Bland det första Barack Obama gjorde som president, i februari 2009, var att underteckna ett stimulanspaket som skulle rädda den amerikanska ekonomin en gång för alla. Nu vid femårsjubileet har 787 miljarder dollar i skattepengar spenderats utan att ge något tillbaks. Ekonomin går närmast sämre än tidigare och statsskulden växer så det knakar.
Det politiska bråket i USA gäller inte frågan vad man ska göra med överskottet av pengar. Den allvarliga frågan gäller hur länge man ska fortsätta flytta målstolparna och bryta mot överenskommelser och lagar för att kunna skuldsätta amerikanerna ännu mer. Media, såväl i USA (MSM), som här hemma har föbigått denna utveckling med tystnad.
Den amerikanska administrationen har inget lärt av amerikanska nationalekonomer och nobelpristagare som Milton Friedman och James Buchannan. Jo, de vet ju vad de förespråkade. Problemet är bara att det inte är förenligt med vänsterdogmen att alla medborgarnas pengar är statens. Det är socialismens sätt att internalisera vinsterna och externalisera kostnader.
Sverige är naturligtvis fortfarande fast förankrat i den keynsianska ekonomiska tankebubblan. Både Anders Borg och Magdalena Andersson vill spendera mer skattepengar för att hålla ekonomin igång. Denna variant av det indiska reptricket blir allt svårare att utföra på ett trovärdigt sätt.
RSS – inlägg
Nåja, så väldigt tyst är det sällan på den stora amerikanska mediascenen. Den översvämmas snarare att en strid internetström av mer eller mindre väldokumenterade analyser. Även PK-pressen skriver förstås om saken, om än vinklat, som du noterar, och naivt obekymrad om att världspolisen och den ledande stormakten riskerar att tappa greppet. Inte implodera så dramatiskt som Sovjetstaten, men skadas illa nog. Även här hemma har väl en och annan nyhet handlat om USA:s budgetunderskott och skenande skulder. Men också i Europa är skulderna skyhöga. Alla lever på lånad tid; framtidsimperalismen regerar. Hur den epoken ska avslutas vill ingen veta.
Välfunnet att tala om en ”tankebubbla” för att bildsätta ekonomkårens kollektiva vilsenhet, mellan Keynes´ vedertagna men i dag irrelevanta doktriner och en trilskande verklighet. Milton Friedman var ett undantag, helt visst, men han inlät sig i ett kompromissande om dagspolitiken, som olyckligtvis befäste Federal Reserves position som förfallets epicentrum. Det är främst den s k österrikiska skolan som stått pall i den populistiska snålblåsten.
På svensk mark har inte ens Assar Lindbeck, den uppburne sanningssägaren, haft kurage att protestera (utöver en liten obemärkt bisats i Ekonomisk Debatt) mot de datoriserade, men pinsamt felkonstruerade ekonometriska modeller, som i så hög grad bidragit till att skapa/ursäkta/dölja dagens kriser. Men han håller igång, tack för det!, sin halvsekellånga kamp mot borgerlighetens värsta socialistiska dårskap, d v s hyresregleringen (jo, det var faktiskt folkpartiet som stoppade Erlanders förslag att slopa den redan på 50-talet).
Jämför med det klarspråk som finska ekonomer använder i sin betygsättning av läget i vårt östra grannland (DI i dag). Management by perkele! Sånt inger hopp, i Sverige får vi trösta oss med att det inte kan bli så mycket sämre med Magdalena Andersson än med Anders Borg. Kanske till och med något bättre med pragmatiske Löfven – som vägrar kalla industrin ett ”särintresse” – än med kappvändare Reinfeldt.
Ja, det där med Milton Friedman och Fed har jag aldrig begripit mig på. Det känns ”out of character”, för att använda en utrikisk term.
Att folkpartiet inte är att lita på är välbekant sedan länge. De får mig ofta att tänka på Groucho Marx figur, advokat Loophole.
Hittar tyvärr inget om management by perkele på DI.se, såvida du inte menar denna artikel?
http://www.di.se/artiklar/2014/2/25/finland-fast-i-krisen/
Där är kritiken i vart fall skarp!
Jag oroar mig inte för att nationens ekonomi blir sämre med sossestyre, bara för vem som ska betala och hur det blir med äganderätten!
Out of characer, absolut. Men i en svagt ögonblick valde Friedman att tumma på sina principer i syfte att kunna påverka den praktiska politiken, som inte var ”mogen” för han beska budskap. Det blev en bumerang som i någon påverkade hans i övrigt så positiva eftermäle. Men hur många svenska ekonomer tror du inte har gjort liknande – och värre – kullerbyttor? T ex de professorer som tigande godkänner påståendet att jobbskatteavdraget ”skapat 100 000 nya jobb” – som Reinfeldt yrade om i TV-rutan häromdan.
”Management by perkele” var inte artikelrubriken, som man kanske kunde tro, utan min egen återgivning av ett ofta använt talesätt, syftande på en rakare och mindre konflikträdd syn på ledarskap och politik, antitesen till exempelvis folkpartisk snällism. Men du hittade rätt på nätet och kan bekräfta min beskrivning av prat ur skägget, i stället för i detsamma.