Malik Bendjelloul

Gjorde en dokumentär om hur han flörtade till sig en Oscar för bästa dokumentär. Den heter Searching for Sugarman. I Sverige hyllas han för sin talang och skaparkraft. Visst filmen var bra, storyn intressant. Men inte var dokumentären så fantastisk som hela kulturetablissemanget påstår, i synnerhet nu efter hans förtida död.

Amerikanerna är svaga för smicker och omvänt, ogillande mot dem som inte erkänner deras storhet. USA är en imperialistisk stormakt, vilket kulturvänstern alltid hävdat. Förmodligen har de rätt. Man blir inte en stormakt utan att vara imperialistisk.

Det finns dock några saker amerikanerna skäms över, att de försvarade apartheid i Sydafrika lite för länge, hur de diskriminerat svarta och latinos. Så kommer här en utlänning med ett udda namn och påvisar att det trots allt fanns åtminstone en amerikan som minsann hjälpte de svarta i Sydafrika att uthärda förtycket och som inspirerade dem i deras frihetskamp. En amerikan som till på köpet är latino. Berättelsen om hans bortglömda storhet och vägen till berättigad upphöjelse smeker amerikanskt ego medhårs så mycket det bara går. Filmen skriver om amerikansk historia så att den verkar mer medmänsklig. Titeln är på samma form som en annan känd ”dokumentär” som omhuldas av det amerikanska vänsteretablissemanget, Bowling for Columbine. Självklart ska Maliks film ha en Oscar. Allt annat hade varit en missad chans att upprätta ett skamfilat amerikanskt rykte och självbild.

Allt detta förstod säkert Malik från första stund. Alla säger ju att han var så intelligent. Jag insåg det första gången jag såg en trailer för filmen. Det som förvånar mig är att ingen i den svenska kultureliten verkar ha insett det. De talar endast om filmens kvaliteter som dokumentär och inte ett ljud om dess kvaliteter som historieförfalskare av amerikanskt eftermäle till apartheid. När svensk kultur får beröm av den ”stora satan” i väster, då slickar man i sig och känner sig duktig. Djupare än så sitter inte föraktet för imperialismen och inte heller insikten om verkligheten.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Malik Bendjelloul

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Verkligen ett föredöme för oss överlevande??? Rykten säger att han tog sig av daga! Rätta mig om jag fel.

    • mats skriver:

      Hans val av död har bekräftats av familjen. Notera att det inte är Malik jag klandrar, det är den svenska kulturelitens opålitliga uppträdande.

  2. B-J Bjurling skriver:

    Skulle Rodriguez ha inspirerat de svarta i deras frihetskamp?
    Kanske det. Men den bilden får man ju inte av filmen. Där framställs han ju som den vita oppositionens hjälte, och på konsertupptagningarna syns väl inte skymten av några svarta.

  3. Thomas Gunnarson skriver:

    En analys av tillvaron som jag gillar!
    Troligen helt rätt ini minsta detalj!

  4. robert skriver:

    Ska det verkligen vara så att precis allting ska förvandlas till slagträ i tjafset mellan höger-vänster?

    Det finns väl lämpligare tillfällen om man vill ta strid mot ”kultureliten”.

    /robert

    • mats skriver:

      Förmodligen, ja. Malik var utan tveka begåvad och hans bortgång beklaglig. Jag önskar inte förta något av det intrycket, eller sorg och saknad efter honom.
      Men kultureliten använder hans död för att befästa sin hegemoni i den allmänna debatten. De ser gärna grandet i sin broders öga, men icke bjälken i det egna.

Kommentarer inaktiverade.