Jag har tidigare skrivit om avdemokratiseringen i Sverige under 1930-talet när istället korporativismen blev norm. Krigsårens knapphet och ransoneringar skapade en grund för ytterligare ingripanden i marknadsekonomin och inskränkningar i individens förfogande över sina pengar och egendom. År 1945 antogs jordförvärvslagen som stadgade att varje köpare av en jordbruksfastighet skulle godkännas av staten. Den kompletterades 1947 med lagen om statens förköpsrätt och uppsiktslagen. Den senare gjorde det i princip olagligt att lägga ner en jordbruksverksamhet, till och med att ändra inriktning blev kraftigt försvårat. Allt detta övervakades av lantbruksnämnderna, som därigenom kom att bli envåldshärskare över all mark på landsbygden.
Undrer hela 50-talet bevakade Skattebetalarnas förening de övergrepp staten begick mot enskilda. De beskrevs ett flertal gånger i deras tidning Sunt Förnuft. År 1960 samlade de en del exempel i en skrift betitlad som ovanstående rubrik. Där sammanfattade man också femton års erfarenhet av marknadsförstörande lagstiftning. De ägnade endast förvärvsfrågan och därmed sammanhängade brukningsrätt, inriktning och kapitalisering sitt intresse. Med senare års erfarenhet kunde de ha vävt samman en bedömning med allemansrätten och strandskyddets införande. Något som skedde under samma period.
Denna skrift fick jag nyligen i min hand av en bekant som fann den i sina gömmor vid en städning i biblioteket. Det är skrämmande läsning. Skattebetalarnas förening var tydligen vid denna tid inte bara inriktade på skattefrågor för löntagare. Betänk att på 50-talet var löneskatterna ännu förhållandevis låga. Föreningen hade därför ett bredare perspektiv än vi idag är vana vid. De var förkämpar för hela marknadsekonomin, kapitalismen och egendomsskyddet. Föreningen var därför bland annat mån om att verifiera att skattebetalarna verkligen fick valuta för sina pengar. Granskningen av jordförvärvslagen och lantbruksnämnderna visade med önskvärd tydlighet att detta var Ebberöds bank för alla inblandade.
För den som inte minns, hade lantbruksnämndern närmast oinskränkt rätt att styra och ställa, omforma byarna efter vad nämnden fann skäligt och trodde skulle vara rätt för framtiden. Sällan har statens och den sociala ingenjörskonstens förakt för medborgarnas kunskaper och individens rättigheter kommit så tydligt i dagen som under dessa lagar.
En lantbruksnämnd som var särskilt aktiv och figurerar i flera av bokens exempel, var den i det då som nu sossedominerade Värmland. I fallet Ekhammar, beläget på Värmlandsnäs, ritade man om en hel by, beslagtog och fördelade mark under flera år. I dess spår följde personliga konkurser och en jordbruksbygd som inte hämtade sig förrän flera år och ägarbyten senare. I Värmland har under senare år några av de mest flagranta myndighetsövergreppen mot djurägare skett, under täckmantel djurskydd. Det är självfallet inte samma personer som varit ansvariga, men myndighetens attityd mot undersåtarna känns igen.
Nästan varenda fallstuide resulterar i omdömen som: ”Detta fall är en god illustration till de missförhållanden som alltid inträder när man söker reglera en näring och sätta prisbildningen ur spel.”; ”Lantbruksnämndens bedömning, som … har ett drag av godtycke över sig, leder vidare till oekonomisk planering.”; ”Slutligen utgör regleringen ett allvarligt ingrepp i den personliga äganderätten.”; ”…vår urgamla rättskänsla kränkes och undergräves om man negligerar vårt sekelbundna krav på rättssäkerhet.”
Redan 1955, efter bara tio års verksamhet, riktade JO skarp kritik mot lantbruksnämndernas sätt att fungera och agera. I december 1958 riktar riksdagens revisorer allvarlig kritik mot lantbruksnämndernas verksamhet. Så allvarlig att man förordar att de avvecklas. Det skulle komma att ta över 30 år innan lagen om förvärvstillstånd och lantbruksnämnderna avskaffades.
Frågan är om det blivit bättre. När tjänstemän anställdes till lantbruksnämnderna skulle de ha någon form av dokumenterad kunskap om jordbruk, åtminstone teoretisk. Idag, när de anställs som tjänstemän på länsstyrelsen, kan de flytta runt utan sådant krav på ämneskunskap. Jordförvärvslagen må ha avskaffats. Men i dess ställe har många nya lagar och regler införts. De flesta utan hänsyn till jordbrukets villkor, utan fastmer med helt andra ändamål som ledstjärnor. Dit kan räknas biolgoisk mångfald, strandskydd, kulturskydd etc. Intressen där andra än markägarens rättigheter tillgodoses på markägarens bekostnad. Fjärran är den allmänna samhällsdebatten om äganderätten som Skattebetalarnas förening trots allt höll vid liv för 60 år sedan.
Ja, precis…
Tiderna går igen.
Fantastiskt Mats, att Du vågar häda i den socialistiska ankdammen? Det imponerar, inspirerar och tröstar många!
Problemet är att jag törs inte låta bli! Tack för uppmuntran, jag känner att jag får det från många håll.
Men egentligen vill jag inte att mina texter ska användas som tröst. Helst skulle de användas som argument och inspiration till handling och förändring.
Vi är många som har råkat illa ut och behöver allt moraliskt stöd som finns för att räta våra moraliskt krökta ryggar och konfiskerad egendom!
Ungdomarna är fullt upptagna med att fylla i blanketter och betala utplundrande skatter. Vi äldre har inget att förlora och törs äntligen säga ifrån, vi är inte i samma beroendeställning som när vi var aktiva. För övrigt vill jag gärna påminna om artikeln Prof. Bo Rothstein skrev för år sedan i Dagens Nyheter, ”Bönderna får skylla sig själva”. En mycket god förklaring till dagens elände!
Det finns väl fortfarande förvärvstillstånd kvar i glesbygd, så det finns en del att göra än.
Jo, så är det. Det är endast det generella förvärvstillståndet som är borta. Man tror sig skydda glesbygden genom att göra det svårt för utsocknes att köpa mark där. Det är inte säkert att det är rätt tänkt, för det innebär bland annat att man stängt av inflödet av pengar utifrån.
en grisbondes vardag:
Kommunen inrättar kontrollfunktioner för att följa upp hur jag efterlever alla nya regler. För ändamålet anställs några trädkramare och djurrättaktivister.
Dessa kommer hem till gårdsplanen, tillför ingen kunskap, ger upphov till tidsspillan, och som grädde på moset så skickar de en räkning för utfört arbete.
Sen åker de tillbaka till kommunkontoret, där, i andra änden av korridoren så sitter inköparen av mat till skolans bespisningar. Det första han gör är att välja bort det kött jag producerar, det är för dyrt. Produktionskostnaderna i Sverige innehar ett EU-rekord med god marginal pga politiken som bedrivs.
Slakteriernas kritiska massa för att kunna ha en effektiv slakt har passerats, de går på knäna, Sverige är i dag långt ifrån självförsörjande, och snart, är allt import.
men duktiga var vi på vår väg!
Visst är det jobbigt att vara verksam på en fri marknad, men där premieras i vart fall de duktiga. I en planekonomi, som svensk och europeisk jordbruksmarknad mest liknar, premieras myglarna. Du är för dålig myglare David!