Idag kommer den flitige kommentatören här på Frihetsportalen, Åke Sundström, med ett inlägg i skoldebatten. Förslaget andas frihet och eget ansvar.
Hyckleri och doktrinär enögdhet är den vedertagna formeln i svensk politik. Om man vänder på steken och i stället utgår från objektiva fakta och sakliga analyser är det lätt att upptäcka lösningar som våra partier, liksom PK-pressen, väljer att bortse från.
Skolan är ett av många exempel. Som alla andra kriser är skolkrisen skapad på Helgeandsholmen, varken av elever, undermåliga lärare eller ens av grundskolans formella huvudmän, kommunerna. Boven i dramat, de senare sju åren, är Jan Björklund och hans allianskamrater. Regeringen har föredragit att lappa och laga i stället för att satsa på ett mer genomgripande nytänkande, med liberala i stället för socialistiska förtecken.
I fråga om grundskolan borde Alliansen redan vid sitt tillträde ha bestämt sig för att slopa den förlegade skolplikten. Utbildning skall i ett liberalt samhälle vara en möjlighet och en rättighet, inte en plikt och framför allt inget tvång. Det är hög tid att slopa de regler som ansågs behövliga på 1800-talet, när en del bönder och hantverkare tyckte att deras barn behövdes bättre i slåttern, vid spisen eller som hjälpreda i skomakeriet. Redan då var troligen tvånget en överloppsgärning, dock mer ursäktligt än dagens slentrianmässiga begränsning av den personliga friheten.
För det andra bör naturligtvis ordningsregler återinföras i skolorna – precis som på alla andra arbetsplatser. Lika självklart borde det vara att lärarna återfår rätten att avvisa störande elever från klassrummen och från skolan. Rimligen bör också rektorerna återfå rätten att efter upprepade allvarliga försyndelser utestänga (relegera) elever som saboterar undervisningen. Men här kan det behövas riktlinjer fastställda av riksdagen och en rätt för berörda elever att få sin sak prövad i domstol. Nu kommer dock sådana bekymmer att bli sällsynta, om dagens skolanarki förpassas till ett skamligt kapitel i vår utbildningshistoria.
Den nya friheten bör samtidigt kombineras med ett större enskilt ansvar. T ex genom att studiebidrag mm villkoras med höga krav på närvaro och uppförande. Det blir helt säkert en lugnare miljö i våra klassrum om sk stökiga elever riskerar att förlora sin månadspeng från pappa staten.
Reformer av detta slag kommer att ge omgående utdelning i form av högre ranking i PISA och liknande mätningar, minskad skadegörelse och mobbing samt – viktigast av allt – gladare lärare, elever och föräldrar. Vad annat står i vägen än godhetshyckleri av folkpartistuk, nymoderat opportunism i spindoktor Schlingmanns anda och en fortfarande högst levande marxistisk kulturvänster i vår förment borgerliga press, framför allt Bonnierfamiljens två flaggskepp, DN och Expressen. Trist också att lärarnas egna fackföreningar gjort sig medansvariga för sönderfallet genom att hellre pressa politikerna på högre löner än att bekymra sig om medlemmarnas och elevernas vardag i klassrummen.
En nystart i skolpolitiken kan bli en valvinnare och en av de djärva överraskningar som sagde Schlingmann efterlyst i ett ögonblick av klarsyn. I så fall kan vi slippa ett låtsaskrig om huvudmannaskapet. Det är ju, för att nu upprepa ett viktigt faktum, riksdagen som undergrävt kommunernas möjligheter att sköta skolväsendet på ett tillfredsställande sätt.
Med en fungerande kommunal skola får friskolorna en tuffare tillvaro. Deras roll kan då med större rätt ifrågasättas, i varje fall på landsbygden och i mindre samhällen, där det fria skolvalet leder till en betydande fördyring, som blir svårare att försvara om och när 50-talets mönsterskola återinförs och tar upp kampen med den goda förebilden, Finland.
Den högre undervisningen, vid universitet och högskolor, behöver sannerligen också reformeras, men just nu är det mest angeläget att rädda grundskolan.
Åke Sundström
RSS – inlägg
Att ha en massa analfabeter i samhället är inget vidare….
Med att läsa det lär man sig på tre år.
Efter trean, kanske fyran så borde det kunna bli valfritt om man vill gå i skolan…
Men då måste arbetstillfällen, och inte minst regelverket om barnarbete ändras…
Jag gick sju år i skolan, enligt kraven då… Sedan gick jag tre år till direkt, men det var valfritt.
Min mor gick sex år.
Min farfar gick tre år, varannan dag…
Att avskaffa skolplikten innebär inte att vi får en massa analfabeter. Inte heller lär vi behöva ändra några regler för barnarbete. Föräldrar kommer givetvis helt frivilligt att skicka sina barn till skolan som nu – men till en bättre skola.
Jag håller med dig i principresonemanget, förutom på en punkt. Om det ska vara närvaroplikt för att man ska få sin skolpeng så är det ju (förvarings)skolplikt lika fullt. Bättre då att koppla skolpengen till att man klarar godkänt.
Jag vill inte heller ha skolpengen kopplad till uppförandebetyget. Det får mig att tänka på Caligula i Hets. Men om rektor får möjlighet att relegera för allvarliga störningar, då minskar ju chansen att klara godkänt. Det är trots allt viktigt att balansera rättssäkerheten åt båda håll.
Höga krav på närvaro är inte detsamma som närvaroplikt. Jag syftar förstås på elever som ser skolan som en fritidsgård man släntrar in på när lusten faller på. Men om nu skolpengen skall användas som morot, så bör man förvisso även ta hänsyn till elevens prestation i form av godkända betyg. Med frihet under ansvar kommer sådana sanktioner ytterst sällan att behöva tilllgripas. . .
T.o.m. nazisterna ansåg att ”untermenschen” behövde några års skolplikt, så att de kunde ta order på tyska och kunna räkna till hundra.
F.ö, så är det ju tveksamt om stökiga grundskoleelever (som ju är omyndiga) skulle bli mer motiverade av indraget ”studiebidrag” (som i den åldern bara går till vårdnadshavaren).
Men någon form av ordningsregler och omplacering av stökiga elever är förstås på sin plats.
Sedan finns det nog en hel del i studieplanen som borde göras om, liksom sättet ämnena lärs ut på. Matematik är ju inte diverse ekvationer, utan universums mest grundläggande språk.
Ingen försvarar skolplikten, glädjande nog. Bortsett från att Thomas G, kanske mer skämtsamt än på allvar, tycker att de borde få gälla de första 3-4 skolåren. Lite meninglöst eftersom våra allra minsta brukar anträda sin skolgång med entusiasm. Skolplikten har betydelse framför allt på högstadiet. Gymnasiet är än så länge frivilligt, men vem skulle överraskas om våra partier ganska snart enas om att förlänga skolplikten från 9 år till 12 eller 13år?
Låt oss ändå kort begrunda, som ett litet PS, vad denna tvångslag konkret kan ställa till med. Lagen är en nutida variant av det statskyrkliga regemente som på 1800-talet fick många att fly till religionsfriheten i USA. En familj i Uppsala har nyligen känt sig tvingad att emigrera till det folkrättsligt unika Åland, efter att ha dömts till böter på ca 100 000 kronor. Deras ”brott” är att ha krävt att få bedriva undervisning i hemmet, vilket skett med gott resultat, enligt oberoende bedömare. På Åland är sådant svenskt oskick tillåtet; lagarna stiftas där av en förnuftigare överhet än vår.
Det särskilt anmärkningsvärda är att detta justitiemord (och flera liknande) begås under närmast total tystnad i våra riksmedia, i forskarvärlden och inom juristkåren. Man kan förvisso förundra sig över att politikerna i Uppsala inte vågat tillämpa skollagen med den lilla dos av förnuft det borde finns utrymme för, men det tunga huvudansvaret vilar givetvis på skolminister Björklunds axlar. Och domstolen kan givetvis inte klandras för att ha dömt i enlighet med lagparagrafens faktiskt lydelse.
Folkpartiledaren har inte ens haft den goda smaken att beklaga övergreppet och utlova en lagändring. Så inte heller olyckan till justitieminister, Beatrice Ask, det allra sämsta kortet i Reinfeldts ministär. Låt mig gissa att Björklund skulle vilja ingripa – majorstakterna finns nog kvar i hans DNA – men i likhet med tidigare fp-ledare tycks han ha blivit den halvkommunistiska vänsterfalangens fånge, efter att en gång ha valts på motsatta meriter. En repris av Bengt Westerbergs bekanta metamorfos på 90-talet, från nyliberalt högerspöke till socialstatens försvarare nummer ett.
Några rader till Niklas, slutligen. Jag är övertygad om att du tar miste i din förmodan om att indragna studiebidrag skulle vara en ineffektiv metod, bara därför att beloppen betalas ut till vårdnadshavaren, inte till eleven. Ekonomiska incitament är starkare än våra politiker anser passande att medge.
Men sant förstås att det finns mycket att säga om studieplaner, betygssystem, lärarkvalitet mm. Nu var det emellertid den förlegade och sällan diskuterade skolplikten jag främst ville uppmärksamma. Om den skrotas faller mycket annat mer eller mindre automatiskt på plats.
Jag tror inte att den omyndiga bråkstaken skulle bli lydigare, bara för att vårdnadshavare skulle gå miste om lite studiebidrag. Problemet lär vara betydligt djupare än så.
Att lyfta ut bråkstakarna från klassen, borde givetvis underlätta för den övriga klassen. Men det krävs nog andra krafttag för att det också ska få bråkstaken mer mottaglig och motiverad för skolundervisningen.
….. men uppgiften att göra ungdomar ”motiverade för skolundervisningen” är föräldrarnas, inte skolans. Skolans uppgift är att undervisa, vilket avgjort blir enklare om eleverna vill bli undervisade. Det ligger i allas intresse att den som inte vill, bör få slippa, d v s befrias från skolplikten.
Den som saknar håg för att studera kan då göra något mer produktivt än att sabotera sina mer hågade klasskamraters tillvaro. Det finns gott om hyggliga och t o m välbetalda jobb som inte kräver någon nämnvärd boklig bildning.
Fast det är där knuten ligger: våra skolpolitiker tycks ha som enda mål att alla måste ”ta studenten” – kvantitet före kvalitet – och sen helst också spendera fem år vid någon av våra alltför många högskolor. Eftersom det inte finns några företagare som anställer fel- och/eller lågutbildade akademiker, blir dessa sen kunder hos Arbetsförmedlingen och deras s k jobbcoacher och skattesubventionerade ”jobbskaparprogram” – som givetvis inte skapar några jobb, utan enbart föröder landets allt knappare resurser. Allt i syfte att leva upp till myten om Sverige som ett progressivt och klasslöst ”kunskapssamhälle”.
En föråldrad paragraf i skollagen bidrar alltså i slutänden (som en puzzelbit av många) till ett extremt kostsamt, ineffektivt och felfokuserat utbildningssystem. Och inget parti ger minsta antydan om att vilja ta problemet på allvar. Riksdagsledamöternas sabotage är värre än de stökiga elevernas.
Åke! Idag slutar ju skolplikten redan efter högstadiet. Gymnasiet, studenten och högskola/universitet är ju helt frivilligt.
Att det sedan är på tok för många idag som går högskola/universitet, håller jag med om. Men det har ju ingenting med själva skolplikten att göra.
Sedan är det lärarens ansvar att entusiasmera sina elever på lektionerna, istället för att göra lektionerna till ett sömnpiller. Här brister det mycket.
En annan sak är ljuset (färgtemperaturen) i klassrummen, som bör vara runt 6000 K för att hålla studenterna vakna och alerta. Hur många klassrum klarar det idag?
Skrev ett svar i morse, men det försvann tydligen i cyberrymden. Ville bara meddela att jag förstås känner till att skolplikten enbart gäller grundskolan, men genmäla att detta på intet sätt förminskar värdet av att slopa skolplikten och göra skolan till en rättighet, inget tvång.
Även senare i utbildningstrappan finns inslag av tvång, men framför allt en omfattande politisk styrning i andra former. Även en pragmatisk sosse som Stefan Löfven kan i partiets namn påstå att det ligger i medborgarkollektivets intresse att alla klarar sig igenom gymnasiet och att den felstrukturerade högskolan (utan rimlig koppling till arbetsmarknaden) bör byggas ut ännu mer.
Det märkliga är att vår förment borgerliga regering i allt väsentligt delar dessa åsikter. Sidospåren om huvudmannaskapet och högre lärarlöner är en misslyckad skolministers taktik för att dölja sina tillkortakommanden. Detta sagt i full insikt om att en s-regering knappast hade lyckats bättre.
Sensate dagarna har det återigen diskuterats varför pojkar presterar sämre i skolan än flickor. Kan det ha något att göra med skolplikten? Det man är tvingad att göra är ofta mindre attraktivt än det man är förbjuden att göra.
Gruppen pojkar är mer heterogen än gruppen flickor, gausskurvan är plattare och bredare för flera parametrar. Även av den anledningen kan tvånget vara kontraproduktivt för fler pojkar än för flickor. En liten spekulation bara.