Djurskyddet är alltid en källa till meningsmotsättningar. Spännvidden på ärenden är stor från den som missköter sin hamster, till bönder som inte sköter sina besättningar med hundratals djur. Där finns också ett allvarligt problem med människor som avsiktligt skadar andras djur. Vi bör ha ett principiellt skydd för djur, som ett sätt att manifestera vår mänskliga sida.
En annan aspekt av djurskyddet är när det används av medborgare, organisationer eller myndigheter för att skada djurägaren. Att enskilda personer okynnesanmäler djurägare är något man förmodligen får leva med. Det motverkas bäst av myndigheter som är kunniga inom sitt område och följer lagen. Att organsiationer av typen djurens befrielsefront eller liknande bryter sig in hos djurägare och riskerar djurens hälsa, bara för att dessa personer vill driva en agenda är inte accpetabelt. Där är det lika berättigat att djurägarna kräver och erhåller hjälp av myndigheterna att stävja ofoget. Det är en rimlig del av djurskyddet.
Vilket för till frågan om myndigheternas uppträdande vid djurskyddsärenden. När detta sköttes av kommunerna kom det ibland fram historier om oegentligheter. Ibland om övernitiska inspektörer, ibland om släpphänta dito. Ibland var påståendena sanna och berättigade. Frågan om rättssäkerhet och likhet inför lagen blev en politisk fråga. Så ansvaret för djurskyddskontrollen överfördes till länsstyrelserna, med andra ord till staten.
Sverige har sedan länge haft en djurskyddslag, en del andra länder i Europa har inte alltid haft det. Men alla inom unionen fick det när djurskyddsdirektivet infördes 1998. När sedan gårdsstöden infördes blev det från 2007 en del av tvärvillkoren för jordbruksstöd. Det vill säga att man måste bli godkänd mot direktivets bestämmelser om djurskydd vid en inspektion, annars får man sänkt bidrag och eventuellt böter.
I direktviet står också klart angivet att den medlemsstat som vill tillämpa ett annat striktare reglemente måste anmäla detta till EU-kommissionen. Det har Sverige aldrig gjort, enligt Erik Joachimsson, Landsbygdsdepartementet. Eva Kjell, Helen Kättström, Annika Hultgren, samtliga Jordbruksverket, verkar förvånat bekräfta detta.
Det förefaller som om svenska tjänstemän i staten inte förstått hur EU fungerar. När de fick direktivet har de suttit och jämfört med svensk lag som om direktivet är en miniminivå. Så har man konstaterat att svensk lag på punkt efter punkt är strängare och där det händelsevis inte var det har man infört direktivet. Men direktivet är den enda nivån, om inget undantag begärs. Något undantag har inte begärts.
Sedan 1998 och i synnerhet sedan 2007 har dessa skillnader mellan direktivet och svensk lag kostat svenska bönder miljontals, kanske miljarder kronor i böter, viten, förelägganden och uteblivet stöd. Här skulle en ny Henning Sjöström behöva träda fram och föra en grupptalan mot svenska staten. Eftersom svenska staten tillämpat lagar (regler) som de inte haft juridiskt stöd för att tillämpa, så kan i stort sett varenda djurskyddsärende sedan 1998 vara föremål för omprövning och skadeståndsanspråk mot staten.
Staten mörkar naturligtvis om detta förhållande. Mer förvånande är att LRF ställer sig på statens sida. I det korporativistiska Sverige är det inte orimligt att även LRF blir indraget i en grupptalan.
Brasklapp, av den information jag har tillgänglig skulle bedömningen bli sådan som jag redovisat om en icke jurists omdöme skulle få råda. Jag ser dock små möjligheter till att jag och de som hjälpt mig att finna denna information tolkat saken fel. Dessutom är enligt den så kallade Cioladomen från 1997 de nationella myndigheterna skyldiga att iaktta direktiven och skydda varje enskild EU-medborgare. Den som vill veta mer om vissa djurskyddsärenden läser med fördel Astrids miljö- och samhällsblogg, kolla länk här till höger.
En sådan grupptalan skulle bli den största någonsin mot svenska staten. Den skulle förmodligen endast kunna överträffas om svenska fastighetsägare (vattenrättsägare, skogsägare, jordbrukare, villaägare, stugägare, tomtägare, industriägare) skulle hitta rätt sätt att föra talan mot staten för den konfiskation av egendom som strandskyddsreglerna, allemansrätten och tomtplatsbestämningen innebär.
Det står för mycket bidrag på spel för den enskilde näringsidkaren för att överhuvudtaget ifrågasätta den politiska hanteringen, man köper sig tystnad och konformism! Mats Jangdal och några till utgör lysande undantag.
För jordbrukets del så hjälper inget.
Ty alla djurhållare bryter mot regelverket varje dag.
Även om de inte fattar det själva…..
Så det gäller bara att leta upp felen och nita djurägaren…
Detta insåg jag för tjugo år sedan då jag jobbade som djurskyddsinspektör.
Nåvä, den situationen gäller mycken anna lagstiftning också, så hur det skall funka beror på byråkratin.
Jag håller definitivt inte med om den sista meningen i första stycket – ”vi bör ha…” Jämför Norpans jätteintressanta resonemang i anarkoposten. Den som vill ”manifestera vår mänskliga sida” har förstås all rätt i världen att göra detta genom sia egna val, och visst tycker jag att så många som möjligt bör göra det. Men jag anser inte att han eller jag har någon rätt att tvinga på andra människor dessa värderingar som är hans eller mina.
”Handla så att du aldrig behandlar mänskligheten i vare sig din egen eller annan person bara som ett medel utan alltid tillika som ett ändamål.”
Det betyder att du inte får tvinga på andra människaor din moral eller dina projekt. Ditt projekt att ”manifestera vår mänskliga sida” kommer garanterat att gå ut över någon hästman eller kokvinna. Norpan uttrycker ju exakt samma sak: ”det är omoraliskt att tvinga någon annan att göra det man vill”.
En teknisk kommentar om näst sista stycket: ”Jag ser dock små möjligheter till att jag och de som hjälpt mig att finna denna information tolkat saken fel.” Det är en mening som är så tvetydig att saken kan tolkas hursomhelst.
Vad menar du är fel med principiellt djurskydd?
Jag tycker du övertolkar vad ”att manifestera sin mänskliga sida” betyder. Det måste inte betyda tvång.
Blir meningen om tolkning tydligare om man byter ut möjligheter mot risker?
Eftersom det står i direktivet hur man ska göra om man (medlemsstaten) vill göra på annat vis. Då måste staten meddela det innan man får börja tillämpa annan lag och Sverige inte meddelat något sådant. Därför förutsätter jag att min beskrivning och tolkning är korrekt och bör gälla som det är beskrivet.
Brasklappen rör snarare möjligheten att det kan finnas annan text i något annat direktiv eller avtal, som upphäver detta. Det har vi i så fall inte fått fram. Men jurister specialiserade på EU borde snabbt kunna reda ut det.
Konfiskering av landsbygden
Kommunerna ska ansvara för strandskyddet och ge dispens. Men alla dispenser granskas av Länsstyrelsen och över länsstyrelsen granskar Naturvårdsverket och Boverket. Samt en massa friluftsföreningar. Kommunerna vill ju sköta sig och det innebär att det blir mycket svårt att få en dispens av kommunen. Chansen att få dispens beviljad efter alla överprövningar är ungefär 1 %.
Djurskydd är bara politik.
Det har väldigt lite att göra med djurskydd.
Dagens situation är bara en social frustration hos befolkningen.
Man måste ha något att fokusera på…
En religiös övertygelse.
En vrickad hinduism….
Där döden är bättre än livet ( så avliva djuren ty de lider när de lever…)
Den tanken är så galen att den kommer att sprida sig till människorna…
Mycket möjligt att vi kommer att få uppleva att folk tar kollektivt självmord framöver, när det spårat ur helt…
Vi behöver knappt ingen djurskyddslag i vårt land, i vår kultur, ty djurskydd ligger så djupt i vårt sätt att tänka…
Det är också orsaken till att vi ständigt funderar på detta ty det är ju en kultur…
Som vi har gemensam med övriga nordvästeuropa och därmed USA…
Frågan är ju om vi är totalt vrickade eller om andra är det?
Ty vore vi riktiga jainister så skulle vi inte se döden som en utväg…
Jag tror att nuvarande djurskyddtänk tangerar nazismen och det människohat som utvecklades av många umder den tiden.
Vi kommer kanske inte se exakt samma resonemang, men bara man är vaken och observant så ser man nog tendenserna…