Chicken race produces lame duck?

I USA förlorade republikanerna det chicken race de haft mot president Obama om lånetaket. De vek ner sig på i stort sett allt. I Sverige har det framställts som om republikanerna är ett gäng högerextremister, när allt de försökt göra är att använda sin sig tilldelade roll, att hålla koll på att regeringen inte förbrukar för mycket pengar.

En viktig komponent i västvärldens borgerliga ideologi, i vart fall de senaste 40 åren, sedan Milton Friedman erhöll Riksbankens pris till Alfred Nobels minne, är att åtminstone begränsa skatteuttaget till max 50% för de högst beskattade medborgarna. Denna princip har drivits olika hårt och därmed fått olika namn, nattväktarstat, anarko-kapitalism, tea party, österrikeskolan, thatcherism, libertarianism med mera. Många vill naturligtvis hamna betydlig lägre än så. Någonstans i de där tankegångarna finns de komponenter som tillsammans kan utgöra en mycket stabil och bred grund för borgerliga partier och borgerliga väljare.

En viktig princip i det sammanhanget är att staten inte ska låna till konsumtion. Det är minst lika viktigt för staten som för enskilda medborgare. I statens fall betyder för stora lån att man skuldsätter framtida generationer, vilket är mycket orättvist.

Nu har har Obama fått fritt utrymme i 90 dagar. När han återkommer kommer han att ha dragit på det amerikanska folket ännu större skulder. Kommer han då att få låna mer igen? För han har inte visat någon avsikt att minska statens utgifter. Om republikanerna kan plåstra om sina sår, renodla sitt budskap och flytta fram rätt personer, kan det mycket väl visa sig att presidenten i vanlig ordning, som många av sina företrädare, gjort sig själv till en lame duck med två år kvar på sin sista mandatperiod.

Under våren kommer vi att få se ett gäng hungriga republikaner, skapa plattformar för republikanska presidentkandidater i 2016 års val. Mycket talar för att demokraterna inte kommer att vara lika väl rustade då.

This entry was posted in Aktuella övriga ämnen and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

5 Responses to Chicken race produces lame duck?

  1. Ake Sundström says:

    Korrrekt påpekande om Obamas huvudansvar för budgetdebaclet i Washington.

    Men glöm inte heller att merparten av USA:s ekonomiska problem har sin rot i de oerhört kostsamma krigen i Irak och Afganistan, som båda partierna ställt sig bakom. Obama care må vara en viktig skiljelinje, men inte lika avgörande som grälen ger sken av.

    Kvar står också att näringslivet fortsätter att vara en dynamisk kraft som på sikt kan återställa skuldberget till mer hanterliga proportioner. USA är inget Frankrike och heller inget Sverige. Krigen åsido, är våra systemfel väsentligt större än USA:s, men dolda med hjälp av ett halv sekel av framtidsimperalism: Dels tre decennier av hög inflation (= leva på rost och röta) och nu senast många år med negativa realräntor. Medan USA nu förhoppningsvis lägger krigen bakom sig och därmed reser sig ur askan, har vi ett berg av olösta struktur- och finansieringsproblem framför oss. Ett faktum som inga av våra svenska partier (och inte heller forskarkollektivet) vågar prata om, en feg tystnad i kontrast till den mycket ärligare och vitalare amerikanska debatten.

    • mats says:

      Du räknar ursprunget till vårt trasiga samhällssystem 50 år tillbaks. Jag räknar det 80 år tillbaks. Jag skrev om det för 1,5 år sedan. Tyvärr är insikten om denna historiska felnavigering i stort sett obefintlig hos svenska folket, inklusive experter och politiker.
      https://www.frihetsportalen.se/2012/02/konfliktradslan-i-sverige-del-2/

      I övrigt har du naturligtvis rätt i dina påpekanden.

      • Åke Sundström says:

        En intressant men ändå ganska oviktig nyansskillnad, Mats. Visst hände det konstiga saker redan på 30-talet, med guldmyntfotens avskaffande, begynnande protektionism och korporativism (uppskattar din omvärdering, i länken, av det hyllade Saltsjöbadsavtalet).

        Men ännu på 50-och 60-talen var socialstaten liten, skattetrycket lågt och den personliga friheten relativt stor. Allt detta förändrades drastiskt under det som på goda grunder kallats “det galna 70-talet”. Som sen följdes av 80-talets inflationsbrasor, 90-talets misslyckade krispolitik och de senaste årens kreditbubbla.

        Historien är viktig, absolut, inte minst därför att den som vinner kriget om historieskrivningen ofta vinner även den politiska makten. Men den just nu största utmaningen är förstås att med ledning av en sann problembeskrivning hitta de bästa vägarna ut ur dagens återvändsgränder. Granskningen av skolböckernas politiskt färgade beskrivningar behövs, men i än högre grad en diskussion om vägarna framåt.

Comments are closed.