Stulen barndom, stulen demokrati

Thomas Kanger har skrivit en skrämmande bok om barnhemsbarnen, deras lidande och förnedring. En bra recension finns på Helsingborgs Dagblad. Kanger berättar utförligt om olika barns skrämmande öden i det Folkhem som Per-Albin Hansson 1928 lovade ”känner icke till några priviligierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”. Kanger lägger mycket tydligt och helt rätt en stor del av skulden på makarna Myrdal.

Jag har fått kritik eller åtminstone frågetecken, för att jag jämfört svensk socialdemkorati med fascism och nazism. Jag står fast vid mitt synsätt och tänker här förklara åtminstone en del av det. Man brukar säga att revolutionen äter sina egna barn, jag tror det är Alexis de Tocquevilles summering av den Franska revolutionens utveckling. Men detta brukar även sägas om de marxistiska/socialistiska revolutionerna. En av de idéer som tydligt bars fram av de socialistiska ideologierna, från extrem marxism till nationalsocialism och fascism, var en önskan (kanske rent av ett krav) att förbättra själva människostammen (arbetarklassen, nationalstatens meborgare). Detta synsätt hade befruktats (om uttrycket tillåts) av kunskaper inom biologi från Linné och framåt, inte minst av genetikens stora upptäckter under 1800-talet och tidigt 1900-tal.

Sverige fick världens första statliga institut för rasbiologi 1921. För den som inte känner till rasbiologins teorier måste påpekas att det inte bara handlar om en gradering av olika raser, det handlar i minst lika hög grad om en gradering av goda och dåliga representanter för den egna rasen. En av styrelseledamöterna redan vid institutets tillkomst var Svante Arrhenius, som även ”uppfann” växthuseffekten. Teorierna kring denna växthuseffekt används idag via IPCC, Romklubben och andra för att kräva internationell och nationell begränsning av antalet människor på Jorden, för att rädda klimat och livsbetingelser för dem som är värda att leva. Det Rasbiologiska Institutet (SIFR) avvecklades först 1958, när det blev en del av Uppsala universitets genetiska forskning.

Inte minst makarna Myrdal var besatta av denna förbättring av avelsmaterialet i Sverige. Deras bok ”Kris i befolkningsfrågan” som utkom 1934 var i stora delar en hyllningsskrift till genetisk hygien i Folkhemmet. Därifrån kunde politiker och byråkrater på alla nivåer i samhället få inspiration och instruktion till hur man i folkhälsans namn tar hand om de icke önskvärda element i samhället som riskerar försämra den svenska stammen. Tvångssteriliseringar i stor skala var ett av medlen. Inlåsning på anstalt och omplacering till andra miljöer, inklusive fosterhem, var andra metoder att förbättra folkmaterialet.

Detta sanktionerade i förlängningen även att vanliga medborgare tog på sig rollen att straffa dem som avvek från en tänkt eller uppfattad ideal medborgarprofil. I ett land där den kungliga avundsjukan och jantelagen är högsta påbud kan det i princip inte bli värre. Jag har sett på nära håll hur intoleranta, provinsiella och fördomsfulla svenskar kan vara mot den som inte är precis som dem. Jag tror att de flesta svenskar på bara ett ögonblick kan påminna sig självupplevda sådana uttryck. Detta är ett förhållningssätt som förgiftat svensk myndighetsutövning i nästan ett helt sekel. Det blev inte bättre när tjänstemannaansvaret togs bort 1974. Jämför även med hur småföretagare behandlats av skattemyndigheten eller hur djurägare idag behandlas av den tillsynsmyndigheten.

De svenska socialdemokraterna och Sveriges stora svek är att man aldrig tog avstånd från sina egna villfarelser om rasbiologin. Sverige hade inte deltagit i kriget, det var enligt officiell svensk ståndpunkt de andra som hade syndat, inte svenskarna. Den myrdalska politiken har (med avtagande styrka) tillämpats in i vår tid. Men intoleransen mot de avvikande består. Lägg därtill den tydliga korporativism som präglat Sverige sedan 30-talet. Sverige är, för att parafrasera ett känt socialdemokratiskt uttalande om ett grannland, den sista fasciststaten.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Stulen barndom, stulen demokrati

  1. Mike skriver:

    Tänk om regeringarna inte kunde använda tvång för att ta pengar från sina värdar. Vem skulle finansiera alla deras galna projekt då? Ingen.

    Förresten, jag har läst att Sverige levererat en stor andel (40-60%) av Tysklands järn under andraväldskriget. Det finns även ett brev från ena av de högsta tyska generaler, som tackar den svenska kungen (eller staten- kommer inte ihåg) för sina insatser. Kriget skulle inte ha varit möjligt utan svenskt stål.

    • mats skriver:

      Det är sant att vi exporterade mycket stål under kriget. Tyskland hade mycket eget stål när de började kriget, så kriget hade visst varit möjligt utan det svenska stålet. Men det hade troligen sett annorlunda ut. Dessutom har vi transiteringarna som hjälpte tyskarna.
      När det gäller Sveriges roll för underrättelser under kriget finns en del motstridiga uppgifter. Båda kan vara sanna, vilket innebär ett svenskt dubbelspel. En tredje fråga är betydelsen av det fria Sverige som bas för underrättelser och flyktingtrafik.

      Det är dock inte kriget i sig som är intresset för min betraktelse ovan.

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    Socialdemokraternas och även kommunisters systematiska förnedring och ringaktning av samhällets enklaste funktioner är förmodligen den främsta orsaken till att de nuvarande politikerna ser sig tvungna att importera främmande arbetskraft, annars slutar Sverige att fungera. Mer komplicerat än så är det nog inte.
    Därför är Thomas Kangers bok mycket avslöjande, i klasskampens tjänst!

    • mats skriver:

      Ja, ett av de budskap som ständigt framhålls återfinns i kampsången Internationalen.
      I femte versen utlovas att lättingen ej längre skall få råda. Det har minsann sossarna låtit småföretagare, arbetare och medelklass få känna av på ett alldeles särdeles sätt. All produktion är ju statens till dess staten i nåder släpper några smulor ifrån sig.
      Så sjungs i refrängen.
      -Ty Internationalen åt alla lycka bär!
      Ja, men hur då? Undrar den frågvise.
      -Ty Internationalen åt alla lycka bär!
      Ja, men hur fungerar det?
      -Ty Internationalen åt alla lycka bär!
      Men jag vill veta mer exakt.
      -Ty Internationalen åt alla lycka bär!

      Och Volvo Sonett är som alla vet, italiensk!

      Vi är alla Partiets undersåtar. Partiet vet alltid bäst och får ej ifrågasättas. Det sätt som man valde att stöta ut och misskreditera avvikande människor på och då i synnerhet de svagaste, påminner om Matteus 13:12 (1917 års urtgåva)
      ”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.”
      Med likalydande eller liknande text i Matteus 25:29, Markus 4:25, Lukas 8:18 Lukas 12:48, Lukas 19:26

      Där finns inget av den barmhärtighet som beskrivs i Matteus 25:40-45. Detta är kvintessensen av solidaritet, ett begrepp som socialisterna gjort till sitt, men inte lever efter.

  3. robert skriver:

    Fast i ärlighetens namn var inte rashygien någon svensk eller socialdemokratisk uppfinning. Man bara hängde med i det tänket som var pk för hundra år sen. Rötterna hittar man i de anglosaxiska länderna och där kan man knappast skylla på sossarna.

    Här ett par länkar om rashygien i USA:

    http://www.npr.org/blogs/pictureshow/2011/06/01/136849387/found-in-the-archives-americas-unsettling-early-eugenics-movement

    http://www2.facinghistory.org/Campus/rm.nsf/timeline_american_html.htm?OpenPage

    /robert

    • mats skriver:

      Rötterna finns på många ställen, inte bara i de anglosaxiska länderna. För många kolonialmakter såg det nordiska arvet ut som antitesen till den fattigdom, initiativlöshet och annat som det fann i kolonierna. Framför allt tyskarna förälskade sig i den ariska/nordiska idealbilden. Den slog naturligtvis även här i Norden. Nordborna kände helt enkelt stolthet över denna uppmärksamhet och de hedersbetygelser som följde med den.

      Sossarnas och svenskarnas svek är att man aldrig tagit ordentligt avstånd från den förtjusningen i detta. Man har INTE sagt VI gjorde fel, VI valde fel väg. Man har envisats med historieförfalskningen att det endast var de andra, tyskarna, nazisterna, fascisterna och några enstaka nordbor som inte var ståndaktiga nog. Den ståndpunkten i sig avslöjar faktiskt samma raselitistiska tänkande som man försökt fjärma sig från.
      Sossarna har försökt skylla på vissa bondeförbundare och högermän som brunskjortor och nazisternas medlöpare. Sanningen är att de värsta medlöparna var centralt placerade i SAP och de fortsatte att vara det efter kriget. De hyllades och ifrågasattes aldrig. Det är den obehagliga svidande sanningen.

      • robert skriver:

        Vet du om det fanns något motstånd under tiden allt det här pågick? Själv vet jag inte men undrar om det fanns de som protesterade och i så fall vem eller vilka det skulle ha varit.

        /robert

        • mats skriver:

          Om du menar kritiska röster, ja det fanns det. Men situationen liknade den vi idag har i klimatdebatten. Ena sidan hade allt medhåll i media, problem viftades bort och kritiker nonchalerades eller förlöjligades. Denna debatt var livligast under -30 till -50-talet, det vill säga i huvudsak före min tid. Jag minns endast brottstycken av den. Debatten tog i stora stycken paus under kriget, för nationell samlings skull. Därefter kändes den kanske gammal och ebbade ut. Dokumentationen från samtiden är därför dålig och det finns inte så mycket att hänvisa till, speciellt inte om vi avser barnhemsbarnen.
          Vilhelm Moberg var något slags socialist och stark kritiker till hur socialdemokraterna bedrev praktisk politik. Men det blev närmast som ett alibi för att fortsätta den inslagna vägen, eftersom man tillät avvikande mening.
          Ingemar Hedenius var också kritisk i synnerhet till all politik som byggde på tro och inte på vetande. Jag har dock inte koll på hans inställning i denna fråga.
          Dessa två var sin tids giganter som samhällets samveten. Ändå fick de väldigt litet inflytande på svensk/socialdemokratisk politik. The Big Red Machine körde över allt och alla. Idag är alla partier i riksdagen socialdemokratiska, de bara kallar sig olika namn.

          • robert skriver:

            Nu googlade jag själv efter ett svar på frågan, om i stort sett alla var för vem var då emot rashygiensideologin. En intressant genomgång hittade jag i Forskning & Framsteg:


            År 1920 motionerade socialdemokraten Alfred Petrén tillsammans med bondeförbundaren Nils Wohlin om behovet av rasbiologisk forskning. Även socialdemokraten Hjalmar Branting och högermannen Arvid Lindman undertecknade motionen. I riksdagsdebatten rådde stor enighet i frågan, och i maj 1921 beslutade man om ett rasbiologiskt institut vid Uppsala universitet.

            …det fanns undantag. Den frisinnade Torsten Fogelqvist på Dagens Nyheter gick till hårt angrepp mot institutet på såväl ideologiska som vetenskapliga grunder.

            Herman Lundborg kallade i sin korrespondens Dagens Nyheter för ”judetidning”, och sade sig ha varit beredd på kritik från det hållet.

            Idé- och lärdomshistorikern Ingmar Lundkvist vid Malmö högskola har skrivit doktorsavhandlingen Kulturprosten (2005) om Torsten Fogelqvists liv som publicist och folkbildare.

            – Torsten Fogelqvist var en del i en liberal tradition där skepticism och rationalitet var centralt, säger han. Som folkbildare var Fogelqvist en av de första att uttala sig kritiskt om rasbiologin i Herman Lundborgs tappning.”

            http://fof.se/tidning/2012/8/en-meningslos-sortering-av-manniskor

  4. Åke Sundström skriver:

    Lätt att instämma i det mesta, Mats, men sen har vi det enstaka tvistefröet om etiketteringen. Att många svenskar på 20-talet trodde på rasbiologiska läror och numera tror på andra dogmer – om klimathotet, skuldbergspolitiken eller daghemmens samhällsnytta – motiverar kritik mot doktrinernas upphovsmän, men knappast slutsatsen att vi är den sista fasciststaten. Risken är, som jag tidigare skrivit, att man med en sådan överdrift trivialiserar den ofattbara ondska som förknippas med nazism, stalinism, maoism och (fast i något lägre grad) fascism. Varken Reinfeldt eller Löfven är någon Mussolini, låt vara att det finns beröringspunkter, några ganska obehagliga, t ex i synen på rättsstatens principer. Men sammantaget är det förstås skillnaderna som dominerar.

    Sverige är en relativt skyddad vrå, men här finns likväl gott om oärliga politiker, korrumperade forskare och journalister samt statliga tjänstemän som missbrukar sin makt och alltför sällan ställs till svars. Och värre har det nog blivit sedan det oskuldsfulla 50-talet, trots berättelser av det slag Kanger bidrar med (och Vilhelm Moberg när det begav sig). Man får inte heller bortse från dåtidens allmänt kärvare villkor. Men på den tiden hade vi nog inte behövt uppleva det omänskliga paragrafrytteri som beskrivs i filmen Hästmannens sista strid. En hög etisk standard inom vår tidigare så omutliga förvaltning skapade ett kitt i samhällsbygget. Av detta finns nu bara spillror kvar.

    Att vi svenskar generellt skulle vara så väldigt intoleranta mot ”avvikande” var en nyhet för mig, men det kan ju likväl vara sant. I små samhällen finns förstås, på gott och ont en starkare social kontroll än i storstan, om det nu är det du åsyftar.

    Revolutioner äter sina barn, som du helt riktigt noterar. Så även den fredliga svenska i SAP:s regi och den försiktiga borgerliga motrevolten 2006. Alliansens stora svek är att efter sin seger ha vänt sin ideologi och sina väljare ryggen och nöjt sig med att förvalta vårt söndervittrande socialistiska folkhem. Medan arbetarrörelsen och LO å sin sida förrått sina egna gräsrötter genom att bidra till att skapa dagens 2/3-samhälle, den sanna solidaritetens raka motsats (som du själv belyser i en annan replik med hänvisning bl a till ett välkänt bibelcitat). Hållningslösheten och likgiltigheten har blivit det dominerade temat i svensk politik. Ingenting betyder någonting, utom maktinnehavet. Det är illa nog.

    • mats skriver:

      Jo, visst tar jag ibland i på ett övertydligt sätt. Ibland måste man för att få någon reaktion. Sverige är en skyddad vrå, det gör det ofta svårt att få syn på eller grepp om det som inte är bra. För att än en gång hänvisa till bibeln. Vi har lätt att se grandet i vår broders öga, men svårt att se bjälken i det egna.

      Jag har flyttat runt i Sverige och och mötts av två sorters intolerans. Ingen av dem är knutna till ortens storlek. Den ena handlar om att man (instinktivt) ogillar folk som inte kommer från den egna socknen. De är ju inte som ”vi”. En klassisk beskrivning är journalisten som kom till Västra Ämtervik i Värmland och skulle göra reportage om bygden. Vid ett tillfälle kastade han ur sig att ni har ju en känd författare och nobelpristagare (Selma Lagerlöf) här i bygden, det är ni väl stolta över?
      Till sin förvåning fick han svaret: ”Ja, se det som händer i Östra Ämtervik är vi inte så bekanta med.” Den historien berättar man fortfarande på båda sidor Fryken med viss stolthet. Vi är bättre än de. Jämför gärna med animositeten mellan Stockholm och Göteborg.

      Den andra sortens intolerans är mer individuell och handlar till stor del om jantelagen. Jag har sedan barnsben haft egna funderingar och inte varit rädd för att framföra dem. Det har väckt motstånd i skolan bland både lärare och elever. Några få har uppskattat mitt sätt att tänka självständigt. Men de flesta har retat sig på mig. Frågan ”Men hur tror du det skulle gå om alla…” har jag hört till leda. Detta är ett förhållningssätt till sina medmänniskor som jag inte stött på i USA. I enlighet med oavhängighetsförklaringens rätt till ”pursuit of happiness”, brukar de säga. It’s a free country, go chase your dream!

      Glädjande att se att du uppfattade att jag även avsåg den svenska situationen med påståendet att revolutionen äter sina barn.

  5. Anders Rydén skriver:

    Det är bara att googla på Nils Flyg extra intressant är att läsa alla vänsterkrönikörer som slår knut på sig själva.
    Angående den anglosaxiska rasbiologin var väl Darwins bok The Descent of Man, and Selection in Relation to Sex starkt bidragande?

    • mats skriver:

      Flyg är bara en i raden av vänsteranhägare som haft svårt att bestämma sig för vilken fot de ska stå på. Om jag ska vara snällt kritisk kan jag säga att de förmodligen ville väl, men hade en opålitlig inre kompass.

      I The Origin of Species var Darwin inte rasistisk, utan i möjligaste mån vetenskapligt observerande. Hans observationer och beskrivning av verkligheten var nydanande, kanske revolutionerande.
      Detta kom att snappas upp av andra som redan hade börjat klassificera och värdera olika egenskaper, raser och nationaliteter. I The Descent of Man verkar han ha påverkats av denna strömning.
      Den politiska ideologi som knyts till detta kallas för socialdarwinism och brukar räknas in bland de andra totalitära som vi tidigare nämnt här. Notera hur ordet social eller socialism är en integrerad del i beteckningen på så gott som alla dessa individ- och variationsfientliga ideologier.

Kommentarer inaktiverade.