Ryssland i vår tid

Det europeiska Ryssland har trots sin storlek och sina naturtillgångar (ångmaskinens okrönte konung, James Watt förutspådde att Ryssland skulle bli den första industrinationen, eftersom de hade alla nödvändiga naturliga förutsättningar) alltid varit en marginaliserad del av Europa. Ryssarna har alltid känt av det och önskat ett annat förhållande till övriga Europa, men inte vetat hur. Det har getts många förklaringar till varför det blivit på detta vis. En är den östliga ortodoxa kyrkans inflytande. En annan är bröderna Kyrills närmast sekteristiska önskan om rysk särart och storhet som resulterade i ett alfabete som inte övriga Europa brukar. Den feodala samhällsordningen med livegna bönder som inte upphörde förrän strax innan revoultionen är en tredje.

En mycket viktig faktor som alltid framhålls är just den östliga utposten som gör alla kommunikationer och handelsvägar till Europa till omvägar och långväga. Framför allt bristen på öppet hav brukar framhållas. Hamnstäder som Murmansk, St Petersburg, Kaliningrad har alla nackdelen att de historiskt haft svårt att erbjuda åretruntsjöfart för att de ligger mycket nordligt eller vid innanhav. Detta har också gjort dem lätta att blockera för andra stormakter. Det var därför logiskt att den mycket maktmedvetna Katarina II (kusin och samtida med vår Gustav III) krigade mot turkarna i det Osmanska riket och år 1783 lyckades erövra Krim. Ryssland har sedan dess haft en flottbas i Sevastopol.

När Ryssland 1809 lyckades ta Finland från Sverige fick de fler hamnar i Östersjön. Men det räckte inte, de försökte också komma ut via Svarta havet. Där låg dock det Osmanska riket som en propp. Sedan 1700-talet hade ett fördrag träffats mellan det muslimska Osmanska riket å ena sidan, det katolska Frankrike och det ortodoxa Ryssland å den andra, om att de skulle få verka som beskyddare för de kristna invånarna och de heliga kristna platserna i Palestina. Vilket naturligtvis resulterade i att katolska och ortodoxa präster och munkar drabbade samman i mer eller mindre våldsamma konflikter. Båda ansåg sig vara bättre skickade än den andre skydda de kristna värdena på rätt sätt.

När Grekland brutit sig loss från det Osmanska riket år 1830 uppfattades det Osmanska riket som försvagat och Ryssland flyttade fram positionerna genom att i oktober 1853 besätta de osmanska provinserna Moldavien och Valakiet. Redan i november samma år förintades den osmanska svarthavsflottan. Nu var det endast Dardanellerna som låg ivägen för förbindelse från Sevastopol på Krim ut till världshaven.

Detta oroade stormakterna Frankrike och Storbritannien som förklarade Rysland krig om de inte lämnade Moldavien och Valakiet. Ryssarna trodde att de skulle få stöd av Österrike, men dessa ansåg att ryssar i Moldavien och Valakiet var lite för nära de egna intressena för att det skulle kännas bekvämt. Så ryssarna valde att lämna provinserna och tänkte sig förmodligen en fred.

Men Frankrike och Storbrtiannien framhärdade i krig, eller möjligen klantade till förhandlingarna som också inkluderade det Osmanska riket. Resultet blev krimkriget som gett efterverkningar på många områden långt in i vår tid. Kriget var ett litet världskrig som bedrevs även i Östersjön, Vita havet och Stilla havet. Det var här Florence Nightingale blev ett föredöme för vård av sårade. Här provade man också för första gången logistiskt understöd med järnväg och det var första gången man genomförde samordnade attacker på olika platser, inte minst med hjälp av telegrafen. Det var också det första krig som fotodokumenterades. Kriget skapade även världens första demilitariserade zon, Åland, efter att de allierade förstört de ryska befästningarna vid Bomarsund.

Som ett kuriosum kan nämnas att det Sveaborg som den svenske befälhavaren, Cronstedt, oskickligt spelade bort till ryssarna redan i inledningen av kriget 1808, kunde ryssarna enkelt försvara  45 år senare trots intensivt bombardemang med över 20000 artilleriprojektiler och annan eldgivning.

Ryssarna har alltsedan Frankrike och Storbritanniens val att gå vidare med kriget, trots att ryssarna drog sig tillbaks från ockuperade områden betraktat västeuropa med stor misstänksamhet. När man så efter andra världskriget fick möjlighet att befästa sin säkerhet med både inkorporerade sovjetrepubliker, som de baltiska staterna och Ukraina, samt satellitstater som Polen och Tjeckoslovakien, tyckte man sig ha ganska bra koll på läget. Så bra att Sovjetunionens president Nikita Chrusjtjov (född i Ukraina) 1954 beslutade att ge Krim tillbaka till Ukraina. De sovjetryska flottbaserna kontrollerades dock fortfarande från Moskva.

Där står vi nu idag. Med murens fall och de baltiska staternas och Polen självständighet återstår endast St Petersburg och Kaliningrad som hamnstäder i Östersjön, den senare dock utan landförbindelse med Ryssland. Så länge Ukrainas närmande till västeuropa gått långsamt eller inte alls, vilket naturligtvis aktivt påverkats av Ryssland och Putin har det varit ganska lugnt.

Men när medborgarna i särskilt den västra delen av Ukraina bestämt sig för ta sig ut ur Rysslands skugga är vi i princip tillbaka vid förutsättningarna för krimkriget. Etthundrasextio år utan att saken kommit en millimeter närmare en permanent fredlig lösning. Den gamle spionöversten, Vladimir Putin, har aldrig släppt sin misstänksamhet mot väst. Han tycks ha många drag gemensamt med den omvittnat paranoide Josef Stalin.

Men han har ett tydligt övertag mot alla politiker i väst. Putin var relativt ung när muren och sovjetstaten föll. Han var faktiskt bara precis färdigutbildad KGB-agent. Alla västliga ledare som var med då hade hållit ut länge mot sovjetkommunismen och är nu sedan länge borta. Våra ledare idag har inte fostrats till vaksamhet mot sovjetkommunismen, dess metoder och strategier. Den enda ledaren i väst som upplevt det är Angela Merkel, men hon verkar ha drabbats av minnesförlust på den punkten. Sedan Vaclav Havel dog finns ingen kvar som genuint förstår vad Putin är ute efter. Det är mycket tveksamt om president Obama eller någon i hans stab inser vad de har emot sig.

I över 40 år har socialister i väst jobbat oförtrutet på att underminera, frihet och rättigheter för sina medborgare. Man har vridit och vänt på miljöfrågor, det allmännas bästa, uthållighet, hållbarhet, biologisk mångfald, intrinsikalism med mera. Man har systematiskt minskat medborgarens äganderätt, självständighet och oberoende från statens välvilja. Normalitetens självhat har odlats samman med myten om vapnens hot mot den egna säkerheten. De onda erfarenheterna från världskrigen borde ha lärt oss det omvända, ett beväpnat folk är det enda skyddet. När man fick grepp om klimatfrågan via det falska påståendet om koldioxidens växthuseffekt ökade takten i västvärldens förfall på ett dramatiskt sätt. Våra paradgrenar, rättsstaten, försvaret, vetenskapen och industrialismen har övergivits för lättja, glitter och glamour. Livet i väst känns som en prideparad. Framför allt EUs, men även USAs och inte minst FNs taskspeleri i klimatfrågan har spelat Putin rakt i famnen. Vi har kastat essen i leken rakt i famnen på honom och han har tacksamt plockat upp dem. Nu när det är dags att spela spelet sitter vi med endast lankorna. Om och när Putin drar sig tillbaks från Krim förväntar han sig något i gengäld. Något som visar att väst idag är mer pålitligt än 1853 och naturligtvis något som Putin och Ryssland tjänar på.

Ukraina är ett bördigt land med behagligt klimat och många naturliga fördelar. Mångtusenåriga arkeologiska fynd vittnar om att här har europeer funnits länge, det kanske rent av är (indo-)europeernas första hem i Europa. Många har gjort anpråk på området, tatarer, khazarer, kosacker, romer, turkar, ryssar, svenskar, polacker, iranier, tyskar, litauer, med flera. De enda som inte tycks ha tagit sig dit är märkligt nog romarna.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Ryssland i vår tid

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Tycker de slokörade, skattefinansierade opinionsäljarma på riksblaskorna kvittrar mycket i falsett för tillfället? Ingen riktig självbevarelsedrift kan spåras.

  2. mats skriver:

    Kanske ska förtydliga ett par saker. Ukraina har varit en egen stat ganska korta perioder av historien. En viktig sådan var för cirka tusen år sedan när Kievriket förmodas ha grundat det som idag är Ryssland. Kiev är alltså Rysslands moder, ett känslosamt förhållande för ryssarna.

    En annan är Europas klimat- och energipolitik där Europa gjort sig beroende av rysk gas som ersättning för den egna energiproduktion som stängts ner eller den alternativa energi som misslyckats. Huvuddelen av den ryska gasen når Europa genom Ukraina.

Kommentarer är stängda.