Jag har läst James Buchanan 1919-2013 (Konstitutioner, politik och frihet, Timbro 2013), han var nationalekonom och nobelpristagare 1986. Boken innehåller ett stort antal översättningar till svenska av hans föreläsningar och skrifter. Den är mycket läsvärd. Här behandlar jag vad han skrivit om konstitutionella beslutsmodeller och individens förhållande till dessa i bokens två första kapitel. Alltså hur den rationella individen kan förutsättas resonera inför en (folk)omröstning om sitt lands konstitution, (författning, grundlag). Han har gjort ett antal formler för att principiellt beskriva individens kostnad för olika beslutsmodeller och där individen förutsätts föredra den modell som ger lägst kostnad. Alltså att individen även i demokratiskt eller politisk hänseende är en homo economicus.
När individen är osäker på vad kollektivets beslut kommer att innebära för henne själv måste hon göra en kalkyl över vilken beslutsordning som ska gälla. Han ger exemplet att kravet på hundra procent enighet ger varje individ vetorätt i frågan. Men till priset av att möjligen ingen överenskommelse kan nås. Detta pris (avtalslöst tillstånd eller oändligt förhandlande) kan vara högre än det pris ett beslut med mindre än hundra procents enighet innebär.
Men när individen vet vad kollektivets beslut innebär, vill hon rimligen ha hela ansvaret för beslutet själv. Detta skriver Buchanan inget om. Han endast antyder, eller kanske rättare sagt, han betonar så starkt att teorin endast gäller när individen är osäker på utfallet, att man får känslan av att han vill peka i en annan riktning. Den riktningen uppfattar jag är när individen vet (känner sig säker på), vad kollektivets beslut innebär för henne själv. I Sverige vet jag att kollektivets beslut alltid är sämre för mig än om jag hade fått bestämma själv. Detta är kollektivets signum.
Det intressanta med Buchanan är att i socialistisk teori uppfattas hans slutsatser som om de bekräftar det goda med majoritetens diktatur, att den konstitutionella kostnaden för individen är som lägst just då. Jag uppfattar dock denna tolkning liktydig med hur herr Satan läser Bibeln. Ett av de exempel Buchanan ger och där han är mycket tydlig med sin åsikt gäller transferreringar mellan generationer. Han anser det fullständigt omöjligt att tänka sig att en ung generation vid en omröstning frivilligt skulle ikläda sig en sådan skuldbörda som de äldre generationerna idag beslutar om och lämnar efter sig i nästan alla västliga demokratier.
Buchanan nämner nattväktarstaten, men smiter undan redovisningen av om han är för eller emot genom att hävda att den inte finns representerad bland våra demokratier. Lika fullt pekar allt han skriver om individens kostnader för gemensamma beslut på att sådana beslut bör undvikas. Åtminstone för den som vet vad hon vill och har någorlunda grepp om konsekvenserna av sitt beslut.
Notera att Buchanan i dessa resonemang främst håller sig till författningsmässiga beslut (primär lagstiftning). Alltså vid etablerandet av de regler som ska gälla för sekundära beslut (lagstiftning). Men saken är den att primär lagstiftning som tillåter sekundär lagstiftning att svälla och ta till sig beslutsområden som inte reglerats i den primära lagen, kommer att svälla precis så långt som den tillåts och lite till. Helt i linje med såväl Campbells lag som Parkinsons lag. Detta förklarar inte Buchanan på ett lika uttalat sätt, utan överlåter till läsaren att själv inse. Bland annat genom att påpeka att här (i sekundär lagstiftning) blir osäkerheten för individen större om vilka beslut som i framtiden kommer att påverka henne och att hon därför har intresse av att konstitutionen inte tillåter vare sig kollektiva beslut eller beslut från andra enskilda som verkar (starkt) mot de egna intressena.
Edit: rättade stavning av Buchanans namn, förargligt att stava fel på det!