SVT hänvisar (7:50 in i programmet) till en Sifo-undersökning som visar att vart fjärde barn blivit kränkt under idrottsutövning. Va, varför är det inte 100%? Med de kriterier man satt för vad som räknas som kränkning ska alla vara kränkta, annars har de helt enekelt inte idrottat!
Låter det dumt? Allt som kan kännas jobbigt eller utmanande har ansetts kränkande. Idrott ska utmana oss att förbättra vår prestation. Är det inte ren motionsidrott på egen hand så handlar det dessutom om att utmana andra, att utmana varandra. Det handlar om att utse någon som är bättre än någon annan. Med den intolerans för idrott som satts upp i kriterierna är idrott definitionsmässigt en kränkande verksamhet.
Det synnerligen fåniga exempel man lyfter fram är en svart spelare, Martin Mutumba, som på ett träningsläger som barn vid ett tillfälle fick höra en lagkamrat fråga – ”Var är Martin, jag kan inte se honom?” efter ljuset släckts för natten. Det beskrivs som ett trauma som fortfarande plågar honom.
Kränkningshysterin har tagit fart efter att Patrik Sjöberg berättat sina upplevelser som ung idrottare. Rädda Barnen har tagit på sig en åklagarroll och levererat en mängd utspel mot idrotten de senaste åren. Det förstärker säkert deras raison d´être. Men den här typen av journalistik och undersökningar förringar och gör det svårare för dem som verkligen kränks, för det är klart att det även finns sådana exempel, på riktigt.
Eftersom Sifo inte publicerar undersökningen på sin hemsida så är det någon som beställt den och inte vill att den ska offentliggöras på Sifos hemsida. Vem som beställt undersökningen redovisar inte SVT, kan det vara Rädda Barnen?
Alla har inte talang som en Charlotte Kalla eller en Gunde Svan. Somliga känner sig kränkta av detta faktum.
Jag hörde en kul historia…
En engelsman, kolsvart, bodde i Sverige.
När han var på fest bland sina svenska kompisar ( det var på den tiden då kolsvarta personer var ovanliga här) så brukade han alltid ha solglasögon på sig….
” man blir ju så bländad annars”…
Var hans kommentar.
Jo, lättsamma kommentarer om utseende går åt båda håll. Uppenbara olikheter är svårt att inte notera. Därmed blir de också kommenterade ibland. Det är sådant man får lära sig att leva med.
Amerikanerna brukar säga, i synnerhet i sport, ”Don’t get mad, get even!” Översatt ungefär, ”ge inte upp, ge igen!”
Albert och Herberts amerikanska upplaga var två svarta komiker…
Hejdlöst roliga ras-skämt.
Som faktiskt jade en allvarlig underton!
Vi är alla människor.