Adaptiv verksamhet har blivit något av ett modeuttryck. I den hållbara utvecklingens namn har vi fått adaptiv älgförvaltning, adaptiv viltvård, adaptiv resurshushållning etc. Denna adaptiva förvaltning tycks omgående ha utvecklats till att myndigheterna kräver adaption (anpassning) från medborgarna till myndigheternas dekret. Individuell och lokal anpassning hos markägare och jägare på eget initiativ är det alls inte fråga om.
Biltillverkarna experimenterar med eller erbjuder adaptiv farthållningsfunktion. Den är tänkt att ge bilföraren möjlighet att köra mer avkopplat men ändå trafiksäkert. När jag tog körkort inpräntades i oss en trafikens gyllene regel. Envar trafikant skall till undvikande av olycka hålla en hastighet som är avpassad med hänsyn till omständigheterna. Detta är adaptiv farthållning i förarens medvetande. Med andra ord föraransvar och ömsesidigt trafikantansvar.
När jag kör bil så är det vanligen inte i rusningstid. De som kör i rusningstid har ofta bilden av att våra vägar är överbelamrade med bilar. När jag kör är jag ofta ensam på vägen eller det är ganska få bilar ute. Vägarna är fina för den som är ensam på vägen, gällande hastighetsgränser upplevs ofta som löjliga. Eftersom klimathotet inte finns och den höga beskattningen på bränslet är satt bland annat med tanke på utsläppen så betalar jag faktiskt vad det kostar, oavsett vilken hastighet jag håller. Det som kostar extra och som inte jag primärt är skyldig till, det är den ökade förbrukning som blir resultatet av påbjudna ständigt återkommande hastighetsändringar.
En möjlighet till adaptiv farthållning som redan finns i fungerande prototyp är att myndigheten via trådlös kommunikation styr vilken högsta hastighet ditt fordon kan hålla på varje avsnitt av vägen. Där har föraransvaret satts ur spel. Adaptionen gäller följsamhet mot dekret och inte mot de fysiska omständigheterna.
Det var när jag höll på att kolla lite om detta som jag igår upptäckte hur Sveriges riksdag flera år innan IPCC började med klimathot, hade bestämt sig för att kommunicera koldioxidens farlighet och med hänvisning till denna kräva folkets adaption till all sköns politiska dekret, oavsett omständigheter i den fysiska verkligheten. Adaptionspolitiken pekar mot en skrämmande nyordsdiktatur.