Danne Nordling har en utmärkt krönika om Friedrich Hayek, planhushållning, med mera. Det är bara att hålla med om hela analysen av marknadsekonomins företräden framför planhushållningens. Dessa företräden gäller oavsett vi betraktar produktion, konsumtion, frihet, äganderätt, avtal, rättsstat, individer, moral etc.
Det är dock en sak Nordling hoppar förbi lite väl lättvindigt. Enligt marknadsekonomin är produktion utbytbar eftersom varorna är utbytbara. Exempelvis föreställer sig svenska ekonomer att svensk livsmedelsproduktion är en ointressant fråga, eftersom att om den upphör så kan vi köpa mat utifrån med produkter som vi producerar med bättre lönsamhet än mat.
Den ståndpunkten har två brister. Den ena är fatal redan i sin tillblivelse, den andra kan bli det på sikt.
Den redan i grunden fatala ståndpunkten är att om man politiskt överger svensk livsmedelsproduktion, så blir det ohållbart kostnadskrävande för markägarna att försvara sin bestämmanderätt över sin mark, sin egendom. Staten är ju inte intresserad dess livsmedelsproduktion. Därmed lämnar man (i strid med grundlagen och rättsstatens principer) fritt fram för allehanda konfiskatoriska propåer från såväl politiker, myndigheter, andra företag och organisationer som enskilda medborgare. Detta har i viss mån redan skett i vårt land och utvecklingen i den riktningen accellererar. (Tänk allemansrätt, standskyddslag, djurskyddslag, biotopskydd, licensiering, certifiering, anmälningsplikt, fornminneslag, vattendirektiv, skogsvårdslag, Agenda 21, reservat, natura 2000 och allehanda bestämmelser avsedda att skrämma bort klimatspöket.) Alla dessa regler minskar markägarens rådighet över sin egendom. Det är konfiskation i allt utom till namnet.
Den andra, potentiellt fatala effekten är att i en internationell krissituation är vi inte ens till närmelsevis självförsörjande på livsmedel. Det räcker inte ens med beredskapslager. Det tar helt enkelt för lång tid att få igång inhemsk produktion till att svara mot efterfrågan. I det vakumet blir vi alla, hela nationen, offer för andras anspråk.
Det är som en reflekterande lantbrukare hävdade, det är inte gödselskatten, kemikalieskatten, bränsleskatten eller andra ENSKILDA avgifter (kostnader) var för sig som avgör vår överlevnad, det är summan av dessa som avgör om vi skall producera livsmedel eller ej. Detta plus all annan förnedring och kränkning som offentliga tjänstemän med privata agendor utsätter landsbygdsbefolkningen för hjälper liksom till att rekryteringen till vår överlevnad haltar betänkligt?
En alldeles utmärkt beskrivning Mats, skulle gärna ändrat på prioriteringen, vi bör väl helst äta för att överleva?
Väl rutet om ”alla dessa regler som minskar markägarens rådighet över sin egendom. Det är konfiskation i allt utom till namnet”. Om den analysen är vi helt överens.
Men i övrigt är du, för ovanlighetens skull, något dubbeltydig. Du berömmer, med rätta, en krönika som hyllar det marknadsekonomiska systemet och den s k österrikiska skolan, med Hayek och Mises som frontfigurer. Men samtidigt undrar du hur vi skall klara matförsörjningen i ett krigsläge och drar slutsatsen att staten just på det området måste ta ett större ansvar. Detta behöver inte vara en motsägelse, men resonemanget är alltför snävt.
Dagens jordbrukspolitik, bestämd i Bryssel, är ett avskräckande exempel på planekonomisk dårskap av samma karaktär som klimatpolitiken. För marknadsekonomins vänner måste det viktigaste vara att eliminera dessa socialistiska systemfel. Då upptäcker man att den fria marknaden (som så ofta) löser det problem som politiken har skapat. Vårt svenska jordbruk får en något annorlunda struktur än i dag, med ett större fokus på extensiv animalisk produktion, medan spannmålssidan krymper. En positiv bieffekt är att sysselsättningen på landsbygden märkbart ökar.
Så länge jordbruksprotektionismen dominerar i den globala handeln, är det nödvändigt med ett generellt tullskydd för livsmedel. På det sättet ökar försörjningstryggheten, som nu undermineras av bidragsstödd och tullfri import från övriga EU-länder. Samtidigt optimeras produktionsvärdena i vår agrara ekonomi.
En sådan kursändring – nej till jordbruksstödet, ja till en generell yttre tullmur – borde kunna genomföras inom ramen för EU, men det hoppet får vi nog överge vid det här laget. Den konkreta slutsatsen är alltså att Sverige bör lämna fattigdomsunionen EU, dock först efter ett tydligt ultimatum om jordbruket och andra planekonomiska idiotier.
När jag läser din kommentar och jämför med min text, ser jag vad du menar. Min tanke var inte att staten genom bidrag eller andra omfördelningsåtgärder skulle hålla jordbruket under armarna. Min tanke var att om staten drar undan sin invasiva lagstiftning från markägandet så skulle bönderna på egen hand finna de verksamheter som gör det möjligt att leva på sin mark.
Du har rätt i att det kan behövas ett gemensamt perimeterskydd för Europa. Dessutom skulle jag önska att det mediala kriget mot köttkonsumtion upphörde.