Ända sedan Hjalmar Brantings dagar har de socialdemokratiska partiordförandena rekryterats från anställningar inom offentlig sektor eller internt inom rörelsen. De flesta har gått direkt från studier till att på ett eller annat sätt bli avlönade via röreslen. De tydligaste undantagen är Per Albin Hansson och Mona Sahlin. Men samtliga har från och med 30 års ålder varit avlönade med offentliga medel.
Stefan Löfven utgör här ett märkligt undantag. Han har varit verksam inom privat sektor, industrin, i trettio år innan han blev partiledare. Visserligen ungefär hälften av den tiden avlönad via facket, det vill säga rörelsen. Men poängen är att han är en främmande fågel i raden av s-märkta partiordföranden.
Löfven har levt hela sitt yrkesliv med kravet på att redovisa resultat. Med resultat menar jag både produktion och vinst. Ett bättre ord vore kanske produktivitet. De verksamheter som inte kunnat redovisa resultat sorteras bort. Det har varit och är de villkor Löfven accepterat och verkat inom.
Detta är inte villkor som gäller inom offentlig sektor, inte inom skola, vård och omsorg. Där gäller istället maximen att först ska de anställda ha sitt och må bra, därefter får produktionen bli efter de resurser som blir över. Att enskilda individer inom dessa yrken tänker annorlunda är sant och de må förlåta mig denna generalisering.
Inom offentlig sektor är man, mot bakgrund av Löfvens egen historia och karriär, livrädda för att han ska börja ställa krav på resultat inom skola, vård och omsorg. Detta gäller särskilt bland administratörer och ombudsmän. Inför valet om ett år vill de därför tvinga Löfven att ta ställning mot privat verksamhet inom dessa områden. Ty sådan konkurrens avslöjar obarmhärtigt produktiviteten inom branschen.
Därför kommer nu avslöjanden och myndighetsingripanden som på ett pärlband för att rädda offentlig sektor åt socialdemokratin. Nu senast är det Lundsberg som symboliskt fästs vid skampålen. Skolan kommer att följas av andra privata eller fria alternativ till den offentliga sektorns.
Mycket av detta går tillbaks på en av Per Albin Hansson stensatt princip. ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.” Eftersom den offentliga sektorn inte kan, hur gärna man än ville, göra alla människor lika framgångsrika, så nöjer man sig med att göra alla lika misslyckade. På det viset uppfyller man den dogm som blivit resultatet av Hanssons vision.
Vård, skola och omsorg ransoneras så att medborgaren hålls vid liv, men inte mer. Jämför gärna kontrasterna mellan rapporteringen kring Lundsbergs skola och dokumentärserien Arga Doktorn som sänts parallellt i SVT. Det folkhem som Hanssons efterföljare försöker efterlikna, skapa eller klamra sig fast vid, är inte ”det goda hemmet” han talade om.
Det är mot denna bakgrund exempelvis professor Ulf P. Lundgrens felaktiga påståenden och svepande omdömen om Lundsberg i radions intervju ska förstås.
Lundsberg har nu sex månader på sig att visa antingen att Skolinspektionen har fel eller att de vidtagit tillräckliga åtgärder för att uppfylla de krav som skollagen ställer. Eller möjligen både och.
Intressant att notera är att avdelningschef Peter Ekborg på inspektionens hemsida säger, – Det är uppseendeväckande att en sådan här händelse kan inträffa mot bakgrund av de åtgärder som skolan redovisat till Skolinspektionen vad gäller sitt arbete med att förebygga kränkningar.
Detta betyder i klartext att inspektionen noterat och kvitterat att skolan vidtagit de åtgärder som ansetts nödvändiga för att följa lagen och trygga elevernas tillvaro. Det är också märkligt och i sanning oprofessionellt av myndigheten att efter några timmars mediedrev börja tala, inte om den enda händelse som utlöste beslutet, utan om en serie händelser och att ”det sitter i väggarna”. Har man belägg för att det inträffat flera händelser efter klartecknet i våras, eller passar man bara på att vädra sina egna fördomar?
Lundsberg lär ha i sin ägo ett brev från ett HVB-hem som bedriver undervisning. Där berättas att vid ett besök från Skolinspektionen nöjde sig denna med att titta på hur undervisningen sköts. På direkt fråga från hemmet om inte inspektionen skulle titta på förhållandena på hemmet också, fick man till svar att hur verksamheten på hemmet sköts är inte Skolinspektionens uppgift. Ändå var det en händelse just på ett elevhem och inte på skolan som fick inspektionen att fatta sitt beslut. Som någon krönikör i pressen skrivit, det känns skönt att veta att Skolinspektionen bryr sig om överklassbarnens hälsa, men struntar i utsatta underklassbarns.
Frågan är, har skolminister Björklund de nypor som krävs för att byta ut GD Begler, om det visar sig att myndigheten är skydlig till vårdslöshet eller försumlighet i myndighetsutövningen? Vågar infanterimajoren gå emot den socialistiska anstormningen och stå upp för liberala frihetliga ideal?
Men Mats, hur kan du förvänta dig att folkpartiet skall stå upp för liberala ideal och ”gå emot den socialistiska anstormningen”? Partiet låtsas ju inte ens förstå ordet liberal innebär. Partiledare Björklund har inte lyckats förändra detta faktum, trots att han – liksom en gång Bengt Westerberg – startade med ett rykte som högerhulk (och disciplinhök).
All anständighet har passerats när föräldrar som själva vill undervisa sina barn, tvingas i landsflykt och dessutom straffas med oerhört höga böter. En skändlighet utan motstycke, verkställd av en falsk liberal och med den ideologiskt urarva ”liberala” pressens godkännande.
En sann liberal gör skolan till en rättighet i stället för en skyldighet, avskaffar skolplikten, inför en skolpeng och helt fria skolval. Och avvecklar givetvis Skolinspektionen.
Det var klarspråk!
Hörde på STASI agenturen SR P1 att Ann-Marie Begler skulle få påökt med 3,5 miljoner per omgående av Reinfeldt.