I Sverige pågår en massiv kampanj med målet att bringa bredbandsfiber till den svenska landsbygden till år 2020. EU betalar en del och staten resten av de bidrag som delas ut till kommuner, föreningar och andra som gör denna ansträngning.
Alla aktörer får ansöka om bidrag innan de börjar gräva, där varje projekt får ett tak för bidragsbeloppet. En diger granskning som sedan redovisar hur de burit sig åt väntar dem innan de kan få ut hela det beviljade beloppet. Ett oavvisligt villkor är att ett område kan bara få bidrag en gång. De som inte fått fiber då får inte heller något bidrag om de senare vill ansluta sig.
Nu kan man tänka sig att all bredbandsutbyggnad går till på samma sätt över riket, eftersom ett statsbidrag är styrande för vad som blir godkänt och därmed vad som blir gjort. Men så är det inte alls. Det är nämligen upp till varje kommun i samförstånd med sin länsstyrelse att bestämma hur de vill nyttja sina resurser för att säkra landsbygdens kommunikationsmöjligheter inom sina gränser.
Det finns många olika modeller där kommunerna gör på olika sätt. Jag känner inte till alla. Några känner jag till sådär och två känner jag till bra.
I min förra hemkommun, Kil i Värmland, gör man så att kommunen tar hela statsbidraget. Men då gör man också så att kommunen bygger ett stamnät som är dimensionerat och förberett för att ansluta alla fastigheter längs nätet för ungefär samma kostnad. Man släpper helt enkelt upp ett tomrör vid infarten till varje fastighet och när det blir dags att ansluta fiber får fastighetsägaren betala faktisk kostnad in till huset. På det viset kan alla, varenda kåk, på Kils landsbygd bli ansluten, både nu och senare för en rimlig slant.
I Töreboda där jag bor nu, bygger kommunen endast ett begränsat stamnät där man släpper in andra aktörer vid ett fåtal anslutningspunkter, noder. Näten runt dessa anslutningspunkter byggs av byaföreningar som lägger ner en enorm massa tid på att förklara och sälja in förståelsen för fiberns betydelse redan idag och än mer för framtiden. Det normala är att man får med sig ungefär hälften av de tänkbara fastigheterna.
Detta för med sig flera saker. Dels blir det dyrare för dem som går med, än om alla gått med från början. Dels blir det fruktansvärt mycket dyrare för dem som vill ansluta sig i efterhand. Då kan man inte få något bidrag (50% på kanalisationen) och man måste göra en ny projektering, ny upphandling, ny etablering, ny grävning med den försiktighet som då befintligt nät kräver. Detta gör att man överslagsmässigt kan säga att senare inkoppling kommer att kosta två till tre gånger så mycket som det gjorde att gå med från början. Dels gör det att utvecklingspotentialen i ett sådant område blir mycket mer svårbedömt. Hur mycket hade det varit värt att alla fastigheter kan få fiber? Vad kostar det i förlorad konkurrenskraft för hela området? De fastigheter som blir anslutna blir naturligtvis mer värda än de som inte blir det, men hur mycket kostar grannfastighetens dåliga IT-status i sänkt attraktivitet för hela området?
Detta är frågor som är svåra att förklara för folk, politiker och journalister. Alla har hört olika besked om hur det går till där eller där. Alla tycks förutsätta att eftersom det är statsbidrag så är det lika för alla. Men det är det inte. Föreningarna har inga som helst möjligheter och inte heller några skydligheter att planera och investera för nytillkommande abonnenter. Det skulle fördyra alldeles för mycket.
Jag förutser många förbittrade ord från dem som inte kom med när det var möjligt, från dem vars kommunpolitiker snålat in på de kommunala pengarna så att det uppstått en skillnad på folk och folk ute i bygden.