Många kommer säkert ihåg när riksbankschefen Bengt Dennis för 22 år sedan i försvaret av kronans växelkurs höjde räntan till 500%. och skaffade sig epitetet ”ränterambo”. Nu heter riksbankschefen Stefan Ingves. Men vem är det som skickar fram honom just ett valår för att via räntepolitik styra bostadspolitiken?
Helt plötsligt verkar Ingves, ha drabbats av ekonomisk moralpanik å hela landets vägnar. Han har länge varit en konservativ riksbankschef och försökt hålla räntan stabil. Han har fått kritik för att han inte ändrat den tillräckligt raskt. Men nu senast hade han synpunkter på bostadspolitiken och svenskarnas skuldsättning på sitt boende.
Dels stämde han lite vagt in i kören som anser att det byggs för få hyreshus. Dels och framför allt, ansåg han att svenskarnas skuldsättning för sitt boende är för hög. Denna iakttagelse är korrekt. Men frågan är hur sänkt ränta motiverar svenskarna att låna mindre?
Är dessa signaler från Ingves ett tecken på kärvare tider framöver för svenskarna? Om intentionerna i dessa signaler följs kommer högre amorteringstakt att krävas, dessutom större insats i form av eget kapital vid köp av bostad (bostadslån). Implementeras detta politiskt och av låneinstituten kommer det att hålla nere bostadspriserna för lång tid framöver. Det kommer att vara kännbart både för dem som nyligen köpt dyrt och för dem som står i begrepp att köpa. Osäkert är hur det påverkar utbudet av bostäder.
På sikt är det naturligtvis rätt och rimligt. En intressant fråga är om denna policy väcker mest antipati mot sittande regering eller nästa, vilken det nu blir? Vilken regering är det Ingves satsar sin sista procent på?
Dubbelspel och prostitution, är vad det handlar om. För givetvis är det ytterst motsägelsefullt och ologisk att som Ingves oroa sig för skuldberget, men samtidigt sänka räntan än mer. Men han vill behålla jobbet, och väljer då att sälja sin yrkesheder. Visserligen är ju riksbanken numera formellt helt självständig, men verkligheten är inte lika entydig. Riksbanksfullmäktige styrs av politiker. Nog sagt.
Typiskt också att så få i våra dominerande media (om ens någon) har ställt den elementära fråga som här formuleras. Strindbergs Tyska Rike var en västanfläkt i jämförelse dagens Sverige.
Tack! Det känns som ett högt betyg åt en enkel fundering.
Nåja, så enkel kan inte en fundering vara som så många förment kunniga inte kunnat komma på. Fast det handlar förstås ofta om att man inte ser det man inte vill se. Trycket på Ingves har varit starkt från en regering som tror sig vinna röster på en kvarts räntesänkning och kortsynta keynesianska ekonomer, i banker och företag, vars horisont, liksom den engelske lordens, inte sträcker sig längre än dit näsan räcker.
Väljarkåren i gemen kan inte förväntas upptäcka vad både partierna och pressen tiger om. Däremot vet flertalet villa- och brf-ägare på kronan vad dom ”tjänar” på en räntesänkning. Men baksidan av den kortsiktiga vinsten – för landet och för dem själva i framtiden – är obekant för de flesta. De mest pålästa politikerna känner givetvis till riskerna och förlusterna, men måste tiga för att inte bli strukna från valsedeln eller bortröstade på nästa partikongress. Svårare än så är det inte.