Förståelsen för den lilla staten saknas i EU

EUs Budgetkommissionär, Janusz Lewandowski, har satt fingret på en öm punkt. Premiärministrarna bland medlemsländerna har tidigare begärt ökade utbetalningar från EU under 2014 för att stimulera efterfrågan i ekonomin och därmed få fart på densamma. Den 2 september ville Rådet minska budgeten med en miljard €, från 136.

Alla vill tydligen ha mer bidrag, men ingen vill vara med och betala. Detta är i all sin tydlighet kontentan av hur det fungerar i den stora staten, som exempelvis det socialistiska Sverige.

I den lilla staten behövs inte så mycket skatt, för medborgarna spenderar efter eget gottfinnande sin pengar på det de behöver, anser sig behöva. De får också själva ta konsekvenserna av sina val. Konsekvenserna av våra (majoritetens) politiska val är att politikerna kräver in mängder med skatt för att skapa välfärd, men i den processen slarvar de bort en massa pengar som inte kommer de behövande till nytta. Dessa pengar används dock flitigt till byråkrati, regelproduktion och paragafrytteri. Exemplen finns i stor mångfald. Antalet djurskyddsskandaler de senaste åren har vi nämt flera gånger och det finns bättre beskrivet på andra bloggar. Skolinspektionens depserata jakt på riksinternaten och förföljelsen av Lundsbergs skola är ett annat. Statsfeminismen och hackandet om föräldraförsäkringen och styrelseplatserna är andra. Klimatbluffen ska vi bara inte tala om.

Politikerna har även denna gång små chanser att lyckas med ekonomins motsvarighet till det indiska reptricket.

Dock råkar man ibland på ljusglimtar. EU-kommissionären för den inre marknaden Michel Barnier, har i svar till Lewandowski uttalat att han förstår de EU-medborgare som oroas över en EU-byråkrati utan begränsningar. Han vill återuppväcka det ansvar som subsidiaritetsprincipen innebär för EU. ”Vad kan vi göra mindre av i Bryssel?” Var hans fråga till de övriga kommissionärerna.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Förståelsen för den lilla staten saknas i EU

  1. Åke Sundström skriver:

    Så rätt, så rätt, att tala om ”det socialistiska Sverige”. Frågan är: när skall våra förment icke-socialistiska och marknadspositiva partier och den s k liberala pressen våga se den sanningen i vitögat?

    Och när skall dessa idelogiskt urarva skenliberaler inse att även EU är en planekonomisk hydra, som sänker våra reallöner och dessutom saknar demokratisk legitimitet?

    Stefan Löfven har till synes (bevisen återstår) har bättre förstånd när det gäller företagandets villkor än Reinfeldt, som skandalöst nog kallat näringslivet ett särintresse. Visserligen kanske enbart som en taktisk fint, för att spela vidare på temat att leda det ”nya arbetarpartiet”, men hans och inte minst Anders Borgs konkreta gärningar vittnar om ett nytt borgerligt misslyckande, nästan lika stort som under de förra regeringsperioderna, 1976-82 och 1991-94.

    Tragiskt att Sverige saknar ett liberalt och/eller konservativt parti. KD gör anspråk på den senare rollen, men det räcker inte med att kämpa för familjernas rätt att på samma villkor som daghemsföräldrarna själva uppfostra sina barn. Helheten domineras av samma frihetsinskränkande sociala ingenjörskonst som i de andra partierna. Och centerns ständiga velande orkar väl ingen längre ta på allvar.

  2. Åke Sundström skriver:

    PS. Låt mig lägga till en kort kommentar till Barniers berättigade fråga ”Vad kan vi göra mindre av i EU”.

    Svaret är förstås: ALLT. IT o m om miljön, som hör till den ämnen som kan förtjänas av lyftas upp på överstatliga nivå, har man misslyckats kapitalt genom att genomdriva en fullständigt idiotisk, meningslös och dyr klimat- och energipolitik. EU har, tyvärr, steg för steg förvandlats från en nyttig frihandelsklubb till ett Gosplan Light, en allmer mer parisitär, protektionistisk och fattigdomsskapande bromskloss. Unionen är dessutom en konstitutionell hybrid utan demokratisk legitimitet eller kontroll. Förfallet har påskyndats när Tyskland mot bättre vetande jamsat med fransmän och greker, bara för att kunna baxa igenom sin egen återförening. Den strategin var nog svångrem och hänglsen alldeles i onödan. För vem tror att Paris hade kunnat driva igenom sin utpressningspolitik om nu tyskarna stått fast vid sina sundare ekonomiska principer?

    Merkel skyller nu på sin företrädare Kohl och hans företrädare Schröder, med all rätt.
    Men hon tiger förstås om sitt eget medansvar, genom en anmärkningsvärd passivitet och en oförmåga att stå upp för sina egna väljares intressen. Som i detta fall också är hela Europas intresse. Kontinentens ekonomiska problem är helt klart en produkt av Bryssels planekonomiska dårskaper, inte minst den inkompetenta och delvis rent skandalösa misskötseln av europrojektet. DS

    • mats skriver:

      Ja, euron är en besvikelse. Jag trodde att Tyskland skulle vara en garant för att konvergenskrav och andra uppställda regelverk skulle efterlevas. Det kanske hade lyckats om Sverige, Danmark och England gått med. Men det är ett mycket osäkert vad.

      Jag minns en historielärare med god kännedom om Mellanöstern och Medelhavets historia som innan eurons införande sa till mig, -Du ska veta att i det här området anses grekerna vara mer opålitliga i affärer än judarna.
      För den som hört talas om girighet och affärsmetoder, från den tiden judarna smutskastades av politiska skäl, är detta en mycket stark utsaga om grekisk hushållning.
      Homeros har ju också i otaliga exempel beskrivit hur svekfulla grekerna kunde vara mot både sina egna och andra.
      Så att grekisk ekonomi skulle fallera först, kan inte komma som någon större överraskning för någon europé med någorlunda insikt i de sydliga nejdernas historia.

      • Åke Sundström skriver:

        Din historielärare hade kanske rätt om nationalkaraktärerna, men i fråga om euron skall man nog undvika att skylla allt på grekernas statistiska fifflande. Det centrala är i stället EU-kommissionens blundande inför Greklands och flertalet EU-länders, t o m Tysklands, brott mot stabilitetspakten. Det var ju inte heller någon större hemlighet att Greklands friserade sina bokslut. Och hur många gör inte det? Anders Borg och Göran Persson har varit nästan lika goda kålsupare som greker eller fransmän.

        Vi har båda missbedömt de tyska regeringarnas vilja eller förmåga att i eurosammanhang försvara det som varit deras paradgren: den stringenta antiinflationspolitik som skapade en stark D-Mark och vad som kallats ett tyskt ”mirakel”. Men också det senare är förstås en förenkling och en felsyn: att en klok politik ger goda resultat är helt naturligt, inga mirakel.

        I dag är det Schweiz som tämligen ensamt står för ekonomisk klokskap och demokratisk förankring. Men pluspoäng också för de nya baltiska tigrarna. Framför allt Lettland, som klarat av sitt svåra stålbad, medan vår egen alliansregering, som många andra, valt de enkla och ansvarslösa utvägarna: sedeltryckande och negativa realräntor (=framtidsimperalism) i stället för strukturreformer i syfte att operera bort de planekonomiska cancerhärdar som är nyfattigdomens och massarbetslöshetens grundorsaker.

        • mats skriver:

          Visst är det så att det i längden inte går att dölja ekonomiskt svagsinne med ekonomiska dimridåer.
          Schweiz har onekligen något att lära oss. Men jag är skeptisk till folkomröstningar. De har dessutom ett mycket decentraliserat administrativt system. Kan det vara en del av hemligheten?

  3. Åke Sundström skriver:

    Jo, ett decentraliserat styre är som regel mer lyhört för väljarnas åsikter. Men ser du inte det något motsägelsefulla i att å ena sidan gilla decentralisering och lokalt självstyre, men samtidigt vara skeptisk till folkomröstningar?

    Jag förstår din huvudinvändning, om jag minns rätt, att omröstningar i komplicerade frågor som euroanslutning eller kärnkraft, är lätta att manipulera. Vi utgår, allför naivt, från att demokratins s k vakthundar – en fri press och obundna forskare – fyller sina tilltänkta roller. När de i stället, alltför ofta, uppträder som folkstyrets värsta fiender, genom sin aktiva eller tysta medverkan i olika politiska indokrineringskampanjer.

    Därför är det faktiskt mer angeläget att granska korrupta forskare än trixande politíker. Med en hederlig forskarkår är dock referendum-riskerna små. Säkert är Schweiz även i det stycket ett mer välfungerande samhällsbygge än dagens Sverige.

    I ett normaltillstånd med forskare som talar sanning, hade vi i dag stått utanför EU och inte heller fört en så ofattbart dåraktig klimatpolitik. För att nu nämna bara två av alla de systemfel och felinvesteringar som är orsaken till att Schweiz nu ligger ensam kvar på inkomsttoppen i Europa och världen, där en gång också vi fanns med.

    • mats skriver:

      Om jag förstått saken rätt, har man i Schweiz aldrig tvingat fram en storleksrationalsiering på jordbruken. Tvärtom verkar de ha månat om att de små gårdarna ska utveckla förädling på gården och låtit äganderätten vara en viktig del i ekvationen och de beslut som tas på gårds- och bynivå.
      Hederliga forskare är en förutsättning, men tyvärr långt ifrån fallet numera. Journalisterna verkar mer se sig själva som underhållare dessa dagar. Ge folk vad de vill ha, få en bildbyline och kändisskap

Kommentarer inaktiverade.