Kräv vinst i välfärden!

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har sammanställt statistik (pdf) över sina kostnader för välfärden. Till välfärdskostnader räknas stöd till barn, unga, skola, vård, gamla och funktionshindrade. Man har också låtit Ipsos göra en enkät (pdf) om vad folk tror om kostnaderna. Man har frågat vilket decennium från 1960 och fram till nu som kommunerna realt har haft högst kostnader för välfärden.

Många tror att de högsta kostnaderna inföll under 70-talet, men sanningen är att det bara ökar för varje år. Sedan 1980 har de ökat 1,5% per år i realt värde. Tråkigt nog redovisas inte någonstans hur kostnaderna ökat sedan 1960, trots att man rimligen måste ha koll på det eftersom det året var startdatum i enkäten. Vi vet att de lagar som började kosta pengar infördes under 60-talet och än mer under 70-talet. Men lagtsiftaren har inte minskat takten i att bjuda väljarna på välfärd som man låter kommunerna (deras skattebetalare) stå för. Under 80-talet bjöd man på utbyggd barnomsorg. På 90-talet tvingade man på kommunerna skolansvaret, LSS och LASS har också kostat en slant.

Mellan 1980 och 2012 har kostnaden för välfärd ökat med 1,5% per år i real kostnad. Av dessa 1,5% utgör 1,1% per år en merkostnad än vad som är motiverat av befolkningsutvecklingen, varför det? SKLs försök till förklaring är inte övertygande, snarast medvetet vilseledande. Ur rapporten:

Kommunsektorns reala köpkraft förstärks inte i samma takt som löntagarnas reala köpkraft.

Det gör att det ”pris” som kommunsektorn i genomsnitt betalar för sin produktion utvecklas snabbare än konsumentpriserna, men långsammare än lönerna.

Förklaringen till att priserna – i allmänhet –  utvecklas långsammare än lönerna är en förbättrad produktivitet i de näringar som tillhandahåller dessa varor och tjänster, vilket också kan beskrivas som att effektivare produktionsmetoder för med sig att samma mängd varor kan produceras med lägre kostnader. Om dessa besparingar enbart skulle resultera i en ökad vinst i det specifika företaget skulle en mycket liten grupp komma i åtnjutande av den välståndsökning som produktivitetsökningen innebär. Med en fungerande konkurrens kommer dock lägre produktionskostnader att föras vidare till alla som brukar dessa varor och tjänster i form av sänkta priser.

Här har man precis, på en och samma sida (12) i rapporten, formulerat kapitalismens funktionssätt och inneboende styrka. Men man undviker på ett mycket omsorgsfullt sätt att dra några slutsatser om den egna verksamheten av detta. Tafatt försöker man i sista kapitlet summera det man redovisat.

Kanske är det så att den registrerade ”tillväxten” inte är något annat än följden av engångsvisa ambitionshöjningar på ett antal områden?

Resurserna ökar år för år och i snabbare takt än vad förändringarna i befolkningens storlek och ålderssammansättning kräver. Samtidigt uppfattar medborgarna det som att det satsas mindre och mindre på välfärdstjänster som skola, vård och omsorg.

Det är i denna ohållbara verklighet vänsterpartiet går ut i valrörelsen med främsta kravet ”inga vinster i välfärden”, när ”välfärdens” egna tjänstemän i princip pekar på att kravet borde vara det omvända. Samtidigt har inget annat parti det förstånd eller det mod som krävs för att utmana vänsterpartiet och gå ut med kravet ”ingen välfärd utan vinster!”

Ledaren i Närkes Allehanda skriver om rapporten, men missar poängen.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Kräv vinst i välfärden!

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Det är väl svenska folkets räddning att det finns privata aktörer i vård, skola och omsorgssektorn.
    Hur skulle vi annars få en uppfattning om hur stort det ”offantliga” offentliga slöseriet är?
    Vinsterna i den privata sektorn inbillar vi oss står i direkt proportion till slöseriet i den offentliga sektorn.

  2. Mike skriver:

    Tack för ännu en utmärkt, bra genomtänkt artikel.

  3. Åke Sundström skriver:

    Instämmer i artikelns andemening, men har två invändningar:

    1. Lite obetänksamt att acceptera det vedertagna oskicket att använda ordet ”välfärden” i betydelsen ”den offentliga sektorns produktion (och finansiering) av tjänster inom sektorerna vård och skola”.

    Tvekade du inte, Mats, inför formuleringen ”kostnaden för välfärd”? Välfärden i sann mening (= välstånd) kräver förstås inga kostnader alls; det räcker att välja ekonomiskt system: marknadsekonomi i stället för planhushållning. I väl fungerande marknadsliberala samhällen är kostnaderna för statliga skyddsnät låga. Socialstaten skapar de problem den utger sig för att försöka lösa.

    2. I sista stycket uppmanar du de borgerliga partierna att kampanja under rubriken ”utan vinster ingen välfärd”. Helt rätt, givetvis, eftersom vinster via fri prisbildning är marknadsekonomins viktiga styråra. Men rubrikens förment matchande krav på ”vinster i välfärden” inbjuder till den felaktiga tolkningen att allt skulle bli bättre om hemtjänsten och andra sociala verksamheter i ökad utsträckning sköttes av privata företag.

    Så enkelt är det inte. Problemet med Alliansens privatiseringar är att de effektivitetsvinster som uppkommer helt eller i huvudsak hamnar i ägarnas fickor. För skattebetalarna är utgiften densamma, eftersom de privata aktörerna får samma ersättning som de ineffektiva kommunala institutionerna. Företagens vinster är i den meningen ”oförtjänta”, i varierande grad. Boven i dramat är de regelverk som formulerats av riksdag och regering. Plus inkompetenta kommunala upphandlare. Att Alliansen varit så blind och passiv på detta område är anmärkningsvärt; att vänsterpartier gillar vänsterpolitik är mer begripligt.

    Problemets smått självklara lösning är att låta medborgare få del privatiseringarnas vinster. Så kan ske genom införande av generella system av typen skolpeng och vårdpeng. Då läggs valen av skola, dagis, hemvårdsföretag eller läkare i medborgarnas egna händer (helt eller i huvudsak). Och den fria konkurrensen företagen emellan sänker kostnader och priser, med mer normala utförarvinster och en mycket högre välfärdsnivå som resultat. I ett sådant liberalt Sverige behövs inga landsting och inte heller en så stor primärkommunal byråkrati som i dag.

    • mats skriver:

      Bra kommentar, som ger mig anledning att svara.
      Jag använder uttrycket välfärd just för att det är ett vänsteruttryck som andas positiv rättighet på någon annans bekostnad. En gåva från samhället, men som någon annan bestämmer villkoren för.
      Välstånd är något annat. Det är den komfort och omsorg du själv väljer och betalar för. Jag är därför helt enig med dig att de borgerliga partierna helt missat att utmana välfärdsdogmen och missat att ge en egen beskrivning av mål och medel. Paradigm och problemformuleringsinitiativ är andra ord som uppenbarligen inte kommit upp på agendan när de borgerliga haft strategimöten om välfärd/välstånd.

      • Åke Sundström skriver:

        Men sorgligt nog är vi är ganska ensamma om att tolka ”välfärden” som ett vänsteruttryck. Därför tror jag det vore en fördel att på en seriös blogg som denna slippa missförstånd kring de politiska nyckelordens sanna betydelse.

        Du avstår från att kommentera min slutsats om de privata vårdproducenternas oförtjänta vinster. Den som tiger samtycker – eller?

  4. Samuel af Ugglas skriver:

    Både till Mats och Åke, det är ganska intressant att följa hur amerikanska media dissekerar ”Obamacare”, ca 2.500 sidor lagtext och verkligen avslöjar de tvingande momenten som framför allt Demokraterna i möjligaste mån försökt att undvika en diskussion om. Amerikanen glömmer inte Nancy Pelosi ”let’s vote for it to find out what’s in it”. Den gången det begav sig i Sverige var det inte många som ifrågasatte ( i vår ungdom ) när våra egna socialister körde över oss med ångvälten! Än i dag efter Obamas fem år kommer det löpande ärenden till domstolarna på alla nivåer där man ber att dessa olagligförklarar de socialistiska övergreppen. Antalet ärenden är tilltagande.

    • Åke Sundström skriver:

      Det tysta riket – Sverige – kontra det öppna, pluralistiska – USA. En sann bild, dessvärre. Vår svenska sjukvårdspolitik är givetvis lika sjuk som Obamacare. Moderaterna borde snarast återuppliva sitt gamla krav på att avskaffa landstingen. Och låt oss, liksom Schweiz, ersätta skattefinaneringen med obligatatoriska privata sjukvårdsförsäkringar, som systemet med bilförsäkringar.

      Men kritiken, här hemma, bör främst riktas mot de borgerliga partiernas acceptans av socialistiska påfund. Att vänsterpartier tänker i (uppdaterade) marxistiska termer är naturligt, det djupt tragiska är att Alliansen traskar patrullo i samma halvkommunistiska anda. Och inte bara Reinfeldts vilsna nymoderater, utan även vårt förment nyliberala parti, centern. Annie Lööf tänker en och annan förnuftig tanke, men jamsar med i klimatpolitiken, denna extremvariant av planekonomisk dårskap. Hur genant och motsägelsefullt är inte detta?

      Och hur väl förtiget av våra media? I USA förs en seriös diskussion om Al Gores käpphästar, medan Sverige blivit ett paradis för fuskande forskare och Lysenko-epigoner som DN:s chefredaktör – och på senare tid även en f d fritänkare som Johan Norberg, som bluffar om att han övertygats i sak, men samtidigt hänvisat behovet av mat på bordet för sin nystartade familj.

      Vad säger inte detta om det intellektuella klimatet i Sverige? Författaren till en internationellt uppmärksammad bok till kapitalismens försvar, känner sig, för att överleva, tvungen att kapitulera inför en insulär, socialistisk mytologi.

Kommentarer inaktiverade.