Jag stötte på en intressant artikel av William F. Jasper i Thenewamerican.com, om hur folk i Kootenai county, Idaho, upprörts över hur deras kommunledning planerat köra över dem i mark(-ägar)frågor. I den artikeln fanns länkar till andra artiklar osv. Det hela har lett till att jag måste skriva en serie artiklar om samma fråga men med olika tema och perspektiv på saken. Det blev 6 stycken, så håll ut.
I Kootenai hade kommunen med hjälp från en organisation som heter APA (American Planning Association) skrivit ihop en markanvädningsplan, en ULUC (Unified Land Use Code) som skulle presenteras för berörda parter, alltså markägarna, innan den antogs i fullmäktige. Mötet hölls den 17 juni i år. Det kom mångfallt fler till mötet än vad lokalen rymde. Stämningen blev hätsk när markägarna inte fick komma till tals som de tänkt, utan de skulle bara ”undervisas” av kommunens folk och deras konsulter.
Någon ringde Brandchefen och talade om att kommunen höll ett möte med mångdubbelt fler personer i en offentlig lokal än vad lokalen var godkänd för. Så brandchefen kom och beordrade utrymning. Ordförande för planeringskommittén Wes Hanson, lovade dock att uppskjuta beslutet om plan tills man hunnit ordna ett nytt möte i en större lokal. Han försökte med fulingen att lagen stadgade kallelse 15 dagar i förväg, varvid kommunjuristen påpekade att det är 28 dagar som gäller.
Efter utrymningen uttalade flera ledamöter i kommittén att folket behövde utbildas bättre för att förstå det fina med planen. Detta trots att flera av de markägare som hann uttala sig är väl utbildade och insatta i saken. De kom också med konkreta och relevanta frågor och förslag. Det kanske är de politiskt tillsatta kommittéledamöterna som behöver undervisas?
En av de allvarligt menade frågorna gällde varför planen endast presenterades på ett stormöte och inte skickades på remiss till de berörda markägarna. (Jämför gärna med Olof Stenhammars skrivelse till länsstyrelsen som redovisats här.) Andra frågor är varför en ”unified” (betyder ungefär lika för alla) plan behöver vara dubbelt så stor som den gamla. Varför en plan för en utpräglad landsbygdskommun som Kootenai behöver vara nästan dubbelt så omfattande som den för en större stad som McAllen, Texas? Varför har det tillkommit så många nya tillståndspliktiga och avgiftsbelagda åtgärder som är normal användning vilka helt och hållet borde vara markägarens eget beslut?
Landsbygdsutveckling i strandnära lägen (.L.I.S.) funkar inte 2013
Just för att ett område ska kunna pekas ut som ett landsbygdsutvecklingsområde i strandnära lägen alltså (LIS). Måste ett stort antal kriterier som anges i miljöbalken vara uppfyllda. Dessa kriterier anger bland annat att reglerna ska tillämpas mycket restriktivt i miljöbalken. Som att det måste finnas vägar och bussförbindelser till dessa sjöar annars går det inte att genom föra detta.
Finns det en tätort inom 9 km avstånd då räknas inte det som en landsbygd. Det måste finnas bil vägar till sjön. Annars får man inte igenom ett LIS-område överhuvudtaget. Man kommer aldrig att få bygga i glesbygden just för att det finns för lite hus vid sjön och dåligt med vägar där.
En kommun kan peka ut ett LIS-område.Det är Länsstyrelsen som har det slutgiltiga ordet på hela LIS processen. Det är så det funkar med den nya strandskyddslagen. Senast uppdaterad nu i juni 2013.
Jag håller med, allt tyder på att LIS blir en flopp. Men var så säker på att det kommer att framhållas som en succé. Medan naturskyddsföreningen kommer påstå att det bara förstört natur.