Aldrig tidigare i Sverige har så många barn fötts av kvinnor i åldern 35-44 år. Och aldrig tidigare har så få barn fötts av kvinnor 19 år och yngre. Gissa vilken bomb som just nu apteras för att explodera i skolan om femton år! All erfarenhet, från människor och husdjur, visar att föräldrarna ska vara unga och friska för att garantera bästa avkomma.
Vilka problem kan man förvänta sig då, när föräldrarna passerat bäst före-datum? Låg födeslevikt, allergier, inlärningsproblem, genetiska skador etc. Naturligtvis inte på alla men på någon eller några procent extra. Tillräckligt många för att ge utslag i statistik och nationalekonomi.
Alla dessa kvinnor som envisas med att göra sin karriär färdig innan de skaffar barn, hur viktig är den karriären i förhållande till de egna barnen?
När dessa barn växer upp kommer någon eller några procent av dem att kräva extra vård och tillsyn, varje dag. Tillsyn som föräldrarna förmodligen inte kan ställa upp med och som lagen i alla händelser säger att de har rätt till på samhällets bekostnad.
Bara några år senare blir dessa människor som blev föräldrar sent i livet gamla och vårdkrävande. Deras redan vårdkrävande barn kan inte medverka i detta. Så det blir ytterligare en belastning på samhällets resurser.
Är denna utveckling ett resultat av jämställdhetspolitik driven in absurdum? Är det korkad fåfänga om karriär som slår snett? Är det ett medvetet försök att förstöra vårt samhälle?
Kvinnor är fantastiska som vågar och orkar bli mödrar. Men de kan av biologiska skäl aldrig välja att leva exakt som män, på samma villkor som män. Om de försöker kommer de att skada sig själva, sina barn och det samhälle de lever i. Män ska inte heller vara för gamla när de blir föräldrar, men det är ändå alltid kvinnan som är nyckeln i ekvationen. När ska media uppmärksamma att denna utveckling inte är den framgångssaga för kvinnors jämställdhet som man vill göra det till?
Kristallklara reflektioner.
Mats, man ”skaffar” inte barn man ”föder” barn och barn är GÅVOR. Socialisterna kanske skaffar barn men det ligger ju lite i deras natur att ”skaffa”. Man skaffar ju ”resurser” genom att plundra folk genom beskattning.
Den som till äventyrs följer ”uppstarten” av Obamascare i Amerika kan genom upplysande media kanske förstå varför ungdomarna börjar tveka till 10.500 sidor lag och regeltexter som kommer att förslava dem för resten av livet. Det är lite svårt att dra igång ett kedjebrevssystem när de flesta skattebetalarna (ungdomarn, 26+) ställer sig på tvären och som dessutom inte förstår hur Obama kan kalla ACA eller obamacare för ”marknadsplats”? Ovanpå allt detta kommer alla avslöjade påståenden som visar sig vara rena lögner både från administrationen och Obama själv.
Det svenska ”kedjebrevssytemet” skymtar ibland i US media som varnande exempel.
Nja, med de tekniska möjligheter som idag finns att välja att avstå eller bistå en graviditet så tycker jag nog att uttrycket skaffa barn ändå är en fungerande beskrivning av verkligheten, även för en icke-socialist. Lägger man därtill den populära företeelsen bland kändisar att adoptera barn från någon utsatt grupp, för att visa på sin egen godhet, då kan vi nog verkligen tala om att skaffa barn som en accessoar. Detta fenomen ligger dock lite vid sidan av det jag skrivit om idag.
Obamacare kräver en egen redovisning. Jag har rest varningar redan innan den infördes, med de fakta som var kända då. Det som har blivit känt om regelverk och implementering i efterhand får det att framstå som rena rysaren. Något som blivit mycket dåligt redovisat i svensk media.
Om man vill bli gammal skall man välja en äldre man som far…
Ändarna på kromosomerna styr åldern på individen.
Detta är utslagsgivande i den variation som finns även hos spermierna och då detta ger effekt hos äldre män så nedärvs detta säkrare av äldre män…
Rent genetiskt alltså…
Annars socialt sett så finns det märkliga undersökningar där olika folkgrupper som lever på olika sätt visar att parförhållanden med en äldre kvinna och en yngre man ger färre barn i samhället än tvärtom…
Så i folkgrupper där man vanligen lever äldre kvinna -yngre man, så minskar befolkningen…
För många kvinnor handlar det nog mer om att försöka skapa trygghet, än att efterapa männen, när kvinnor väljer en bra utbildning och inkomst först, innan de vågar skaffa barn. Det finns allt för många avskräckande exempel idag sk ”fattigpensionärer”, ofta äldre kvinnor med dålig pension (som valde familjen). Kom ihåg att risken för kromosomskador på fostret ökar med åldern hos båda könen! Det finns säkert många som drömmer om familj och barn tidigare, men inte vågar pga otrygghet.
Jo, jag inser det och du har helt rätt i att man numera vet att kromosomskadorna i männens arvsanlag också försämras med åldern. Jag har dock inte klart för mig om det sker i samma tempo för båda könen. För kvinnor finns ju också ett mer definitivt bäst före datum.
Vad du säger om kvinnors val av trygghet, är på ett sätt att de gör en sorts riskbedömning mellan två olika sorters trygghet. Å ena sidan ekonomisk trygghet på ålderdomen (med risken att man inte blir så gammal och risken att de system som ska garantera pensionen inte fungerat som de ska). Å andra sidan risken för otrygghet i graviditet och fosterskador.
Kvinnor är ju som grupp mer trygghetsorienterade än män. Hur gör vi för att ordna denna trygghet för kvinnorna, utan att de samtidigt känner sig som fångar i ett krävande system? Jag har inte svaret och de svar jag får från kvinnor varierar ganska mycket med personlighet och andra faktorer i deras omgivning.
Ursäkta, men det är faktiskt ingen naturlag att äldre kvinnor, som valde barnen framför karriären, skall ha dåliga pensioner. Detta är ett politisk systemfel, som går att rätta till, om bara viljan finns. Problemet är att den viljan saknas.
Skrämmande nog har vi en statsminister som påstår att hemmaföräldrar inte utför något arbete, d v s antyds vara onyttiga parasiter, som inte förtjänar bättre än att straffas via låga pensioner. Reinfeldt tycks inte ens förstå att värdet av att ett barn blir snutet av sin egen förälder är minst lika stort som när dagisfröken gör detsamma. Att Alva Myrdal, ansåg det vara statens sak att ta hand om barnen går till nöds att begripa, givet hennes marxistiska värderingar, men hur skall man kunna förklara att vår borgerliga regering tänker likadant och dömer ut hemmaföräldrar som ett hot mot ”arbetslinjen”.
Något så dumt tror jag inte att en jordnära sosse som Stefan Löfven skulle kunna häva ur sig. Fast osvuret är förstås bäst, han kanske också, liksom Jan Björklund, i tidens fullbordan låter sig kuvas av sin familjefientliga vänsterflank.
Givet dels kvinnors personliga preferenser, individuella förutsättningar och den osäkerhet som råder angående såväl samhällets vilja som förmåga att långsiktigt garantera all den trygghet varje kvinna kan önska, tror jag det är ärligast att uppmuntra kvinnorna att tänka själva och självständigt och inte förlita sig på löften om one-size-fits-all system.
Några ord på vägen. Förväxla inte status med trygghet. Det finns inget likhetstecken mellan trygghet och lycka.
Kommentar till vem, Mats? Mina rader handlade om nymoderaterna och Jan Björklund som Alva Myrdals osannolika arvtagare. Är vi inte eniga i den kritiken?
Dagens familjepolitik innebär stora subventioner till daghemsbarnen (ca 10 000 per månad), men smulor till de familjer som tar hand om sina egna telningar. Härtill kommer lagar som i solidaritetens missbrukade namn ger hyggliga pensioner till den som länge arbetat i den kommersiella sektorn, t ex på dagis, men ingenting (utöver existensminimum) till den som gör likvärdiga insatser genom att ta hand om sina egna barn. Eller menar du kanske att insatserna inte är likvärdiga?
Det enda rättvisa är förstås att ge samma subvention till alla (eller inga bidrag till någon), med frihet för barnens föräldrar att själva välja mellan olika utförandealternativ. Vår regering förordar (tack för det) fria val i skola och äldrevård (skolpeng och äldrevårdspeng), men vägrar diskutera en motsvarande barnpeng. Folkpartiets feminist-och vänsterfalang regerar i den senare frågan och Reinfeldt ser dessutom hemmaföräldrarna som ett hot mot ”arbetslinjen”. Hur enfaldig är inte den ståndpunkten?
Denna antiliberala politik har SKAPAT den otrygghet som Isabella pratade om. Detta systemfel vore lätt att korrigera, om nu inte Alliansen vore så helt vilse i sin ideologiska pannkaka.
Kommentaren var ett förtydligande av vad jag tidigare skrivit, särskilt med hänsyn till de frågor Isabella och du lyft fram. Jag pekar på att livet inte kan överlämnas till politiken, man måste själv ta ansvar för sitt liv. Med de förutsättningar man har och de man kan skapa.
Självklart är vi ense om att politiken på detta område faller ut med stora olikheter i vad den enskilde i praktiken kan åstadkomma för sin egen trygghet.