Agnes Hellström uppträder i TV-soffan som auktoritet på Lundsberg. Hennes version godtas trots att hon gått på Sigtunaskolan, som av tradition rivaliserar med Lundsberg om det mesta. Dessa två skolor har återkommande tävlingar mot varandra. Det är klart att hon gärna nyper till Lundsberg om hon kan. Notera hur konsekvent undviker att svara på frågan om liknande händelser som tillskrivs Lundsberg har inträffat på Sigtuna. Hon säger ungefär, det var jobbigt första året, men jag älskar de kamrater jag fått på skolan. Men därefter släpper hon bitar av information om otillåten mobbing som hänt på hennes skola, hon får det att låta som om det är på Lundsberg, eller åtminstone ännu värre där.
En av hennes invändningar mot Lundsberg är att det ligger så isolerat och avlägset. Underförstått, ”Sista färden”, där borta i skogarna kan vad som helst hända. Jo, 1896 var det isolerat. Men idag tar det några minuter till Kristinehamn med bil. Hör och häpna telefon har funnits i närmare hundra år, TV i 50 år och numera även bredband. Det ligger längre från Stureplan än vad Sigtuna gör, men det betyder inte alls att det är isolerat. Den som tror det tänker nog lite för isolerat. Hon kallar Lundsberg för ”uppfostringsanstalt”. Är hon bara omedveten om vad det betyder, eller är hon helt cynisk i sitt nedsablande av Lundsberg?
Inte heller är den påstådda ”isoleringen” något bevis för att mobbing är mer sannolikt på Lundsberg än på någon annan skola, kommunala dito inräknade.
Notera hur John Crispinsson är nära att förstöra hela mediedrevet när Agnes förklarar att det är konstigt att eleverna får vara med och bestämma på skolan och att gamla elever väljs in i styrelsen, ”elevstyre”. John frågar, ”men när du formulerar det så låter det väldigt bra, ”elevstyre”, delaktighet, det är ju något man eftersträvar i många skolor.” Hon håller med att det kan vara det, men inte på Lundsberg som är så elitistisk.
John släpper detta, men kunde ha gått vidare med paralleller till kårhusockupationen 1968 och hur den generationens krav på inflytande och demokrati har genomsyrat svensk skolpolitik sedan dess. Den generationens studenter har satt sin prägel på skolmyndigheterna intill denna dag. Även om de flesta av dem vid det här laget pensionerats. Frågan är, hur kan det som var så rätt då, för arbetarungar, var så fel nu, för ungar från bättre bemedlade hem?
Riktigt skrattretande blev det när kulturpanelen sitter i soffan och förklarar att de nya möjligheterna att publicera sig på nätet inte alls innebär några problem för journalister. Vi journalister behövs för att säkra kvaliteten på det som skrivs och rapporteras, förklarar de alla, samtliga journalister. Häpp!
Precis som journalisterna som producerar kvalitetsartiklar om klimatet, om kostcirkeln, om George Zimmerman och rasdiskriminering. Händelserna på Lundsberg verkar rapporteras med samma ambition att belysa vad som verkligen hänt och hur sanningen ser ut.
Europakommissionen begärde i våras in förklaringar från Charleroi airport hur det gått till när de fått tillstånd att bygga en ny landsningbana. Men hela historien om landningsbanan var ett aprilskämt i tidningen Pagtour. Kommissionens antitrustbyrå gick på historien och tog saken på fullt allvar. Det är inte alltid lätt att vara myndighetsinstans och sålla sant från falskt.
Bara som en tankeställare till svenska myndigheter, oavsett de jobbar med skola, socialtjänst, djurskydd, miljö eller något annat. Det kan vara olämpligt att tro på allt man hör, oavsett var det kommer ifrån.
Undrar i vilka kretsar Agnes rör sig, ”Socialisthierarkier” kanske, där förljugenheten sitter i högsätet! Fortfarande är skandalen kring Ann-Marie Begler med hennes tröstpengar om 3,5 miljoner avskyvärd!
Här kan man läsa vad yrkessocialisten Bengt Göransson skriver i en skattefinansierad riksblaska:
Internatens hederskultur
Bengt Göransson Publicerad 6 september 2013 kl. 04:00 Socialist och f.d. minister
Debatter i TV – och för den delen i andra medier också – blir kanske inte bäst men avgjort roligast om de är upprörda. Inget kan som indignation tillföra en lika hög grad av engagemang. Den dramatiska stängningen av riksinternatskolan Lundsberg kommer med all sannolikhet att placera sig bland de främsta, när medieåret 2013 ska sammanfattas i nyårskrönikorna.
För egen del har jag noterat, att ansiktena på många av dem som uttalat sig lyst av den eld som bara skadeglädjen kan ge. Äntligen har vi hittat skolans svaga punkt. Jan Guillous ”Ondskan” har de inte läst, knappast heller Gunnar Wetterbergs bok ”Wallenberg” som berättar om Marc som fostrades i internatmiljön och tvangs påta sig uppgifter som ledde honom till självmord. Överklassens barn fostras in i ett slags hederskultur som är lika obarmhärtig som den som uppmärksammas i andra delar av samhället. Lundsberg har tydligen formats av sina uppdragsgivares krav och förväntningar. Min slutsats är att skolan som institution måste vara fri och styrd av bildningskrav, inte bara av omvärldens kravspecifikationer.
Men historien handlar kanske också om något annat, nämligen den negativa påverkan som internatet i sig utgör. Barn och ungdomar som tvingas leva tillsammans tjugofyra timmar per dygn utvecklar inte spontant respekt för andras värde, blir inte automatiskt goda medmänniskor/demokrater. Alltför lång tid lever Lundsbergs elever utan ledning och övervakning av vuxna. Och det översitteri och den mobbning som många unga utsätts för uppmuntras i själva verket av att många föräldrar som placerat sina barn där intalar sig att kamratfostran är något som är nyttigt, helst nyttigare än den föräldrafostran som deras arbete hindrar dem att utöva.
Att internatformen har brister lärde jag mig för mer än fyrtio år sedan, när jag utsågs till ordförande i styrelsen för Manillaskolan, en skola för döva barn på Djurgården i Stockholm. Den höll till i en pampig byggnad, som inrymde både lärosalar och sovsalar. I de senare stod sängarna intill varandra, och måltider intog man i matsalen. Manillaskolan var en sluten värld. Rektor på skolan var en i dövskolesammanhang över hela världen välkänd person – Rut Madebrink. En av hennes första åtgärder efter mitt inträde i styrelsen var att lägga ned internatet. Hon hade hittat en lägenhet på Södermalm, som var öppen för uthyrning i andra hand.
Rektorns förslag var enkelt – välj ut fyra, fem barn som tillsammans med en manlig och en kvinnlig vårdare öppnar ett slags familjebostad i lägenheten. Pengar fanns inte i budgeten, men rektorn hade tillgång till en donationsfond för inköp av symaskiner som arbetsredskap till döva flickor, och några sådana fanns inte, bara flickor som gärna tog emot en symaskin gratis. Hyran skulle betalas med symaskinspengar. Styrelsen sa ja till rektorns förslag. Under loppet av några få år skaffade skolan så lägenheter på skilda håll i Stockholm, där små skolfamiljer etablerades. Som många andra åkte skolbarnen med lokaltrafiken till Manillaskolan – de lite större utan ledsagare. De fick en fostran som omfattade mycket mer än det som internatet hade erbjudit.
Nyordningen väckte motstånd på flera håll. De som arbetat som vårdare under många år, kände oro inför tanken på att internatet skulle försvinna, men mycket snart fann man att den nya formen var bra. Efteråt har jag insett att det inte skulle vara lika enkelt att genomföra en så här stor förändring idag. Manillaskolan fick lokaler över – de gamla sovsalarna kunde möjligen användas som rastrum. Det kostade inte men gav inga intäkter. Idag är lokalkostnaderna viktigare än verksamhetens effektivitet. De som rekryterades som husföräldrar till de nya boendena var lockade av uppgiften. Det förhållandet att skolan hade en egen, lokal styrelse gjorde att överordnade myndigheter inte visste något om förändringen förrän den var genomförd. Det som möjliggjorde den var det ideala tillstånd som jag brukar kalla organiserad anarki, det vill säga att det fanns en struktur men den var inte inordnad i låsande styrsystem.
Tänk om Lundsberg sprängt internatet och låtit eleverna bo i småfamiljer runt om i bygden. Då kanske skolan hade kunnat vara kvar.
Bengt Göransson
bengt.goransson@abfstockholm.se
Problemen med de flesta vittnesmålen från internatskolor är att börjar bli mycket gamla och alltså gäller en annan tid. För Ian Wachtmeister börjar det vara 60 år sedan, för Jan Guillo 50 år, Johan Rabeus och Bengt Göransson 40 år och Agnes Hellström 10 år sedan. För Guillo, Göransson och Hellström handlar det dessutom andra skolor, med andra villkor och traditioner.
Att nykomlingar alltid utsätts för ”påkänningar”, alldeles oavsett nollningar och liknande kan jag vittna om, som bytte bostadsort och därmed skolklass vart tredje år under min uppväxt.
Fick just veta att Förvaltningsrätten ogillat Skolinspektionens beslut och därmed inhiberat verkställningen om en stängning. En seger för rättstryggheten i Sverige!
http://domstol.se/Om-Sveriges-Domstolar/Pressrum/Nyheter-och-pressmeddelanden/Forvaltningsratten-inhiberar-Skolinspektionens-beslut-om-tillfalligt-verksamhetsforbud-vid-Lundsberg/