Europa har haft två kännbara kontakter med islam, dels på Iberiska halvön och dels på Balkan. Graden av religiöst och etniskt förtryck har varierat en del beroende på vem som varit ledaren, men det har hela tiden varit så betydande att det lämnat efter sig ett starkt ogillande och även hat mot islam och muslimer. Detta gäller inte minst på Balkan där Osmanska riket fanns kvar betydligt längre in i närtid än i Spanien. Det i huvudsak kristet ortodoxa Serbien har därigenom kommit att åtnjuta endast korta perioder av självständighet. Först år 1878 slapp man ur det osmanska riktes grepp och erhöll full självständighet. När bosniern Gavrilo Princip i samarbete med serbiska nationalister sköt den habsburgska tronföljaren 1914 var det bland annat ett uttryck för fruktan att närmast omgående efter befrielsen och självständigheten från turkarna tvingas in under Österrike-Ungerns styre. Bosnien var redan inkorporerat sedan 1908.
Denna händelse brukar anges som startskottet (ingen lustifikation avsedd) för första världskriget. Detta krig hade Européerna själva bäddat för genom att inte förstå kraften i den nya tidens, industrialismens och kapitalismens inverkan på samhället i samverkan med den intellektuella förändring som pågått i Europa och USA sedan upplysningen. Vid floden Somme i norra Frankrike stod 1916 förmodligen världshistoriens värsta slag. Det pågick i fyra och en halv månad. Redan första dagen förlorade britterna 20.000 man och 40.000 sårade, med en total på 1,5 miljoner stupade vid slagets slut.
Ett centralt namn i försvaret av den Serbiska statens självständighet är Draža Mihailović. Han var ungt befäl vid första världskriget och general vid det andra. Den amerikanska armén gav honom postumt en medalj efter andra världskriget för hans försök att hålla både Hitler och Stalin borta från Serbien. Men då var han redan utrensad av Tito och Serbien var en del i Jugoslavien.
När Charels de Gaulle tog kommandot över den fria Franska armén under andra världskriget, var en av hans viktigaste baser, kanske den viktigaste av alla, Algeriet. Det betraktades sedan ”länge” (ca 100 år!) som Frankrike söder om medelhavet. Med britternas hjälp (läs: Churchill) kunde de Gaulle ta sig mellan London och Algeriet efter behov under kriget. Han insisterade på att få träffa Roosevelt för att godkänna de amerikanska invasionsplanerna innan de fick beträda fransk mark. Mötet skedde i Algeriet. Roosevelt tyckte de Gaulle var en pajas, men efter mötet vara pajasen nödtorftigt på amerikanernas sida och de noterade att samarbetet med den franska motståndsrörelsen fungerade bättre.
När jag som ung var på språkresa i Frankrike träffade jag ett par stockholmskillar på tågluff genom Europa. Eftersom jag var stationerad i Biarritz slog vi följe till Pamplona för att insupa atmosfären kring tjurfäktningarna vid fiesta de San Fermín. De berättade att de kommit sent på kvälen till Paris och beslutat sig för att ”slagga i en park med nåra andra snubbar som slaggade där.” På morgonen visade det sig att dessa ”snubbar” uteslutande var algerier och stockholmskisarna hade inte pinal av värde kvar i packningen. Men alla algerier var vänliga och tillmötesgående och bjöd på thé på morgonen. Via ambassaden och samtal hem till föräldrarna kunde de svenska gossarna fortsätta sin resa.
Vi hade trevligt i Pamplona, även om francodiktaturens förtryck över folket var lite för tydligt för att kännas bekvämt. Även vi fick känna av det på vägen dit. Ett par Guardia Civíl ansåg att vi gott kunde betala lite mutor, omotiverat tog de våra pass och hotade med att slänga oss i buren vid framkomsten. Vi bad hövligt om att få dem tillbaks och påpekade att eftersom ingen anklagelse om brott framlagts hade vi rätt att fortsätta vår resa i sällskap med våra pass. Civilgardisterna försvann med passen och vi satt undrande hur det skulle gå. Eftersom inget direkt förslag om mutor framlagts och inget avtal träffats, fick vi tillbaks våra pass när tåget rullade in på stationen. Fast med en kraftfull varning, naturligtvis. Att de bar sig åt på detta vis berodde enbart på att de kunde. Spanien hade ingen demokratisk kontrollmekanism på plats som kunde hålla den typen av tjänstemän i schack.
Muslimerna erövrade Spanien från Visigoterna (”Västgoterna”) under 710-talet. http://blog.svd.se/historia/2013/11/20/tariq-och-gibraltar/ Därigenom avslutades det tilltagande visogotiska förtrycket av judarna, som började ta sig närmast nazistiska tendenser. http://blog.svd.se/historia/2011/06/23/hur-gammal-ar-antisemitismen/
Dessutom så skapade muslimerna ett tredje kalifat i Cordova, som bl.a. gjorde att mycket av antikens landvinningar kunde överleva den mörka medeltiden, för att sedan spridas till det kristna under renässansen.
Muslimerna kördes succesivt ut från Spanien under reconquiastan http://sv.wikipedia.org/wiki/Reconquista
Som jag inledde med att skriva i Multikulti 1, så försöker jag göra en lång historia kort. Jag är medveten om att det finns (stora) luckor i det jag beskriver. Det blir så när man försöker renodla det resonemang man för fram.
Att den muslimska världen erövrat antik västlig kunskap, men inte utvecklat den, förstärker närmast intrycket sv islamisk parasitism. Hade det varit en utvecklande kraft hade väst fått nya insikter tillbaka. Nu blev det bara brottstycken av det väst en gång förlorat.
Den muslimska världen utvecklade bl.a. matematiken ordentligt, om jag inte misstar mig.
Framför allt algebran (ett arabiskt ord), annars hade grekerna gjort mycket mer än vad som hade hunnit sjunka in i romerskt och västeuropeiskt medvetande innan muslimerna tog över det mesta runt Medelhavet.
Om man vill fördjupa sig i ämnet kan jag varmt rekommendera denna bok.
http://www.adlibris.com/se/bok/nytankarna-den-arabiska-vetenskapens-gyllene-tid-9789100123819
Jag har hört författaren många gånger på BBC, ett rent nöje.