Utrikesminister John Kerry har för USAs räkning undertecknat FNs traktat ATT, om begränsning av vapenhandeln. Reaktionerna är mycket blandade vid detta besked. Som jag tidigare redovisat finns en rörelse inom det offentliga USA som anser att ett sådant undertecknande är olagligt ur konstitutionell synpunkt. Därmed skulle FNs traktat vara ogilitig i USA och alla försök att implementera det betraktas som landsförräderi.
Andra menar att det visst är lagligt och bindande. Att detta avtal därmed är en del av nationens högsta lag. Det ska bli mycket intressant att följa utvecklingen, när kommer de olika sidorna att mötas på en arena där de olika tolkningarna mäts mot varandra? Vilka argument kommer man att bruka för den egna uppfattningen?
Vilken betydelse har det sjätte tillägget? Denna konstitution och lagarna i USA som skall stiftas i enlighet därmed; och alla avtal gjorda, eller som skall ingås, genom bemyndigandet av USA, skall vara rikets högsta lag. Notera särskilt ordalydelsen ”skall stiftas i enlighet därmed”. Det lämnar inget utrymme att stifta lag i strid med vad som tillåts i konstitutionen.
Vilken betydelse har ramen för den federala statens legitimitet, nämligen det tionde tilläget? The powers not delegated to the United States by the Constitution, nor prohibited by it to the States, are reserved to the States respectively, or to the people.
I översättning: Makt som inte delegerats till de Förenta Staterna genom Konstitutionen, eller däri förbjudits för staterna, är reserverad för staterna var för sig, eller för folket. Här delegeras makt uppåt, från folket och de i unionen ingående staterna. Makt som inte delegerats uppåt kan inte lagligen usurperas uppifrån.
Vilken betydelse har andra tilläget, om rätten att äga och bära vapen? Vilken betydelse har det att detta tillägg antecknades redan som nummer två i ordningen? Om det fins en konstitutionell rätt att äga och bära vapen, kan denna rätt då lagligen omgärdas med regler och begränsningar som omintetgör rätten?
Kongressen är den lagstiftande församlingen i USA. Vilken rätt har presidenten att beordra en minister att underteckna ett internationellt avtal, som därmed blir överstatlig inrikes lag, utan att fråga Kongressen om lov? Presidenten får sköta utrikespolitiken, men ett avtal som detta är inte längre utrikespolitik.
Det kan inte heller uteslutas att detta övertramp från regeringens sida har påverkat budgetförhandlingarna. Den majoritet som finns i Kongressen vill helt enkelt tala om för presidenten och hans stab att de valda ledamöterna enligt konstitutonen är folkets representanter utsedda att hålla koll på att presidenten inte tar sig diktatorsfasoner. I Sverige uppfattas det som en låsning i en enskild sakfråga, de konservativa beskrivs som obstruerande bakåtsträvare, när det egentligen är en strid om en stor principfråga. En fråga i vilken demokraterna är svekfulla sabotörer av nationens viktigaste dokument.
En jämförelse om legalitet med svenska förhållanden skulle kunna vara de avtal Sverige skrivit om bevarande av vissa viltarter eller bevarande av biologisk mångfald. Dessa avtal är inget som i någon betydande grad rör mellanstatliga relationer. De är i allt väsentligt inrikes frågor, har inrikes juridiska konsekvenser. Det är avtal som ger mycket besvärande ingrepp i enskildas liv och rättigheter. Enligt grundlagen har riksdag och regering rätt att teckna sådana avtal, om de inte har allvarliga återverkningar för staten. Staten, nota bene! Den enskildes rätt nämns inte. Man har till och med i vissa fall delegerat den rätten till myndigheter, med stöd i grundlagen, regeringsformen. Ingen tycks ha reagerat på att dessa beslut står i strid med medborgarens grundlagsfästa rättigheter. Ingen verkar heller reagera när myndigheterna tolkar sin nyvunna makt ännu längre än vad där faktiskt står skrivet.
Regeringsformens 10:e kapitel §§ 1-9, behandlar hur staten (riksdag, regering och myndighet) får sluta internationella avtal med inrikes rättsverkan i Sverige. Men jag kan inte se någon paragraf i Regeringsformen som ger oss, folket, rätt att inhibera internationella avtal som överlåter till främmande makt rätten att diktera inrikes lag i Sverige. En sådan paragraf borde vi haft för länge sedan. Där finns visserligen ett slags portalparagraf,
RF 1 kap. 1§ All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.
Den offentliga makten utövas under lagarna.
Men förutom att rösta vart fjärde år, hur ska svenska folket lagligen kunna utöva sin makt över de styrande? Hur ska svenska folket mellan valperioderna kunna återkalla den delegerade makten om den missbrukas? I Sverige är maktdelningen mellan riksdag och regering inbillad. Här är riksdagen (dess majoritet) basen för regeringsmakten.
Visst är det intressant med författningsfrågor, men det visar ju sig om och om igen med önskvärd tydlighet att vad som är skrivet på ett papper inte är något som helst hinder för människor att bete sig hur som helst ändå.
Så länge det inte utkrävs något personligt ansvar för personer som påstår sig ha bemyndigande så kommer de att fortsätta att bete sig precis som de vill.
Det kommer att krävas att övriga i samhället utkräver detta ansvar på ett personligt plan. Makten utgår från folket, och så länge inte folket inser det så kommer de fortsätta att tro att makten utgår från vad som är skrivet på papper.
Mycket viktiga påpekanden, Mats! Både om USA och deras konstitution, men framför allt om Sverige och vår grundlag och vår verklighet. Var och en som läser den portalparagraf du citerar inser att vi ingalunda lever i en reell demokrati, utan – brutalt uttryckt men i grunden korrekt – i en parlamentarisk diktatur. Med socialistiska förtecken dessutom. Att den just nu administreras av partier som kallar sig liberala eller konservativa förändrar ingenting, men förmedlar en tragisk sanning om de borgerliga partiernas ideologiska kapitulation. Vänstern sviker också sina påstådda ideal och sina egna väljare. Rättvisa och jämlikhet betyder ingenting, makten allt. Kålsuparteorin håller!
USA har en tydligt nedtecknad maktdelningsprincip. Sverige har en nästan lika tydligt nedtecknad maktsammanblandningsprincip, eller rollsammanblandningsprincip, Det är detta som utgör grunden för korporativismen i Sverige. Makthavarna klarar inte att se skillnaden på olika roller. Därför undervisas inte heller svenskarna om någon maktdelningsprincip. Korporativismen blir ett självspelande piano.
Det här är ju diskussioner som hade varit värda att bli framförda i de ”skattefinansierade” riksblaskorna dit t.ex. bland annat Svenska Dagbladet hör. Vi kanske skall vara tacksamma att dom får lov att framföras på Frihetsportalen! Rätt var det är slår väl politikerna ner på ”fenomenet” frihet!
”Maktsammanblandningsprincip”, en träffande beskrivning. Och korporatism, javisst. Men överdriver jag, Mats, när jag påstår att det är betydligt värre än så, att vår stolta demokrati förvandlats till ett tomt skal, att Sverige i realiteten mer liknar en parlamentarisk diktatur?
”All makt utgår från folket”, påstår portalparagrafen. Men vilken makt har väljarna, vilken valfrihet föreligger när den fria åsiktsbildningen, som RF tar för given, underminerats av en indoktrineringsapparat, som under mer än halvt sekel hjärntvättat medborgarna med propagandabilder om den s-märkta ”svenska modellen”. Så framgångsrikt att denna vinklade historieskrivning numera hyllas även av förment liberala partier. Och förkunnas i skolornas läroböcker.
Samtidigt som de s k demokratiska vakthundrarna – pressen och universiteten – adbikerat och gjort vårt land till ett paradis för manipulatörer. Våra en gång så frispråkiga professorer och ämbetsmän har i salig Lysenkos efterföljd förvandlats till lydiga megafoner i maktens tjänst. Återigen tydliggjort i dessa dagar, när SVT, radion och alla tidningar i sant sovjetisk stil förkunnar den knäsatta sanning om klimathotet som är en uppenbar lögn. Var finns då den enskildes möjligheter att förstå sitt eget och landets bästa?
Nej, RF:s portalparagraf är inte längre mer än en samling positiva signalord utan verklighetsförankring. I en sann demokrati hade det varit omöjligt att förvandla Sverige från ett rikt och välmående land till norra Europas fattiga kusin. För så är det, låt dig inte luras av BNP-statistiken, den är lika hårdvinklad och otillförlitlig som hotbilderna om klimatet.
I USA är konstitutionen ständigt i debattens fokus, i Sverige är det ingen som bryr sig, delvis därför att vår grundlag saknar många av de spärrar mot maktmissbruk som finns i den amerikanska. Där som här görs ständigt försök att runda dessa spärrar. Det lyckas då och då även i USA, men inte lika regelmässigt som hos oss.
En bra sammanfattning Åke! Positiva signalord, det är väl det som alla spindoctors försöker hitta och hajpa i förhoppning om att media ska hänga på.
Tack för det, låt vara ett det inte riktigt framgår om du instämmer i min ”brutala” slutsats. Men rimligen delar du uppfattningen att dagens samhälle inte alls återspeglar väljarmajoritetens åsikter. Och därmed har vi ingen reell demokrati och heller ingen rätt att använda den termen i självberömmande proklamationer. Vi saknar nationell självinsikt, en lika viktig faktor i länders tillfrisknande som i individuella terapier.
Skillnaden är förstås himmelsvid mellan Sverige och den ofattbara ondska som fått namn efter folkmordsfigurer som Mao, Pol Pot, Stalin eller Hitler. Därför kan det upplevas som en trivialisering att beskriva vår folkhemsdiktatur med samma ord. Men nog borde vi klara av att skilja mellan blodiga och fredliga diktaturer, mellan obotlig cancer och godartade tumörer. Vår svenska cancer är lätt att kurera, men vi lever i dag med en uppsättning politiska partier som hellre låter patienten dö – nåja, åsamkas ett stort och helt onödigt lidande – än att behöva slakta sina heliga kor.
Den i stort sett eniga nomenklaturan vägrar envist att ta itu med de planekonomiska och konstitutionella systemfel som är alla krisers moder. Man nöjer sig, vad ekonomin beträffa, med homeopatiska kurer som jobbskatteavdrag och andra sockerpiller. I en sann demokrati är sådant omöjligt. Fråga medborgarna i Schweiz om dom skulle låta sig luras av Reinfeldts och Löfvens trollkonster. Nej, men så fortsätter också landet att behålla ett mycket högt välstånd, medan Sverige är på väg mot en position som Nordeuropas fattiga kusin.