FN – socialistinternationalen

FN ska förnya Milleniemålen, ni vet de där lätt utopiska målen som ska vara uppnådda år 2015: Utrota hunger och extrem fattigdom, se till att alla barn får gå i skolan, öka jämställdheten (särskilt kvinnors), minska barnadödligheten, bättre mödravård och minskad mödradödlighet, stoppa spridningen av aids och malaria, säkerställa en hållbar utveckling, utveckla ett globalt partnerskap för utveckling. Målen andas from förhoppning, men är fulla av flum. Dessutom innebär de ett uppifrån perspektiv som jag inte känner mig bekväm med. Det blir lätt för mycket socialistinternationalen över FN numera. Femårsplaner, gosplan och politbyrå. Erk du, Maja du, Så ska vi ha’t, var ska vi ta’t? skrev Fröding. FN vill ta från de rika staterna. Bara ta, FN anser att de mer eller mindre är skyldiga att betala. Mellan raderna kan man läsa att FN önskar bli överstatligheternas överstatlighet.

Sverige har mycket i bagaget som gör det svårt för svenskar att tänka kritiskt om FN, Fredspriset, neutraliteten, Dag Hammarskjöld, Bert Bolin och IPCC, Jan  Eliasson. Vi har dessutom inte skärskådat vårt eget bagage. Fredspriset har norrmännen förvandlat till årets puckopris. Neutraliteten var det aldrig särskilt mycket bevänt med. Dag Hammarskjöld var en av de där socialdemokraterna som är medskyldig till korporativiseringen av Sverige. Han bidrog till att förminska individen och äganderätten. Dessutom bar han sig så dumt och klumpigt åt i kontakten med stormakter under kongokrisen att de fann för gott att mörda honom. Jan Eliasson är en tydlig fortsättning på sosseriet av FN.

FN började som ett fredsprojekt, en kanal för samtal för att om möjligt kunna undvika väpnad konflikt. Undan för undan har byråkraterna önskat sig mer att säga till om. Känns det igen från fredsprojektet EU?

Här på Frihetsportalen beskrev igår Sture Åström hur det Holländska meteorologiska KNMI kritiserar FN. IPCC:s roll och position inom FN måste diskuteras. Majoriteten i FN:s  generalförsamling är U-länder och ofta korrupta diktaturer. Åtskilliga av dessa har sett IPCC främst som ett verktyg, för att få större ekonomiska bidrag från industriländerna. Därför torde politisk neutralitet vara omöjlig. Förslagets yttersta konsekvens blir en regelrätt nedläggning av IPCC!

Jenny Nordberg har skrivit en mycket tänkvärd krönika i SvD. Hon kommer att granska Sveriges förhållande till FN på fredagar. Dagens granskning ligger dock bakom betalvägg. Sverige är det enda land som skickar pengar rakt in i FNs svarta hål utan att fråga vad de ska vara till. Tjugofyra miljarder kronor årligen, utan redovisning! Sverige betraktas allmänt som FNs jultomte. Många av de tjänstemän som finns där har miljonlöner, obegripligt frikostiga förmåner och deras fackförening förhandlar med ledningen om att de stackarna ska slippa resa ut i världen och se fattigdom och elände i verkligheten.

Behöver vi verkligen vara med i en sådan förening? Finns det någon annledning alls att skicka annat än fikapengar till dem? För 23.999.000.000  kr får man en väldig massa direktbistånd istället.

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till FN – socialistinternationalen

  1. Åke Sundström skriver:

    Bakom betalskärmen finns, kan jag berätta, en ovanligt modig text i ett annars ganska PK-dominerat moderatblad. Jenny Nordberg citerar en ”desillusionerad väninna” som jobbat på UNDP, biståndsbyrån, och interna revisorers slutsats att ”det inte finns några bevis för att fattigdomen minskat tack vare UNDP:s arbete”.

    Det har tagit obegripligt lång tid för borgerliga partier, i synnerhet kd och fp, att ta till sig vad obundna ekonomer (även ett par svenska) predikat i ett halvt sekel eller så: att handel är bättre än bistånd. Bistånd till diktaturer hamnar regelmässigt i fel fickor, medan bistånd till demokratier också hamnar fel, därför att dessa, med mycket få undantag, klarar att resa sig utan omvärldens hjälp (som vi själva gjorde under 1800-talets senare hälft). Vi betalar alltså 1 procent av BNP varje år för att i huvudsak befästa förtryckarregimers makt. Partierna har gömt sig bakom den i grunden marxistiska tesen om kapitalismens skuld till misären i fjärde världen. Ny Demokrati hade rätt på denna punkt, medan den godhjärtade kyrkomannen Alf Svensson var diktatorernas bästa vän, med riksdagens fulla stöd.

    Sant också, som du skriver, Mats, att FN är en kopia av socialistinternationalen. Detsamma gäller EU, som likväl omfamnats av alla partier – utom vänstern, som i sin egen förvirring beskrivit EU som ett högerprojekt. Den som kallar sig liberal eller konservativ borda följa Schweiz´ exempel och kräva att vi lämnar båda dessa parasitära organisationer (men behåller frihandeln). FN gör ju inte ens något för freden. I praktiken är USA den enda fredsgaranten, men begår dessvärre ekonomiskt harakiri genom sina extremt kostsamma krig i Asien. Kanske startade med goda avsikter, men feltänkta och mycket illa skötta.

  2. Ove skriver:

    ”desillusionerad väninna” = någon som själv misslyckats i FN och säger saker till sin kompis som mer gärna hackar på FN, men som i ärlighetens namn inte vet något, eller forskat om effektivitet.

  3. mats skriver:

    Vi har ju en mycket vederhäftig svensk källa till insyn i FN. Hon heter Inga-Britt Ahlenius. Jag vet ingen som lyckats smälla henne på fingrarna, varken som revisor eller för hennes integritet.
    När hon förklarar FNs ledning för korrupt och inkompetent så tror jag på det. När de dessutom bara rycker på axlarna och fortsätter som tidigare verkar de med det bekräfta hennes slutsats.

Kommentarer inaktiverade.