I en gammal skämttidning (kan det ha varit Strix, GV eller Blandaren?) uttalades en gång att ”Detta är alldeles för allvarligt för att överlåtas till experter.” Tyvärr träffar uttalandet alldeles för mitt i prick för att bli roligt, visar modern forskning. Om det är några man inte ska lita på när det gäller prognoser om framtiden, så är det experter. Det gäller ekonomer, ingenjörer och inte minst klimatalarmister. Experterna har alldeles för ofta fel, i synnerhet om de är teoretiker. Då är det bättre att lyssna på praktiker med inte fullt så imponerande utbildning.
Henry Montgomery skriver om det i Psykologtidningen (pdf) nr 4 2013. Hans poäng är att experter har mycket kunskap om detaljer, men dessa kunskaper är inte användbara för förutsägelser om framtiden. All deras kunskap är ju inhämtad och analyserad av det som redan hänt och mestadels hänt om och om igen så att man kan göra statistik av små förändringar.
Han visar också på att när folk, oavsett de är experter eller inte, säger sig vara 100% säkra på något, så visar undersökningar att de bara har 80% rätt. Detta kallas för överkonfidensbias och är vanligare hos experter. De tror helt enkelt att de är bättre än andra. I värsta fall tror de att de är ofelbara. Andra tolkningsfel (bias) som inträffar är konfirmeringbias, när man får sin tro bekräftad av fakta eller statistik. Problemet är att man ofta bara letar efter det som bekräftar, men inte det som talat emot. Tillgänglighetsbias och förankringsbias kan också sägas handla om att förlita sig på det man redan vet, med den svårighet det innebär att föreställa sig något som man inte vet.
Kesten Green har tittat specifikt på tillförlitligheten i klimathotets prognoser. Han har bland annat gått bakåt i historien och kontrollerat hur gamla förutsägelser om klimatet, både värme och kyla, förverkligats. Det har de inte, aldrig. Anledningen är att den data experterna använder sig av inte har de prediktiva egenskaper som krävs för att de modeller och beräkningar man gör ska kunna ge ett rättvisande resultat.
Klimatexperterna hamnar i samma biasdilemman som Montgomery beskrivit. Kraftfulla datorer gör inte prognoserna tillförlitligare, snarare tvärtom. Med kraftfulla beräkningar utifrån felaktig indata görs felen större. Den gamla regeln om skit in – skit ut, gäller oinskränkt.
Nu är de riktiga och uppriktiga klimatforskarna medvetena om detta. För att ge ett värde på detta, som jämförelse med IPCCs påståenden om 97% konsensus bland forskarna och nu senast 95% säkerhet i prognoserna, lyfter Green fram en undersökning (pdf) bland 1060 klimatforskare där endast 35% ansåg att klimatmodeller kan ge en tillförlitlig prognos om framtida klimat. Men hela 47% angav att modellerna inte kan göra det. Kestens undersökning av de använda metoderna, både för experiment/undersökning och för analys sänker tillförlitligheten ytterligare, till nära nonsensnivå.
Skillnaden mellan dessa klimatforskares inomvetenskapliga uppfattning om prognoserna och IPCCs offentliga teater om klimatet kallas för politik. IPCC är en politikerstyrd organisation som plockar ut de resultat de vill presentera, oavsett hur säkra forskarna egentligen är på forskningens prognostiska tillförlitlighet. De politiska ”experterna” tillför alltså en stor portion osäkerhet, eller om man så vill de sänker kvaliteten på klimatforskningen.
Hur hänger detta ihop med artikelns titel? Paretos princip säger att 20% av orsakerna står för 80% av effekterna. Ett exempel brukar vara att 20% av de anställda på ett företag skapar 80% av intäkterna. Ett annat att 20% av människorna äger 80% av tillgångarna. Siffrorna kan variera en aning, men förvånansvärt ofta hamnar man i det området för alla möjliga förhållanden. Eller kanske rent av som i Sturgeons uppenbarelse, 90% av allt är skräp! Kanske är det så illa som att 10% politik i klimatforskningen förvandlar 90% av forskningen till skräp. Detta står inte på något sätt i motsats till Ringo Starrs observation, Everything governement touches turnes to garbage.
RSS – inlägg
Den här artikeln är ett utmärkt exempel på Sturgeons uppenbarelse, med undantaget att här är 100% skräp. Ärligt talat, värsta s-tsnack jag läst på länge.
Härligt att du reagerar så snabbt!
Jo, jag funderade över om jag skulle infoga en reflektion över mitt eget skrivande. Nu är jag inte regering, så risken att 100% är skräp verkar liten. Men för resonemangets skull kan vi väl säga att 90% av det jag skriver är skräp. Det innebär att här på min blogg finns ändå mer än 130 bra artiklar. Att i en livstid skriva över hundra bra artiklar är något som vilken journalist som helst skulle vara stolt över.
Om den här artikeln är skräp får vi problem med analysen. Då uppstår ju möjligheten att en betydligt större andel av det jag skrivit är bra. Men jag försöker hålla huvudet kallt och ödmjukt erkänna att inte allt är så bra som jag önskar. Jag tror att denna artikel tillhör den tiondel som får godkänt, inte minst för att den visar på en nödvändig skepsis till diverse påståenden. Din invändning är noterad, men eftersom den inte innehåller någon konkret kritik förlorar den i relevans.
Väl skrivet Mats ! Och väl formulerat !
Framtidens historiker kommer att få stora svårigheter att förstå vår tids fullständigt vettlösa vansinne: Klimathot. feminism, invandring, islamism, sjukvårdskris, mm.
Orsaken är att vi satt de minst kompetenta, överåriga ungdomsförbundare utan erfarenhet av riktigt arbete, att sköta våra viktigaste angelägenheter. ”Allt är politik” fungerar inte. Politikens inblandning i medborarens angelägenheter måste, observera MÅSTE, reduceras till sådant som den fria marknaden inte kan sköta. Då kommer viktiga beslut att tas av chefer som i konkurrens med andra visat att de kan åstadkomma värdefulla resultat. Och det är den vanlige medborgaren som avgör hans framgång genom att gynna just hans företag istället för konkurrentens. Det finns inget bättre sätt att fördela tillgångarna efter vars och ens behov och insatserna från dem som har kapacitet.
Politikernas oförmåga beror på att de är så okunniga att de inte ser skillnaden på en riktig expert och en charlatan. Och som väljare har du ingen möjlighet att avgöra kandidaternas kunnande och omdöme. Det syns inte utanpå.
En onödig och fånig kommentar, Erland Forsström. Har du inte någon kritik i sak att komma med blir ditt inlägg givetvis, som Mats redan noterat, helt ointressant. Nu råkar jag vara nyfiken på vad som föranleder ditt vredesutbrott, så återkom gärna med den motbevisning du vill åberopa.
Mats har förvisso inte alltid rätt, men när det gäller klimatet har han – och andra s k skeptiker – visat sig ha bättre på fötterna än den forskarmajoritet som du kanske stöder dig på. Själv har jag sysslat en hel del med prognosmetodik och upptäcker utan svårighet att IPCC:s s k scenarier är uppbyggda kring mycket elementära tankefel – så grundläggande att man tvingas dra slutsatsen att det handlar om ett medvetet ljugande( Forskarfusk, kort sagt. Ingenting ovanligt, men allvarligt när så stora ekonomiska värden står på spel.
Fantastisk artikel. För att inte tala om PDF-hänvisningarna. ”Vanliga människor” sätter ofta stark tilltro till eliten. För att inte säga att eliten också gör det, dvs har en hög tilltro om sig själv. Och det verkar inte som att bristande evidens mellan prognoser och resultat minskar självförtroendet på något sätt.
När man betänker att inte någon prognos om klimatet som gjordes på slutet av 90-talet slagit in, så är det minst sagt anmärkningsvärt att eliten anser att man trots allt hade 90 procent rätt. Och nu påstår man sig vara 95 procent säker om framtiden.
Jag har haft en mailkorrespondens med Johan Hansson, professor vid Luleå tekniska universitet. Jag frågade vad klimatförändringarna egentligen bestod av och påpekade att ingenting av det som förutspåddes för 15 år sedan har slagit in. Dvs att förutsägelserna helt saknade evidens. Då fick jag följande svar från Johan:
Så du menar alltså att allt detta är en bluff
http://en.wikipedia.org/wiki/Global_warming
och att du vet bättre än den samlade klimatforskarkåren?
Där finns bl.a. länkar till allsköns seriösa publicerade studier som alla pekar åt samma håll.
Om inte det är evidensbaserat vet jag inte vad som är det.
En sund skepsis är… sund.
Men en konspirationsteoretisk inställning är bara korkad.
Har du publicerat några egna vetenskapliga studier i ämnet?
Om inte, lita på forskarna. Det finns ingen chans att de alla skulle vara ”in on the conspiracy”.
Jag frågade då om det var konspiration att det inte blivit varmare, att isarna i Arktis och Antarktis är rekordstora, att stormarna inte tilltagit varken i mängd eller styrka. Och jag påpekade också att i hans evidens ”Där finns bl.a. länkar till allsköns seriösa publicerade studier som alla pekar åt samma håll. Om inte det är evidensbaserat vet jag inte vad som är det.”, ryms samtliga felaktiga prognoser som slagit fel. Varför skulle de nya vara bättre?
Johan Hansson avslutade mailväxlingen med
En känd filosof besvarade alla brev han fick med:
”You may be right”
Jag avslutar med samma replik till dig.
Denna konversation leder ingenvart.
Mvh
Johan
Underbart att du delar med dig av detta exempel på ”science is settled!” och när det blir mothugg är konversationen slut. Liknar inte ett vetenskapligt förhållningssätt så som jag känner det.
..och vart tog Erland Forsström vägen? Är du identisk med den utbildningskonsult som finns med på Google, så kan jag förstå sammanhanget och ditt tigande: konsulter är sällan några sanningssägare, desto mer intresserade av att för affärernas skull stryka kunderna medhårs. Och sant är förvisso att klimatnojan skapar en lönsam jordmån för forskare och konsulter med sviktande etisk ryggrad.
Fast du är givetvis en småhandlare jämfört med skojare som Klas Eklund, läroboksförfattaren, som skämt ut sig rejält genom att påstå att IPCC:s hotbilder inte FÅR ifrågasättas och att kritiker därför inte heller behöver bemötas. Trots att det är välkänt faktum att expertmajoriteten oftare har fel än rätt, som ju bl a Einstein demonstrerade.
Samma attityd utmärker professor Hansson i Luleå, som Lasse Forss förgäves försökt diskutera med. Ännu en nickedocka i vårt numera genomkorrumperade s k vetenskapssamhälle. Såvida han nu inte är precis så okunnig som hans brevsvar ger intryck av. Låt oss aldrig underskatta hur korkade även professorer kan vara, i synnerhet när de låter sig enrolleras av partier och andra särintressen.
Även en i grunden hedervärd person som Assar Lindbeck syndade när han tubbades att uttala sig bl a i kärnkraftsfrågan, ett ämne som han själv aldrig hade studerat och på intet sätt behärskade. Och i Umeå återfinner vi en annan professor, som startade som seriös klimatanalytiker med bitska sågningar i Ekonomisk Debatt, men som numera hjälper Konjunkturinstitutet att manipulera opinionen genom att godkänna den typ av forskarfusk som han själv tidigare kritiserade. Det är inte alltid helt lätt att tro sina ögons vittnesbörd.