Den danske klimatforskaren Björn Lomborg har räknat ut att Tysklands 110 miljarder $ satsning på solpaneler kommer att vid det kommande sekelskiftet ha försenat den globala uppvärmningen med 37 timmar. Nej, det är inte de 37 timmarna som jag tänker på som världsförändrande. Det är all den förödelse den tyska ekonomin, industrin, arbetsmarknaden och välståndet skulle orsakas om denna vansiniga politik skulle fortsätta i tangentens riktning fram till det ännu avlägsna sekelskiftet.
En poäng i sammanhanget är att Lomborg faktiskt tror att människan orsakar en global uppvärmning. Men han använder sin kunskap till att syna vilka åtgärder som möjligen, åtminstone enligt känd vetenskaplig teori, skulle kunna minska uppvärmningen. Han vill skicka en hälsning till framtiden. När ni får denna frist på 37 timmar innan värmen slår till, sänd en tacksamhetens tanke till de människor som offrade så mycket för att uppnå detta.
Jag uppfattar Lomborgs inlägg som en ironi över de huvudlösa åtgärder som både föreslås och genomförs.
Intressant uträkning och säkert helt korrekt. Och visst ligger det tonvis med ironi i hans utsaga – men också ilska och frustration. För detta är inte något enstaka exempel utan en ständigt återkommande erfarenhet: klimatpolitiken leder till oerhörda ekonomiska förluster – utan att nämnvärt påverka klimatet. I Sverige är effekten faktiskt den rakt motsatta: vår än mer perversa politik ÖKAR koldioxididutsläppen i världen. Stephan Fölster hör till de få som vågat notera detta faktum, medan hans arbetsgivare, Svenskt Näringsliv, blundar med bägge ögonen. Dels därför att klimatdårskapen gynnar en del medlemsföretag som bygger vindkraft mm, men också (och framför allt) för att man vill stödja regeringens nya ja till kärnkraft. Det ja-et förutsatte ett ja också till vindkraft, för att få Maud Olofsson att skriva under. Det smått komiska, men samtidigt oroväckande, är att direktörerna på Storgatan tror att mer kärnkraft betyder lägre elpriser. Ett elementärt missförstånd om hur marknadsekonomier fungerar. Eller hur, Mats?
Du har förmodligen bättre insyn i vad kärnkraften verkligen kostar än vad jag har. Att den kostbara vindkraftssatsningen i Sverige till stor del är ett resultat av centerns kohandel om kärnkraften är vi rörande ense om och det kan knappast vara någon överraskning för den som det minsta hänger med.
Det jag ville betona var att mer kärnkraft inte alls leder till lägre elpriser. Skulle gissa att 9 av 10 svenskar tror detsamma, efter 40 års hjärntvätt.
Sanningen är en annan – och väldigt elementär: på fria marknader kostar likvärdiga produkter ungefär lika mycket. En kWh el betingar samma pris oberoende av om den produceras med hjälp av uran eller kol. Vilket av de två huvudalternativen ett enskilt land väljer gör alltså ingen skillnad. Vattenkraft kan dock ge ett land en kostnadsfördel (lägre elpriser än omvärlden) – men bara om all s k baskraft genereras på detta sätt. Som i Norge.
Sverige har spelat bort denna möjliga fördel genom att bygga 12 kärnreaktorer. En oerhörd felinvestering dessutom, byggd på Vattenfalls inkompetenta analyser plus en rejäl dos av kommunistisk retorik; Lenin trodde som bekant att elkraften var välståndets urkälla. I princip är det samma typ av missförstånd som nu återkommer i uttalanden från svenska näringslivschefer.
Pinsamt så det förslår! Och en av de viktigaste förklaringarna till Sveriges ekonomiska kriser de senaste 30 åren. Kopplingen till klimatdebatten är lika uppenbar. När sossarna skickade Bert Bolin till FN för starta IPCC, var syftet ingalunda att rädda världen utan att skaffa sig en ursäkt för att subventionera förlustbringande svenska kärnreaktorer – via extremt höga straffskatter på koldioxid. Bara blinda kan undgå att se detta samband. Eller hur?
Ursäkta syftningsfelet i mitt förra inlägg. I andra meningen skall det förstås stå ”motsatsen” i st f ”detsamma” – d v s att 9 av 10 svenskar tror att mer kärnkraft innebär lägre elpriser.
Låt mig tillägga att denna mytbildning beror på forskarvärldens tystnad och en handfull ekonomers aktiva medverkan i vad jag kallade en 40-årig hjärntvätt. I denna grupp ingår Nils Lundgren och Marian Radetzki, som i andra frågor haft ord om sig att vara hederliga sanningssägare. De har talat klarspråk om den ekonomiska politikens ”heliga kor” resp om ”peak oil”, men varit minst sagt oaktsamma med fakta om sambandet mellan kärnkraften och elpriset. Den senare gjorde sig skyldig till rent forskarfusk som ansvarig för SNS-boken Kärnkraft ocdh miljö (SNS 1995). Trixandet handlade om ett metodfel som är ganska svårt att upptäcka – men som jag beskrivit i skriften Kärnkraften har gjort Sverige fattigare, 2004. Utan att bli motsagd; ett talande faktum.
Mats, jag saknar din kommentar, främst om Bert Bolins FN-mission. Tvivlar du på mitt påstående att han skickades dit med baktanken att med hjälp av skyhöga koldioxidskatter ärerädda Tage Erlander och Olof Palme, de två som bär huvudansvaret för de många miljarder som försnillats genom bygget av våra 12 reaktorer?
Dina senare inlägg om växthuseffekten välkomnar jag, förstås.
Jag kan inte veta säkert, men jag håller det inte alls för otroligt att ditt påstående stämmer. Imorgon kommer min kronologi visa att det mycket väl kan ingå i ett större ”engagemang” för att hitta en fråga som ger politiker och tjänstemän fria händer att styra världen utan demokratisk inblandning.