I år är det FNs internationella år för familjejordbruken. Den huvudsakliga tanken verkar vara att hjälpa familjejordbrukare i fattiga länder att få sin rätt mot despotiska regimer så att de kan få en ordnad ekonomi. Men också behovet av modern infrastruktur, inklusive ett fungerande internet. Initiativet gäller naturligtvis hela världen. Intresset för detta med avseende på de europeiska familjejordbrukens situation verkar större bland de medlemsländer där även små gårdar med nischade produkter är vanligt förekommande. Vid Paris jordbruksmässa undertecknade 21 länder en avsiktsförklaring om att stödja familjejordbruken i sina repsektive länder. Om det nämnts i svenska MSM har jag missat det. Av artikeln framgår inte om Sverige var ett av de länder som underteckade.
Efter långt om länge verkar uppmärksamheten på lönsamheten i svenskt jordbruk vakna. Men det är inte jordbrukets egna företrädare som leder opinionsarbetet. Nej, det är vanliga bönder som fått nog och nu berättar sanningen och åtminstone vissa tidningar tar emot informationen och för den vidare. Mycket pekar på att uppvaknandet kommer väl sent. Det står dock helt klart att det är fria individer som bäst försvarar mänskliga rättigheter inklusive rätten att förvalta sin egendom och att driva företag med lönsamhet.
För cirka femton år sedan la Scan ner slakteriet i Kil. Underlaget i Värmland ansågs för litet (det vill säga för få djurgårdar för att hålla full produktion i slakteriet). Trots protester och hänvisningar till nya regler om transporttider (regler som inte minst Marit Paulsen berömt sig av att få infört i EU) för djur, vilket skulle göra det svårare att hålla djur i Värmland flyttades slakten till Skara. För att göra slakteriet i Skara lönsamt. Men som förutspått minskade volymen. Nu meddelas att slakteriet i Skara läggs ner och kvarvarande verksamhet flyttas till Kristianstad. Avstånd och transporttider lär inte förbättras för stora delar jordbrukssverige med detta.
Det som verkligen skulle vara en hjälp för familjejordbruken vore ett större antal slakterier med en moderniserad och flexibel flödeshantering, inkluderande samarbeten av olika slag mellan slakterierna. Jo, det kan tyckas att jag slår in öppna dörrar. Slakterierna anser troligen att de redan gjort detta. Men uppenbarligen har det inte fungerat tillräckligt väl och inte som planerat.
En liten ljusning kommer med landsbygdsministerns ord att han tycker sig se för många bevarade stenmurar. Tvyärr får nog ATLs ledare rätt i sin förmodan att det byråkratiska trycket på bönder och markägare inte kommer att minska. Blir det lättnader angående stenmurarna, blir det säkert värre på annat sätt.
Förbättring av infrastrukturen handlar för övrigt inte alls bara om internet och vägar. Det handlar också om sådan service som slakterier, bensinmackar, butiker med mera. Men det handlar också om egenmakt för människorna på landsbygden att bestämma över sin egen infrastruktur. Det måste vara tillåtet att på eget bevåg riva stenmurar och dika sina marker så den kan anpassas till de egna behoven. Miljövänner och kulturlämningsskyddare behöver inte oroa sig. Ingen kommer att spendera pengar på det dessa utomstående vill bevara utan att förändringen är lönsam. Det kommer inte att vara på så många ställen. Men där det behövs måste det få ske. Det måste gå före svepande generella propåer från intresseorganisationer i storstäderna.
Sett till de så kallade ”demokratiska” förhållandena i Sverige, utav 9,3 miljoner innevånare har kanske 6,3 miljoner rösträtt. Av dessa är ca 170.000 i kontakt med produktionen av livsmedel och ca 80.000 kan med nöd livnära sig på sin gärning och tvingas skaffa inkomster vid sidan om. Allt detta är väl känt men förklara för oss mindre vetande hur det är tänkt att den så kallade demokratin skall fungera när massan (horder av tjänstemän) utpekad av majoriteten kan kränka, förnedra och stjäla denna minoritetens egendom och rättigheter, den drabbade är helt utan skydd av en lagstiftning.
Näst efter inflationen är möjligheten att stjäla egendom genom beskattning socialisternas bästa och effektivaste sätt att utplundra medborgarna. Bonden rycker numera på axlarna av uppgivenheten inför heligförklarade stenmurar och andra besvärligheter och vill helst inte konfronteras med den hungrande massans representanter.
På tal om despotiska regimer i fattiga länder …
Bra skrivet.
Jag började skriva en utläggning om certifieringshetsen under rubriken Riskvärdering-nykorporativism på http://familjejordbruk.blogspot.se ,men på den trånga bloggen fick det inte plats. Det kanske passar bättre här…
När det gäller livsmedelslagstiftningsperspektivet har ju kontroll av livsmedlens hygien och kvalitet av gammalt uppfattats som en självklar statlig myndighetsangelägenhet, och regelverket har med tiden nått rent bisarra proportioner.
Men vänta nu. Varför ska det behöva vara så? Om nu statens och lagstiftningens uppgift är att skydda medborgarnas rättigheter, frihet och kanske intressen, är det då självklart att vi måste ha en statligt reglerad livsmedelskontroll? Finns det någon annan affärstransaktionssituation som staten – eller egentligen EU, lägger sig i så påstridigt som just livsmedelsaffären? Finns det någon rimlig rättsfilosofisk grund till detta? Eller är det bara en praktisk följd av förvaltningsrättslig principlöshet, naturlagarna om byråkratins ansvällning eller politikens överbeskydderi? Observera också att den statliga livsmedelskontrollen ju växte fram i ett samhälle där certifiering och egenkontroll var okända fenomen. Nu har certifiering och egenkontroll vuxit fram, men istället för att fungera som alternativ som kan ersätta den statliga beskäftigheten så har systemen ingått partnerskap där livsmedelsindustrin och därmed i förlängningen också primärproducenter tvingas in i certifierings- och egenkontrollsystem (med fjäderfäbranschen som främsta exempel), utan att någon lagstiftning fördenskull avskaffats.
David Eberhard skriver i sin bok ”I trygghetsnarkomanernas land”: ”De instanser som tydligast visar tecken på nationellt tvångssyndrom är Livsmedelsverket och olika miljö- och hälsoskyddsnämnder. De rekommendationer om hur man ska bete sig i ett kök och hur kliniskt rent det skall vara på restauranger gränsar till allmän bacillskräck.”
Björn Jacobsson tillägger(ur Björnsson & Rombach (red.) Tidens tecken): ”Och man kan ju fundera på om inte tryggheten snarare minskar än ökar i det alltmer reglerade samhället. Det finns uppenbarligen en tendens att utbyten (mellan företag, förvaltningar och stater) enbart kan komma till stånd om så mycket som möjligt certifieras, legitimeras, auktoriseras, garanteras, granskas, övervakas, tillses, revideras, utvärderas, kontrolleras, avsynas, verifieras och attesteras. Regleringarna tycks i sig vara expansiva. Om något regleras skapar det en efterfrågan på nya regleringar. För om en del i den här världen är certifierat kan man ju undra varför man ska stå ut med sådant som inte är det.”
Och i torsdagens Borås Tidning skriver Stig-Björn Ljunggren en gästkrönika under rubriken ”Det behövs en nationell strategi för pekpinnar”: ”Visst behövs det fler nationella strategier. Kanske strategier för områden som inte behöver statliga pekpinnar också? Ty den nationella strategitanken smittas lätt av det som kallas ”snällism”, alltså tendensen hos politiker… förlåt, förtroendevalda… att behandla ALLA väljarsynpunkter, även de idiotiska, som input i det politiska maskineriet och oförmågan (överlevnadsinstinkten) att inte sägas ”det där är inte mitt bord, det får ni fixa själva…”
Så återigen: gynnar det här medborgarnas; dvs konsumentens och producentens, handlarens och livsmedelsarbetarens, frihet, rättigheter och intressen, eller är det byråkratin och certifieringsbranschen som är systemets enda vinnare?
Jag sammanfattar hur jag uppfattar ditt inlägg. Alla får ha sina käpphästar, men när käpphästarna förvandlas till pekpinnar för hur andra ska leva sina liv, då har man passerat en gräns.
Goda regler behöver inte ändras stup i kvarten. Goda regler håller länge och hjälper till att bygga ett stabilt samhälle även i oroliga och föränderliga tider.
Vinnare är naturligtvis de socialistiska (demokratiska?) makthavarna. Personligen anser jag att vi upplever en ”sublim” form för livsmedelsransonering där makthavarna inte ens en gång behöver dela ut ransoneringskorten med vidhängande kuponger. (Begreppet sublim avser särskilt någonting som är så upphöjt att det inte kan jämföras, och är bortom beräkning eller mätbarhet).
Det morgondagens livsmedelsproducenter behöver befara är rekvisitioner utställda av politikerna direkt till oavsättliga skattefinansierad så kallade ”tjänstemän” som fritt kan konfiskera det begärda,
hur skall man annars tolka ordet ”allemansrätt” i ett lite längre perspektiv?
Du har nog en poäng där Samuel. När rekvisitionen kommer kan inte bonden leverera. Då konfiskeras egendomen och folket blir liveget.
Jordbrukets problem har sina rötter i den politiska/planekonomiska styrningen via EU, som bryter sönder prismekanismerna, otillbörligt gynnar de stora spannmålsproducenterna och straffar de små enheterna. Därutöver finns många inhemska föreskrifter att allehanda slag som väcker begriplig ilska, men prioritet nr 1 borde vara att skrota eller radikalt reformera EU:s jordbrukspolitik. Inte sant?