Den europeiska unionen byggs allt mer uppifrån. Trots gamle Calle de Gaulles insikt om att ingen kan härska oinskränkt över ett land med 246 ostsorter (Frankrike), försöker man nu göra det ännu mer omöjliga, topp- och centralstyra hela Europa. Även detta hade den gode generalen synpunkter på, Drömmen om ett enat Europa har ingen utsikt att bli verklighet. Man gör ingen omelett på hårdkokta ägg.
Så länge EU förfäktade samarbete och subsidiaritetsprincipen trodde jag på projektet. Men det är nu många år sedan ledarna gav upp den linjen. När du hör dem tala om regionernas Europa så menar de inte mer lokalt inflytande. Vad de verkligen menar är ett centraltstyrt Europa där staterna endast är regioner i en superstat. Det är ett söndra-och-härska koncept. Nu växer också euroskepticismen sig allt starkare i många europeiska länder. Jag skrev om en då pinfärsk opinionsundersökning den 15 maj i år, även där framgick missnöjet fullt klart. Inte minst växer motståndet i Frankrike, där socialistpresidenten, Hollande, nyligen sa att marschen mot ett enat Europa inte kan stoppas. Genast dök hans popularitet och ökade Nationella frontens.
I Holland har Geert Wilders Frihetsparti (PVV) gått starkt i opinonsmätningar. Dessa två partier har talat om att bilda en ny grupp i Europaparlamentet, en grupp av euroskeptiker. Sådana finns redan, men de har ingen egen grupp, utan har ”kommit bort i hanteringen” när de tillhör någon av de stora grupperna, socialister, liberaler eller konservativa.
De etablerade grupperingarna uppger för BBC att de fruktar att 30% av platserna i EU-parlamentet kommer att besättas av skeptiker eller EU-minimalister efter valet 2014. Av detta har vi inte hört något i svenska PKP. Vår kommissionär, den liberala Cecilia Malmström meddelade istället häromdagen att hon vill skärpa vapenlagstiftningen. Alla vänsterpartier i Sverige hängde på och krävde strängare lagstiftning omgående.
Men frågan om de europeiska medborgarnas fri- och rättigheter kommer aldrig på dagordningen i Sverige. Utomeuropeiska medborgares mänskliga rättigheter i Europa är dock ett politiskt älsklingsämne.
Artikeln där jag hämtat mycket av dessa uppgifter är amerikansk (The New American). Inte ens EU-inriktade Euractive har nämnt saken.
TNA nämner SD, italienska Lega Nord, österrikiska Frihetspartiet och belgiska Vlaams Belang som andra tänkbara partier i en EU-minimalistisk parlamentsgruppering. Junilistan nämns inte och inte heller något av de danska partierna. Brittiska United Kingdom for Independent Party (UKIP) har redan meddelat att de tänker stå utanför ett organiserat samarbete i parlamentet. De vill istället verka för frihandel och bilaterala avtal över hela världen istället för på Europanivaå. Att de är en plåga och ett spöke för David Cameron är redan känt.
Man kan väl tillägga att utgången i det norska valet och regeringsbildningen därstädes visar på önskemål om frihet och minskad socialism hos Europas folk, oavset de är medlemmar eller inte av unionen. Jag är dock inte helt övertygad om att SD eller de andra partierna som nämns är rätt representanter för Europas folk. I mina ögon dras de med för mycket barlast från det gamla. Då är UKIP mer attraktivt. Kan vi få ett sådant parti i Sverige också tack!
Sossen Daniel Suhonen beklagar i Expressen att alla de nordiska socialdemokraterna går uselt just nu. Men de går alltid bra när de satsar på välfärden. Det anser han att de ska göra nu också. För trots glada tillrop och rapporter i TV4 om att sossarna ska exportera den svenska modellen, ett New Globa Deal (New World Order, på sossespråk), går det riktigt knackigt för sossarna. Saltsjöbadsandan lyfts fram. Just nu håller Stefan Löfvén hov i Stockholm för drösvis med socialister från hela världen, där detta ska spridas. Som motvikt till Obamas fadäs kan man tänka. Hur tror de att mer av samma som ställt till eländet ska rädda något av vikt.
Jovisst behöver Sverige ett EU-kritiskt parti, likt det engelska Independet Party, sedan nu även miljöpartiet bytt fot i den frågan. Tycker fortfarande att du borde medverka till att starta ett, än finns tid. Med kritik av klimatpolitiken som en annan huvudpunkt blir det samtidigt ett miljö,-bilist och pensionärsparti. Och ett landsbygdsparti dessutom.
I övrigt bara två språkliga synpunkter. I sista stycket använde du det politiska Orwellspråkets älsklingsterm ”välfärden”, utan citattecken eller annan markering, t ex ”så kallade”. För du inser förstås att ordet i partiernas propaganda syftar på socialförsäkringssystemet, som ingalunda skapar välfärd i sann mening (=välstånd), utan enbart omfördelar detta välstånd – ibland med goda motiv, men ofta tämligen godtyckligt.
Beteckningen ”den svenska modellen” är också diskutabel, eftersom den rätteligen bör kallas ”socialdemokratisk” – med undantag möjligen för anspelningen på Saltsjöbadsavtalet. Men också det var, som du själv tidigare noterat, ett avsteg från liberala frihetsprinciper. Att Reinfeldt numera hyllar denna socialistiska modell bekräftar ju bara att han, likt en gång Bengt Westerberg, hastigt och lustigt förvandlats från nyliberal frontfigur till socialstatens bästa vän. Alla dessa kappvändare!
Mycket nyttiga påpekanden Åke. Jag tänker ju om ”välfärden” och ”den svenska modellen” precis så som du beskriver.
Ibland glömmer jag av att inte alla gör det.
Du har uppmanat mig att starta ett nytt parti förut och jag har alltid nekat. Jag instämmer i att jag har vissa egenskaper och erfarenheter som skulle kunna passa. Har varit med och startat och organiserat flera verksamheter, skriver någorlunda, har viss koll på historia, ekonomi och filosofi.
Men vad skulle media och presumtiva väljare säga om ett parti som företräds av en person som näst intill vägrar ta på sig kostym och absolut inte slips, är tvångspensionerad (sjukpension), men dum nog att göra ett försök med företagande på de villkor som numera finns för denna pension, som är halt och skröplig i båda benen, men envisas med att gå för egen maskin, oftast orakad och aldrig vacker att se på, var full ett antal gånger i sin ungdom, haft fler yrken än Elisabeth Taylor haft makar, osv?
Media skulle älska att försöka hitta något ofördelaktigt om mig att dra fram i ljuset. Fick de bara tid och utrymme att vinkla det som de själva önskar skulle de säkert finna något att skriva om också.
Nej, jag är nog inte rätt person. Man skulle nästan kunna sammanfatta det med att jag har den erfarenhet som krävs och det är det som är felet med mig!
Jätterolig replik, Mats! Lite mer humor skulle verkligen behövas i svensk politik. Och jag har ju inte påstått att du är den idealiske ledargestalten, dock skulle du passa utmärkt i rollen som inspiratör och ideologiskt ankare, nu när Sverige befinner sig mitt i en halvsekelslång krisperiod. Den som kan sluta riktigt illa, med borgerliga ombud på Helgeandsholmen som fortsätter att rulla tummarna i fåfängt hopp om att en seger nästa höst kan fixas med hjälp av Ingves´ gratispengar, statistiskt fiffel med budgetbalans och utgiftstak samt Anders Borgs lögner om att statliga bidrag eller avdrag skapar alla de utlovade nya jobben (varom även ekonomkåren tiger).
Vi har dessvärre också en väldigt passiv borgerlig intelligentia som tydligen tycker att det är helt OK att regeras av dagens halvkommunistiska Allianskvartett, med gratislunchen som sitt mantra och med centern i den ovana rollen som marknadsekonomins försvarare – fast mest som princip, inte som praktisk politik. En parallell, fast mindre blodig, till 30-talets Tyskland, när kulturens skönandar och universitetens professorer genom sin tystnad möjliggjorde den nazistiska katastrofen.
Även i dagens Sverige är det själva demokratin som står på spel. Den väldigt stora majoritet av svenska väljare som bejakar liberala grundtankar om individuell frihet och fri konkurrens, har i dag inget parti att rösta på. Som du själv också varit inne på: valet mellan Löfven och Reinfeldt är egalt, eftersom de är helt överens om grundbulten att den offentliga sektorn på marginalen (med moms och andra indirekta skatter och avgifter) lägger beslag på 75-80 procent av våra inkomster. Skall kriserna lösas krävs helt andra mediciner: radikalt lägre statsutgifter. Som förhoppningsvis den pragmatiske f d Metallbossen Löfven inser, när nu inte Reinfeldt tycks göra det. Fastkedjad som han är vid sin spindoktorsfiffiga men mer självmordsliknande slogan om att vara det ”sanna” arbetarpartiet samt vid den allt mer destruktiva maktapparaten i Bryssel.