I några decenier nu, har politikerna i västvärlden lovat att bara vi betalar tillräckligt mycket pengar i avlat till dem, så ska de ordna ett bra klimat till oss. Så illa känner medborgarna verkligheten att när man i England nyligen fick en dag med vindar från Sahara med innehåll av sand och även atlantfukt så blev det väldigt disigt. Många klagade på att regeringen gjort för lite för att stoppa luftföroreningarna. När premiärminister Cameron förklarade att det var ett naturligt fenomen som man får räkna med emellanåt i England, blev folk arga.
I TV4 Nyheterna berättade man om statistik som visar att för en ensamstående person i Stockholms innerstad kan det nu ge lika mycket i ersättning från socialbidrag som från a-kassa, trots regeringens arbetslinje. På stan hade man hittat en kvinna med en kaffe latte i handen som tyckte att hon fick för dålig ersättning. Pengarna räckte ju inte. Hon var tvungen att leva delvis på sin man som har arbete!
Vad hände med ”i nöd och lust”? Vilken moralisk princip anser hon göra det mer rimligt att begära pengar av skattebetalarkollektivet än av sin egen man? Det kanske finns en läxa att lära för politiker här. Lova inte sådant ni inte kan hålla, det kan leda till förväntningar och krav som inte ens är fysiskt möjliga att uppfylla och det vore ekonomiskt vanvett att försöka.
Det finns en beroendefälla som i stort sett alla partier vill locka medborgarna i. Såvitt jag vet gäller det åtminstone alla partier i västvärldens olika parlament. De få partier som inte lockar med beroendefällan, utan istället lockar med individuell frihet och självbestämmande, de kan inte ens samla tillräckligt med röster för att komma in i parlamentet, ofta kommer de inte ens med i statistiken.
Alla offentligt anställda tjänstemän är beroende för sin utkomst av att vi snällt låter oss bli beroende av deras arbete, deras ”välvilja”. När hela folket är beroende av staten för hela sitt uppehälle och liv, då har den enskilde medborgaren inte längre något behov av sådana antikverade begrepp som egendom eller privat äganderätt. Därmed är vi tillbaks i de resonemang jag förde igår om äganderätten och dagen innan om hur politikerna lurar oss (beskrivet av James Buchanan) och dagen innan dess, då jag sågade postmoderismen.
The American Thinker har gjort ett tänkvärt reportage om hur den stora statens företrädare behöver fattiga människor att ta hand om. De nämner fyra nivåer av fattigdom: Utblottad, vilket är frånvaro av tillräcklig inkomst för att förhindra svält och sjukdom. Nöd, vilket är frånvaro av tillräcklig inkomst för att säkerställa välfärd. Umbärande, vilket är frånvaro av tillräcklig inkomst för att undvika obehag eller olägenhet. Samt relativ fattigdom, vilket är när inkomsten inte kan mäta sig med grannens eller någon grupp man vill vara jämbördig med. Som framgår är fattigdom här i stora stycken ett mentalt tillstånd mer än ett fysiskt.
Fattigdomsfällan är bara en del av den beroendefälla jag här pekar på. Svenskarna sitter ovanligt hårt fast i beroendefällan och nej, Sverigdemokraterna har inga planer på att ändra detta. Det är det allvarliga demokratiska problemet med SD, för de är ju egentligen folkhemsbevarare oavsett vad motståndarna försöker utmåla dem som.
Inom alla partier finns det olika åsikter: Verklighetsbaserade liksom drivna av ”do-gooders”.
Sverigedemokraterna kommer inte att kunna styra någon politik den närmaste mandatperioden. Men en röst på dem nu kommer att ha den viktiga funktionen att skaka om de övriga partierna. Man kan hoppas att resultatet i något av de andra partierna blir att någon nykter realist når ledarposten.
Sedan kan vi hoppas att ha ett vettigt parti att rösta på 2018.
Beroendefälla var en bra term, men det tricket fungerar bara på kort sikt, i skydd av ekonomiska bubblor och skuldberg. Tror för egen del att framtidsimperialism är ett ännu bättre ord för att beskriva den politiska strategi som just dominerar i västvärlden. Men dess bästa tid är förbi, som nu inte minst USA:s medborgare känner på sin bara hud. Snart är det vår tur.
Sant, Errbe , i höst finns det inget parti att rösta på för väljare med liberala eller konservativa åsikter och därför kommer många att i ren protest stödja SD. Men allra bäst vore kanske att blankrösta. Det är en ännu kraftfullare signal utan större nackdelar. Dels därför att vänsterblockets övervikt är så bastant att chanserna för en Alliansseger ter sig försumbara. Men också därför att de två stora partierna, s och m, till 97 % står för samma politik. Vilket block som än vinner blir det inga förbättringar, som även Mats då och då noterar. .
Varför då besvära sig med att ta ställning, när en röstsedel ändå ingenting betyder? Och hur demokratiskt är det egentligen med två så snarlika, och samtidigt dominerande, partier. Skillnaden dem emellan är mindre än gapet mellan deras egna interna fraktioner. Blir då valet annat än en fars av sovjetisk modell, en kuliss för att hålla det demokratiska skenet uppe?
Vad Sverige saknar är förstås ett genuint liberalt parti. Den borgerlighet och det näringsliv som så passivt nöjt sig med dagens socialmoderata enpartistat har dock i hög grad sig själva att skylla. vi har bevittnat ett slags liberalt harakiri.
När våra kronjuveler, som nu Scania, säljs till ett Tyskland som för 70 år sedan låg i ruiner, borde alla begripa hur katastrofalt inkompetenta våra regeringar har varit. Men frågan är om inte Alliansens åtta år vid makten är den allra mest beklämmande perioden. Själva maktövertagandet 2006, bekräftat 2010, blev en framgång – dock mest tack vare huvudmotståndarens självmål. Dels Göran Perssons översitteri och herrgårdsbygge, men också Sahlins misstag att gå val tillsammans med v och mp.
Men de borgerliga missade chansen. Alliansen valde att förvalta i stället för att förändra och har därmed bevisat för väljarna att den s k svenska modellen i socialdemokratisk tolkning är den enda som duger. Gratulerar, herr spindoktor och trianguleringsmästare Schlingmann!