Dags för landskommuner igen?

Landsbygden behöver andra villkor än staden. Mycket av det som saknas handlar om den konfiskation (förändring) av äganderätten som skett de senaste hundra åren.

Det finns många anledningar att välja landsbygden som bostadsort. Skälen varierar från person till person. Men ett skäl som går igen hos de flesta är möjligheten till avskildhet, att rå sig själv, friheten, självständigheten, svängrummet, tempot.

När frihetsförstörare organiserar sig i intresseorgansiationer som kräver stopp för landsbygdens folk att på egen hand sköta sitt och dessa organisationer får gehör för detta av myndigheter och fega politiker, då bäddar man för den diskriminiering och utarmning av landsbygden som nu pågått länge.

Den gamla slogan “stad och land, hand i hand” måste avslöjas för det svek mot landsbygden som det inneburit. Stad och land har inte samma förutsättningar, inte samma behov och ska därför inte heller behandlas med samma regler. Bygglov och strandskydd är bara två exempel. Djurskydd och särskiljande på jordbruksfastighet och annan fastighet, är andra.

Jag efterlyser inte plåster på såren efter en halshuggning. Jag efterlyser att nuvarande pågående halshuggning avbryts och att nya regler införs på landsbygden. Med nya regler menar jag helt enkelt att landsbygden behöver andra lagar än vad städerna och i synnerhet storstäderna har. Därtill krävs rätten att lokalt anpassa reglerna efter rådande förhållanden på plats.

För att detta ska fungera kan det vara nödvändigt att bryta loss landsbygdsområden från de tätorter de idag hör till. Anledningen till detta är att länsstyrelserna är statens tillsynsmyndighet över kommunerna. Om inte skilda regelverk gäller för tätortskomuner respektive landskommuner är det svårt för tjänstemännen att förstå och tillämpa de undantag och dispenser som trots allt finns. Tätortsborna kommer att protestera, så låt dem. Det visar möjligen bara på det rättfärdiga i att låta landsbygden sköta sig själv efter sina förutsättningar. Jag förutsätter att man vid en sådan ändrad ordning inte bara bryter loss landsbygden från en kommuns tätort och därav skapar en ny kommun, utan man sammanför landsbygdsdelar på lämplligt sätt från närliggande kommuner. Så att en ny sammanhängande och livskraftig landskommun skapas. På vissa ställen, främst i Norrlands inland, kanske man ska låta även tätorterna ingå och lyda under samma landskommunlagar som den rena landsbygden.

Det fanns för bara hundratalet år sedan 2400 landskommuner. De följde då indelningen efter församlingsgränserna, idag skulle vi rita nya gränser anpassade till dagens förutsättningar. Landskommunerna fanns kvar till cirka 1970, men avvecklingen påbörjades redan i mellankrigsperioden. Det betyder att en så gammal människa som jag precis kommer ihåg att de fanns, men inte så mycket om vilken skillnad det gjorde. Det betyder också att ingen idag aktiv politiker har varit verksam inom landskommunsystemet när det spelade någon roll. Vi har idag cirka 280 komuner i landet. Med en modern landskommunreform skulle vi få mellan 300-500 nya kommuner och alltså totalt cirka 550-750 kommuner. Det skulle inte minska det lokala engagemanget.

De som avskaffade landskomunerna var de generationer politiker som var äldre än mina mor- och farföräldrar, generationerna födda andra halvan av 1800-talet. Det är alltså de första socialdemokraterna som kom till makten på riksnivå. De var dels fortfarande starkt influerade av kommunismen, dels inriktade på industrialisering i städerna och för denna politiks genomförande krävdes avfolkning av landsbygden. Det är detta projekt vi fortfarande lever med. De effektivaste verktygen då hette allemansrätt, förvärvstillstånd, strandskydd, rationaliseringsförvärv, bygglov. Idag heter de utökat strandskydd, grundlagsfäst allemansrätt, landskapsbildsskydd, miljöbalken, miljömål, våtmark, djurskydd, reservat, biologisk mångfald, punktskatter och ja, bygglov. Jag har säkert glömt något också.

Rätt utformade skulle särskilda lagar för landskommuner även kunna lösa upp många knutar i förhållandet till rennäring, gruvnäring och vattenkraft. Förhållanden som idag präglas av en ohelig blandning av kungligt envälde, imperialism, industrialism, enhetsstat och naturfolksromantik.

Den museifiering av landsbygden som redan drivits på tok för långt, där besluten flyttats bort från berörda parter, är den viktigaste orsaken till landsbygdens utarmning. Centraliserade beslut som bollas mellan byråkrater i myndigheter och NGO:s i städerna, där båda parter ser landsbygden endast som sin egen rekreationsplats, kan inte utgöra någon legal eller administrativ grund att bygga landsbygdens framtid på. Jag har här bara snuddat vid frågan. Men den förtjänar en rejäl utredning med allsidig belysning i olika frågor. Inte minst skulle en sådan utredning tvingas beskriva de negativa effekterna av dagens lagstiftning och sätt att organisera kommunalt styre på landsbygden. Vilket parti blir först med att föreslå landskommunerna åter?

This entry was posted in Äganderätt, Frihet and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.