Jag vet inte hur det har gått till. Eller jo, jag har ett visst grepp om hur det gått till, men det är inte så vackert och definitivt inte snällt mot varken sossar eller borgare när man beskriver hur äganderätten försnillats i vårt land.
När det gäller äganderätt till land är historikerna rätt ense om att den uppstod senast cirka 3000 fKr i både Kina och tvåflodslandet. Denna samhällsförändring skapade lantmäterikonsten och sådana dokument finns bevarade från denna tid i kilskrift.
Knappt 2400 år fKr beslutade kejsar Urukagina av Lagash i Mesopotamien en massa saker om äganderätten. Han beslöt bland annat att inga fogdar fick kräva in mer betalt än den skatt som kejsaren bestämt. Inga avtal fick slutas under tvång. Ägaren till mark skulle vara fri att själv bestämma över sin mark, förfoga över dess avkastning etc. Stora delar av hans lagsamling finns bevarad på lertavlor.
Med modernt språkbruk skulle man kunna kalla honom liberal, libertarian eller liknande. Han lagfäste i stora delar det som Locke föreslog som närapå revolutionerande nya principer 4000 år senare. Kejsarvälden och feodalism hade kommit emellan under lång tid.
Men Urukaginas principer har i någon form och viss omfattning alltid funnits med i det som kommit att bli västvärlden. Jag vill gärna åberopa den långa traditionen av rätten att äga och den därmed sammanhängande rätten att förfoga över det man äger, som motargument mot det klent underbyggda (dåligt dokumenterade) påståendet om allemansrätten som en sedvana.
Vi har alltså 4000-5000 år gamla traditioner som begränsar allmänhetens tillgång och tillgänglighet till enskild mark. Detta alldeles oavsett den praxis som i olika skepnader har funnits där man tillåtit passage, transporter eller dylikt. Det är sådant som varit nödvändigt för att samhället ska kunna fungera. Dagens svenska allemansrätt är på intet sätt nödvändig för att vårt samhälle ska fungera. Vi har fungerande fasta transportleder som är öppna för alla. Vi behöver inte ha rätt till gångstig i väglöst land, Sverige fungerar ändå.
Oskicket att låta folk tillskansa sig produkter från annans mark eller att genom dekret bestämma vad markägaren utan ersättning ska tillhandahålla i form av växter och djur (ofta sammanfattat i uttrycket biologisk mångfald), är ytterligare ett steg i den omoraliska usurpationen av äganderätten. Denna usurpation har av sossarna själva kallats för funktionssocialism och de borde veta, för det var de som uppfann den.
På senare tid, säg från 1960-talet och framåt och i synnerhet efter murens fall, när socialism inte stått lika högt i kurs, har man behövt ett annat motiv för och en annan beskrivning av den konfiskation man ägnat sig åt. Det är här intrinsikalismen kommer in. Tidigare levde vi okunniga människor i en antropocentrisk föreställningsvärld, där vår välfärd, våra liv och vårt samhälle var det viktigaste för oss. Men med det följde ju för usurpatorerna de obekväma äganderättsliga principerna som var så svåra att rucka på. Sådant som jag nämnt ovan.
Men om man kunde uppfinna något annat, något som var viktigare än människan och hennes antropocentriska syn på sig själv och världen, då skulle det gå bra att ta för sig utan att bry sig om några protester. Så tillkom intrinsikalismen, tanken att allt har ett eget värde och att alla egenvärden är lika värda, samt att det finns speciellt utvalda människor som kan avgöra när dessa lika värda värden inte är lika värda.
Med uttryck som försiktighetsprincipen, biologisk mångfald, hållbarhet och uthållighet lyckades man inympa dessa tankegångar hos i princip alla politiker. Men inte bara där. Självklart svalde media hela konceptet med hull och hår. Det är ju lite som new age, fast med potential till mer makt. Även akademia svalde konceptet och sedan dess har det varit mer eller mindre kört, som det brukar heta. Ingen avvikande åsikt, ingen korrigerande beskrivning av verkligheten, hur sann den än må vara tillåts komma fram till allmänt beskådande.
Vad som händer, filosofiskt och juridiskt när man tillför intrinsikalism, är att människorna inte längre har ansvar gentemot varandra eller varandras (andras) egendom. Enligt Miljöbalkens första kapitel 1§ gäller följande: ”Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.” (Min understrykning)
Men det är inte en insikt, det är en åsikt! Premissen för denna ”insikt” är åsikten att markägarna varken vill eller kan ta hand om sin egendom. Det är åsikten att ett stycke natur har ett juridiskt egenvärde som är störe än värdet av den rätt som samma stycke naturs ägare har till sin egendom. Ingen tycks ha orkat uppamma intellektuellt mod och kraft att utmana denna åsikt. När naturen tillskrivs ett värde som en ej definierad nomenklatura tillåts bolla med utan apell, inträffar i samma stund att äganderätten blir värdelös. Vi har ju per lagstadgad definition inte längre något ansvar mot varandra eller varandras egendom. Det är inte hur grannen reagerar på mitt intrång eller nedsmutsning jag ska oroa mig för. Det är hur den ansiktlösa nomenklaturan ska reagera som är bekymret.
Att omvänd bevisbörda gäller i miljöbalken (jag ska bevisa i förväg att mina förehavanden på min egen mark inte stör nomenklaturans önskemål om naturens tillstånd), gör det bara än mer tydligt att det handlar om ett regelrätt avskaffande av äganderätten.
När denna åsikt infördes i vår lagstiftning under beteckningen insikt, infördes också intrinsikalismen utan apell. Det är jämförbart med att återinföra gudomlig lag, utan att tala om det för folket. Det är att likna vid ett naturens eget sharia. Stora delar av den mellanmänskliga juridik, byggd på förnuft, logik och mänskliga värderingar vi så länge kämpat för att upprätta och förfina, har i tysthet avskaffats.
En författningsdomstol värd namnet hade naturligtvis kunnat avstyra detta avgörande avsteg från västlig rättstradition. Men utan författningsdomstol och utan intakt tjänstemannaansvar är det här vi är idag, med institutionaliserad demokratur och fullskaligt genomförd undersåtefiering.
Den attack mot vår äganderätt och därmed mot allt vad frihet är, som våra myndigheter idag ägnar sig åt saknar fredstida motstycke i hela världen. Helt författningsvidrigt ägnar man sig åt lagvrängeri där den egna agendan och den egna myndigheten ska tillföras så mycket makt som möjligt, från medborgarna och innan någon annan myndighet hinner sno åt sig godbitarna. För närvarande leder Naturvårdsverket med hästlängder.
RSS – inlägg
Helt på pricken och väldigt bra beskrivet!
Den befängda, religiösa värdeteorin som du beskriver här, föreställningen om tillvästens gränser, malthusianismen, som Lars Bern beskrev så väl på Klimatupplysningen igår, allra bäst i tredje stycket, och så de psykologiska mekanismer som Ingemar Nordin skriver om idag, som gör oss så mottagliga för domedagsprofetior. Där har vi miljöfundamentalismens tre grundstenar, ypperligt beskrivna av tre av Sveriges skarpögdaste samtidsskildrare. Det är mycket nu. Stort tack!
Tack kallepelle och B-J, att en amatör som jag blir jämförd med professorer som Bern och Nordin är hedrande!
Det är många så kallade ”politiker” som borde läsa Din artikel ovan Mats, en helt annan sak är om ”dom” verkligen förstår innebörden. Stort tack för ett suveränt tillrättaläggande!
En möjlig följd av socialistiskt förgripande går att läsa här:
http://ja.se/?p=43783&m=3433&pt=105