Statsfeminismen motionerar

Jag är mycket sportintresserad, trots att jag nästan aldrig skriver om det här. Förmodligen för att det sällan är någon frihetsfråga. Däremot är jag inte alls intresserad av fotboll. Vissa personligheter undgår man dock inte att lägga märke till, så massivt som fotbollen exponeras i media. En av dessa personligheter är Pia Sundhage, förbundskapten för damlandslaget. Hon är en duktig och framgångsrik tränare med en imponerande karriär som aktiv.

I program efter program, intervju efter intervju lyfts alltid fram att hon som barn fick spela med pojkarna, eftersom det där hon bodde inte fanns något flicklag. Det var inte på något sätt förbjudet för flickor och kvinnor att spela fotboll, men utvecklingen var i sin början. Hon har inte själv beklagat sig över detta, tvärtom har hon uttryckt glädje över att hon fick vara med. Pionjärerna var åtminstone tio år äldre än Pia, så det var inte hon som bröt ny mark i kamp mot patriarkatet.

Nu har man börjat ställa frågor till dagens kvinnliga fotbollsproffs om hur de missgynnas för att de är kvinnor. Det är statsfeminismen som ska tvinga sina ideal på såväl utövare som åskådare. Man har även försökt tvinga idrottsrörelsen att acceptera en skyldighet för alla klubbar att erbjuda ishockey för flickor och kvinnor.

Ishockey är en lagsport som kräver ungefär dubbelt så stor trupp som ett fotbollslag. Det första som måste uppfyllas för att kunna erbjuda flickorna ishockey är att det finns ett intresse hos flickorna. De måste själva visa att de vill och att de själva kan vara med och organsiera verksamheten. Dessa villkor gäller för alla andra sporter, oavsett det gäller män eller kvinnor, där en redan etablerad organisation inte finns. Det är så nya sporter, föreningar, förbund och mästerskap uppstår. Innebandy är idag en stor sport för både män och kvinnor. Men det är inte länge sedan det endast var en lek. Framgången har kommit endast tack vare engagerade människor som jobbat hårt för sporten de älskar.

Sannolikheten är dock inte så stor att alla klubbar och orter någonsin kommer att ha ishockey för kvinnor på programmet. Idrotter som nästan garanterat ger blåmärken attraherar inte lika många flickor som pojkar. Å andra sidan är männen kraftigt underrepresenterade i aerobics och liknande träningsaktiviteter Kanske män inte är lika lockade av att titta på sig själva i en spegel när de står och gör synkroniserade rörelser i grupp som kvinnor tycks vara. Kan det vara något genetiskt, kanske könstypiskt? Ska vi börja kräva mer aerobics för män, trots att efterfrågan inte finns?

This entry was posted in Jämlikhet and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.