Byggbar mark

Stockholms handelskammare har gjort en sammanställning om var i Stockholm det finns mark där inga restriktioner kräver dispensansökan innan man kan söka bygglov. Någon sådan mark finns inte. Allt är belagt med olika former av exploateringsförbud. Det kan vara naturskydd, bullerbegränsning, strandskydd eller annat. Man har även haft en debattartikel i DN.

Vi har alltså en situation där medborgarna förutsätts ha ett antal grundlagsfästa rättigheter. Men politikerna har överlåtit medborgarnas rådighet över sina egna liv till ett antal myndigheter befolkade av oavsättliga och ostraffbara överbetalda tjänstemän med egna agendor, vilka i sitt nit för ”det allmännas bästa” förbjuder medborgarna att leva sina egna liv. De kallar detta system för representativ demokrati. I verkligheten är det en repressiv byråkrati och politikerna är aningslösa om vilken styggelse de har skapat.

Om man skulle vilja omskapa detta samhälle till exempelvis en konstitutionell republik med starka begränsningar för de valda ombuden och deras underhuggare att lägga sig i medborgarnas rådighet över sin egendom och sin vardag, hur skulle man göra det utan en blodig revolution?

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

11 svar på Byggbar mark

  1. Åke Sundström skriver:

    Fel adressat den här gången, Mats. Nog inser du väl att huvudproblemet är den groteska befolkningskoncentrationen till tre storstadsregioner? Sverige välter över ända, som du själv ofta skriver om. Parker bebyggs i Stockholm, medan alla Sveriges naturparker i form av ängsmarker ödeläggs av en destruktiv jordbrukspolitik. Våra vackra gammelskogar blir också alltmer sällsynta, vilket till stor del beror på att skogsindustrin via feltänkt statlig styrning fått en felaktig struktur (för mycket massa och papper, för låg produktion av trävaror och biobränslen).

    Stockholms Handelskammare kallar Fjollträsk för Sveriges tillväxtmotor, när vår förvuxna huvudstad tvärtom är en parasit på samhällskroppen. Vilket förstås inte hindrar att här t ex finns framgångsrika IT-och modeföretag, som dock i internetåldern lika gärna kan häcka i ett svenskt Silocon Valley på tryggt avstånd från Helgeandsholmen.

    • mats skriver:

      Nej och ja! Framför allt Naturvårdsverkets bisarra hållning i frågor kring strandskydd, biotoper med mera är utvecklingsfientlig över hela landet. Tjörns kommun protesterar så högt de kan mot länsstyrelsens i Västra Götalands beslut att smälla till med generell 300 meter i strandskyddszon. Tjörns kommun, som i princip är en ö får därigenom en starkt beskuren utveckling. Det är en ren landsbygdskommun som inte har Stockholms problem, men de får ändå väldigt lite mark kvar att utvecklas på.
      Även Arjeplogs och Årjängs kommuner har i åratal kämpat mot stelbent statlig byråkrati som inkräktar på den kommunala beslutsrätten och i hög grad eliminerar den privata äganderätten.

      Att handelskammaren kallar Stockholm för tillväxtmotor är ju rena löjan. Den politik som bedrivits av riksdagen under hela 1900-talet har understött den koncentration till tre storstäder som du beskriver.

      • Åke Sundström skriver:

        Din kommentar kunde tolkas som ett ja till ökad explotering av parker och strandområden i Stockholm. Därav mitt frågetecken, som du väl inte helt rätar ut med din korta replik. I konflikten mellan äganderätt och t ex strandrätt, har jag måhända har en större tolerans för att äganderätten ibland måste vika, men bara mot full ekonomisk kompensation.

        Liknande problem med bygg- och miljölagar finns även på andra håll, men dessa skador är blygsamma jämfört med den samhällsekonomiska katastrof som glesbygdens utarmning och den fortsatta befolkningskoncentrationen till våra tre storstäder innebär. Med fokus på huvudsaken brukar bisaken bli lättare att lösa.

        Jag reagerar också, än en gång, när du håller statliga tjänstemän ansvariga för beslut som fattas i politisk ordning. I den mån ”privata agendor” förekommer, vilket jag inte utesluter, i enstaka fall, är det rättsväsendet och justitieminister Ask som bör ställas till svars för att sådana uppenbara tjänstefel inte beivras.

        Vi är eniga om att människor i alltför hög grad berövas rätten att leva sina egna liv och att den representativa demokratin i dag är ett dåligt skämt. Men jag tror inte att du har täckning för att kalla partiledarna ”aningslösa”, ett ordval som tenderar att förminska och ursäkta deras skuld.

        Politikens högsta höns vet självfallet vad dom sysslar med: att prioritera det egna partiets bästa (d v s makten) framför allmänintresset, medborgarkollektivets bästa. I det spelet anses det t o m vara helt OK att sälja ut också de egna väljarna. Jag kallar ett sådant land en parlamentarisk diktatur, du föredrar det snällare och lite skämtsamma ordet demokratur,men vi menar samma sak.

        • mats skriver:

          Samuel hann före här nedan, med ett kärvt svar dessutom.
          Jag avstår från debatten om stad mot land i detta läge, det problemet var inte min måltavla denna gång.

          Som du säkert är medveten om Åke, stiftar våra politiker sedan länge ramlagar och överlåter till myndigheterna att utfärda föreskrifter om hur lagen ska tolkas. Dessa föreskrifter får lags verkan. Tjänstemännen har alltså stor inverkan på hur staten styr våra liv.
          Sedan vi resonera länge om det är tjänstemännens fel, politikernas eller vårar eget, som upprepade gånger ger majoritet till samma sorts beteende i riksdag och regering.

          Jag har i många år brukat uttrycket majoritetsdiktatur. men allt för många verkar skygga för den träffande beskrivningen av hur vår 51% demokrati fungerar. Uttrycket demokratur verkar accepteras bättre. De klarsynta ser att det är samma sak som majoritetsdiktatur. De mindre klarsynta accepterar det ändå som berättigad kritik mot systemet.

          • Åke Sundström skriver:

            Jag är ingen grundlagsexpert, men mig veterligt är det en uppgift för våra domstolar att tolka lagarna. Men regeringen kan också, som du skriver, ge underlydande myndigheter rätt att utfärda tillämpningsföreskrifter, vilket inte är detsamma som att tolka lagen eller ett visst regeringsbeslut, men kan sägas få lags verkan, intill dess att lagligheten prövas i domstol.

            Men oavsett dessa formaliteter är det regering och riksdag som har det yttersta ansvaret. T ex för att korrigera en myndighet som utfärdar föreskrifter som strider mot gällande lag eller innebörden av ett regeringsbeslut Och som skall se till domstolarna åtalar brottsliga gärningar, t ex statstjänstemän med ”privata agendor”. Om detta borde vi inte behöva tvista. Är inte grundlagen väldigt tydlig: Regeringen styr landet och riksdagen är den enda lagstiftaren.

            F ö tycker jag att ditt gamla ordval, majoritetsdiktatur, var bättre än ditt nya, demokratur, som mer påminner om ett slags skämt. Och kanske just därför gillas av många som vägrar se sanningen i vitögat.

            • mats skriver:

              Du har helt rätt angående vem som får tolka lag. Problemet är bara att domstolarna verkar anse att eftersom myndigheterna skrivit föreskrifterna är det de som vet hur de ska tolkas och domstolen behöver bara bekräfta myndighetens tolkning.
              Undantag finns, men de är alldeles för få.
              Framför allt våra ministrar verkar tycka det är väldigt bekvämt att hänvisa till myndigheterna. Denna inställning solkar (minst sagt) ministrar och regering, men själva uppfattar de sig som fläckfria.

              • Åke Sundström skriver:

                ..och vad ”ministrar verkar tycka är bekvämt” är inget carte blanche för att skylla lagarnas korrekta – eller eventuellt felaktiga – tillämpning på enskilda tjänstemän. Chefen,d v s regeringen, är alltid ytterst ansvarig. På den punkten tycks vi nu vara ense, även om du inte uttryckligen har bekräftat den saken

                • mats skriver:

                  Jo, riksdag och regering är skyldiga till eländet. Det för ju med sig den obehagliga konsekvensen att i viss mån är det jag själv, men framför allt mina medmänniskor som röstade fram dessa nickedockor som är skyldiga. Det känns inget bra att gå omkring och kasta skuld över grannar och mer avlägsna medborgare i riket.

                  Känns det bättre att lägga viss skuld på tjänstemännen då? Ja, på ett sätt. De är inte bara verkställare av regeringens beslut, de är även rådgivare till samma beslutsfattare. Men att enbart kasta skulden på dem känns naturligtvis varken tillräckligt eller tillfredsställande.

                  Sossarna (inklusive alla nya sossevarianter) har ansträngt sig till det yttersta för att namnge och forma Sverige till en representativ demokrati och på alla sätt undvika att det kan ses som en konstitutionell demokrati. Där står vi nu, utan konstitution och utan författningsdomstol som kan hålla folkets tumme i ögat på politikerna när de överträder sina befogenheter.

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    Undrar Åke om du vet om att det finns något som heter PLAN OCH BYGG LAGEN?
    Vågar Du kontakta mig så skall Du få en historia som inte lämpar sig för offentliggörande, handlar just om ”oavsättliga, skattefinansierade så kallade tjänstemäns privata agendor”!
    I Sverige är det inte lämpligt att hänga ut dem, men ordet ”kleptokrati” kan inte få en bättre innebörd!

    • Åke Sundström skriver:

      Varför skulle jag inte våga det? Be Mats om min mailadress, så kan vi talas vid.

      Men vilken förfärlig kleptomani du än må ha i beredskap, så tror jag inte att den förändrar min principiella inställning. Det är rättsväsendet och ytterst justitieministern (olyckan Ask) som är ansvariga för att brott beivras, t ex statstjänstemäns ”privata agendor”. Din information kan ändå vara av intresse. Jag vet av egen erfarenhet vet att man inte längre kan lita på våra åklagarmyndigheter; dom springer ibland politiska ärenden. Domarkåren tycks däremot fortfarande höra till världens minst korrumperade.

Kommentarer är stängda.