När jag skrev ett svar tidigare, i kommentarerna till Att fälla en förtryckare gjorde jag en jämförelse med fascismen. Detta har gnagt på mig, för jag tillhör dem som betraktar fascismen som en vänsterideologi. Jag är långt ifrån ensam om detta. Det avgörande för den bedömningen är dess starka betoning på kollektivism och korporativism i en kommandoekonomi. Den borgerliga motsatsen är frihetlig individualism, konkurrens och marknadsekonomi.
Den kollektiva styrkan brukar beskrivas just som knippet med ris som hålls samman av starka band och därmed kan fjädra utan att brytas. En variant på ”enade vi stå, söndrade vi falla”. I Sveriges riksdag står sju partier enade med starka band mot det åttonde, som de anklagar för fascism. Hur rimligt är det? Jag menar i en representativ, proportionell demokrati?
Sverigedemokraterna vill ha en annan invandringspolitik, men den är inte främlingsfientlig och långt ifrån rasistisk eller fascistisk, som den beskrivs av motståndare och media. Den är faktisk riktigt rimlig om man läser på deras hemsida. Det är också en typ av politik som faktiskt efterfrågas i flyktinglägren av de flyktingar som inte har möjlighet att ta sig hit.
Sverigedemokraternas klimatpolitik är vida bättre än de andra partiernas och likväl inte tillräckligt tydlig och bra. Deras jordbrukspolitik är inte heller dålig, stopp för subventioner till ekologiskt jordbruk och politisk styrning av jordbrukets utveckling. Det jag har mest problem med är att de är för en stor stat, en stark stat och centraliserad offentlig välfärd. Precis som de andra ”fascistiska” partierna alltså.
Inget av de andra partier kan peka på SDs historia och säga att bara de har haft inslag av fascism. Det är minst lika sant om exempelvis centern och SAP. Moderaterna, KD, FP och V likaså. MP ska jag behandla senare i ett separat inlägg.
Det retar mig enormt att sjuklövern inte ser sitt eget svek mot demokrati och yttrandefrihet när de uppför sig som de gör. Mest upprörande, för mig som allmänborgerlig person är att de borgerliga partierna uppträder som om de företräder en enpartistat, Enpartistaten Riskdagen. Där de bestämmer vad folket ska tycka, inte att folket får bestämma vad politikerna ska tycka och hur de ska besluta.
Edit: 13.17, mindre rättelse och sista stycket tillagt för klarhet.
Demokratins kärnpunkt är respekten för yttrandefrihet och anständighet. I det offentliga samtalet borde man inte kunna beskylla någon för något otrevligt, utan att vederbörande får en hederlig chans att svara.
Det sker inte i Sverige idag, och det är första steget mot fascism. PK alltså !
Bra att du talar klartext.
Fascismen avskys troligen mer på grund av de illgärningar som begåtts i dess namn än för sina ganska okända ideologiska rötter. Symbolen med risknippet har många sett som bild, men utan att känna till den tolkning du berättar om. Din parafras på temat ”enade vi stå” var välfunnen, syftande på Sveriges sju samverkande riksdagspartier, alla i grunden funktionssocialistiska (=förstatligande av löntagarnas inkomster i högre eller mindre grad, inte, som hos Marx och den tidiga socialdemokratin, av kapitalet, produktionsmedlen).
Du noterar att även SD har en likartad grundsyn så egentligen ingår även detta parti i det du kallar Enpartistaten Riksdagen. Den som jag menar att man rätteligen bör beskriva som en parlamentarisk diktatur, för visst är väl enpartistater per definition diktaturer?
Det lite speciella med Sverige är vi närmat oss DDR-status via beslut i formellt god demokratisk ordning. I mina ögon vilar skulden främst på de borgerliga partierna, som övergivit sina liberala och konservativa väljare, som nu i protest tycks vilja rösta på det enda oppositionspartiet, SD. Ditt sista stycke antyder att vi eniga på den punkten.
Kommer framtida historieskrivare rentav att uppfatta Reinfeldt, Björklund, Olofsson/Lööf och Hägglund som ett slags Quislingar, som sålde ut allt bara för att i ett knappt decennium få nöta taburetterna i Rosenbad? De hade chansen att påbörja återuppbyggnaden av ett liberalt Sverige, men nöjde sig med att försöka vara duktigare förvaltare av socialismen än godsägare Persson. De må ha lyckats på ett par områden, men på andra snarare tagit stora steg bakåt. Maktfördelningen mellan stat och individ har inte nämnvärt förändrats; skrytet om en minskad statsskuld duger inte som bevisning, som vi kanske får anledning återkomma till.
Lite förvånad blir jag också när du betraktar fascismen som en vänsterideologi. Jag tycker mig se väl så många exempel på högerfascism, låt vara ofta i skepnad av militärdiktaturer. Du påstår att vänsterfascistiska stater präglas av kommandoekonomi, men stämmer det? I 30-talets Tyskland och Italien rådde i huvudsak fri prisbildning, fast med stora inslag av politisk styrning. Men knappast i större omfattning än i Sverige. Anders Borg kan inte gärna kallas vänsterfascist, däremot socialist i ovanstående mening, med åsikter som lika gärna kunde ha resulterat i en karriär på socialdemokratins högerflygel, fast lite till vänster om Kjell Olof Feldt.
Jo, visst bör man räkna in SD tillsammans med de andra, men de är ju inte inbjudna!
Ingvar Carlsson hade DDR som förebild, så vår efterapning är inget att förvånas över.
Det kommandoekonomiska inslaget i fascismen brukar vara mot produktionen. Den fascistiska staten bestämmer vad som ska produceras, hur mycket, av vem, osv. Vad som reellt blir kvar för fri prisbildning kan man ha åsikter om.
Innan Hägglund hade KD ambitionen att utvecklas till ett värdekonservativt parti som tyska KD….
Det blev inte så av kulturella skäl.
Precis som M inte är annat än en variant av S….
Alltså kan inte politiken slita sig ur gamla svenska kulturella mönster!
Sverige var världens största krigsmakt på 1600 – talet – räknat per medborgare.
Sverige var ett härläger under århundraden…
Den som ”stack ut” blev snabbt placerad som kanonmat…
Det gällde att ha en ”låg profil” som svensk medborgare…
Annars var det över.
Berättelsen om araben som träffade ett gäng vikingar i österled var träffande angående konsensus och jantelagen…
Vi är jätteduktiga på ishockey.
Disciplinerat lagspel.
Fascismens bas.
Under lång tid har svensk politik vänt DDR – kulturen ryggen och blivit en sorts fundamentalistisk marknadsekonomi (”Om alla följer reglerna så fungerar marknadsekonomin” – TIMBRO)
Nu vänder den politiska trenden.
Trettio år av nationalism är vad som väntar!
Men i gammal svensk kulturtradition….
Ja, på många sätt känns det som om det var vasaättens krigsherrar som drog fördelar av våra frihetliga vikingatraditioner och vände dem mot folket för att förhärliga kungamakten. Innan vasaätten på tronen hade Sverige varit ett mångfacetterat (mångkulturellt?) land med varierande lokala traditioner och konkurrens mellan regioner. Från och med Gustav I var det hålla käft och lyda som gällde, till och med för adeln och prästerskapet.