georg Henrik von Wright.
Jag stannar omedelbart i texten om jag inte riktigt hängt med….
Funderar och mediterar över varje mening.
Han formulerar i texten mina tankar, det som ligger och pyr, det som jag insett men inte formulerat i ord.
Det var ett program på TV för sex-sju år sedan. En gammal bildkonstnär förde ett samtal om livet…
”Man blir inte en mogen människa förrän efter de sextio….”
Jag har en tavla av en konstnär som heter Willmyr, från fyrtiotalet. Jag råkade, via jobbet, träffa hans änka för några år sedan och fick se hans produktion från hans sista år….
Vilka tavlor!!
Rått, hänsynlöst utan att snegla åt publiken.
För sin egen skull.
Och för den som förstår.