Idag gästas Frihetsportalen.se av Åke Sundström, som har några kommentarer om den debatt om välfärdsmått som blossat upp efter finansdepartementets beslut att söka skapa ett.
”Vi måste börja mäta välfärd på andra sätt än med BNP”, skrev Klas Eklund, Johan Rockström och Andreas Carlgren på DN-debatt den 6 juli. Det uppseendeväckande är att den förstnämnde, en av Feldts f d vapendragare på den socialdemokratiska högerflanken, godkänt denna hårdvinklade text. Skrämselvisioner i den patetiska Romklubbens anda, borde vara anatema för läroboksförfattare Eklund. Men visst, hans skrift om klimatpolitiken var inte heller något mönster av objektivitet, fast i det fallet handlade det mest om konsten att tiga om det allra viktigaste. I DN är apokalypsen mer ogenerad.
Det må vara vällovligt att försöka förbättra BNP-statistiken genom att ta hänsyn till bl a förbrukade naturresurser, men redan i dag är BNP-måttet behäftat med så många andra och långt mer fundamentala problem att sådana initiativ knappast kan vara allvarligt menade. De liknar i högre grad taktiska utspel för att markera ett miljöengagemang som ingenting kostar.
Nej, det enda hedervärda vore att partierna enades om att utmönstra BNP-begreppet från den politiska dagordningen och att ekonomkåren tog sin del av ansvaret genom att sluta använda BNP som alltings mått och mening. Men vill man nu fortsätta att misshushålla med arbetskraft genom att producera de komplicerade nationalräkenskaperna så använd åtminstone det avgjort bättre måttet NNI (nettonationalinkomst, d v s BNP minus avskrivning på förbrukat kapital, plus nettot av inkomstflöden till och från Sverige). De inkomster produktionen genererar är det enda relevanta för en bedömning av ett lands framsteg och levnadsstandard. Och att i ett förment mått på välstånd anta att kapitalet är gratis borde få Assar Lindbeck & Co att gå i taket.
Men alla närmast berörda vet givetvis att varken BNP eller NNI mäter vad de påstås mäta. Ekonomisk tillväxt och välstånd kan nämligen bara definieras med utgångspunkt från medborgarnas egna värderingar och fria val på fria marknader. D v s via prisbildningen, marknadsekonomins nyttiga kärna. Det finns således inga möjligheter att korrekt värdera de tjänster som stat och kommun tillhandahåller, en stor och växande del av BNP. Den knuten ”löser” SCB med hjälp av det föga vetenskapliga förfarandet att sätta likhetstecken mellan den offentliga sektorns kostnader och dess bidrag till BNP.
Det är sådana trix som gör BNP till ett vänsterprojekt, som i likhet med klimathysterin drivs med ett genomkorrumperat FN-maskineri vid rodret. Och minns att den USA-professor som är systemets upphovsman föreslog att den offentliga sektorn skulle exkluderas, men blev överkörd av både USA:s president och senare av FN-byråkratin.
Härtill kommer, för svenska vidkommande, att staten styr även stora delar av den privata sektorn, genom subventioner och straffskatter. Exemplen är legio, från dagens extremt höga och sakligt omotiverade skatt på koldioixid till hyresregleringen och EU:s planekonomiska dårskaper, bl a jordbrukspolitiken. Kvar finns en någorlunda orörd (inhemsk) marknadsekonomisk sektor på ca 25 procent av BNP, den enda del som går att korrekt värdera. Så mycket för borgerlighetens tro på den fria konkurrensens välsignelser!
Det andra stora felet uppkommer via SCB:s felaktiga inflationsstatistik (se mina inlägg den 6 och 7 mars), som gör slarvsylta av omräkningen från nominell till real BNP. Med korrekta prisindex är det inte alls omöjligt att vi de senaste trettio åren levt som MP vill, med nolltillväxt.
En tredje betydande felkälla är att BNP bortser från värdet av oavlönade arbetsinsatser, framför allt hemarbetet. Det senare har successivt minskat och ersatts av kraftigt subventionerade daghem. En stor del av BNP-ökningen sedan 60-talet är av det skälet en statistisk synvilla, vilket akademiernas skönandar sällan eller aldrig påminner om.
Daghemmen är också ett exempel på det till synes paradoxala, att en förändring som höjer BNP-nivån samtidigt kan innebära att välståndet sjunker. I detta fall handlar det om samhällsekonomiska förluster på bort emot 30 miljarder kronor årligen. Den enkla (men okända) förklaringen är att väldigt många barnföräldrar gladeligen hade tagit hand om sina egna telningar (för en barnpeng som långt understiger kostnaden för ett heltidsbarn på ett svenskt daghem, ca 15 000 kronor per månad, en summa som f ö borde få varje tänkande person att reagera).
Den friserade BNP-tillväxten utnyttjar partierna för att skönmåla sina egna insatser och vinna kampen om historieskrivningen. Men eftersom båda sidor syndar och alla gynnas av trixandet så är inga partier intresserade av att försöka skriva en mer sanningsenlig nutidshistoria. Än märkligare är förstås att inte heller våra ekonomihistoriker gjort några större ansträngningar i den vägen, utan använt samma vilseledande statistiska underlag och därmed bidragit till mörkläggningen och indoktrineringen.
Ständigt detta klerkernas förräderi!
Fantastisk artikel, man blir nästan tårögd av ilskan och förtvivlan mot bedrägeriet som socialisterna åstadkommit.
Brukar för att generalisera nämna, att för varje hundralapp svensken omsätter i den offentliga ekonomin, stjäl ”klerkerna” ca 68:80 som dom spenderar utan att svenska folket kan kontrollera hur pengarna används. Fråga Martin Borgs hur dom påverkar vårt ”välstånd”, han vet.
Tack för ditt vänliga omdöme. Din ilska är förstås välmotiverad. Det konstiga är att inte en stor majoritet av väljarna delar den känslan (eller gör dom?).
Många tvivlar kanske på att det verkligen kan vara sant, att våra politiker ljuger och manipulerar så ogenerat, det gjorde nog även jag själv fram till ungefär 45, trots att jag dessförinnan observerat ett och annat som omöjligen kunde stämma med enkel matematik eller med ekonomiska och/eller andra vetenskapliga teorier.
Vi i en äldre generation har levt med vår nedärvda auktoritetstro, den godhjärtade föreställningen att maktens män (och numera även kvinnor) ändå vill oss alla väl, trots allt. För visst predikade Luther att vi skulle ge åt kejsaren vad kejsaren tillhörer? Fast han kunde nog inte ana hur mycket dagens kejsare vill lägga beslag på.
68-generationen tröttnade på att vara lydiga, på gott och ont, men den hoppade ur askan i elden genom att i stället tillbe en annan predikant, kamrat Marx. Nu är även dennes auktoritet i dalande, det kan peka mot en renässans för förnuft och frihetliga värden.
Det känns som om Åkes artikel lägger grunden för en hel rad artiklar med fokus på ett antal ekonomiska frågor och sättet att redovisa dem. Gissar att både jag och Åke återkommer med synpunkter.
Det var en fin utredning av min länk 🙂
F.ö. är det ju BNP ett statistiskt mått. Då kan man ju nyttja precis de värden man vill, för att kunna trumpeta ut önskat budskap. Lögn, förbannad lögn och statistik…
Läsarna är lika viktiga som skribenterna, om det ska vara någon mening med det hela.
BNP-måttet är inget brutto-mått, utan är ett netto-mått. Måttet lurar människor att tro att omkring 90 % av ekonomin består av konsumtion och att omkring 10 % av ekonomin består av investeringar. Måttet lurar också människor att tro att det är konsumtionen som skapar produktionen (att det är spenderandet på konsumentprodukter som skapar efterfrågan i ekonomin).
I verkligheten är företagens efterfrågan ifrån andra företag dubbelt så stor som konsumtionen (denna process måste alltid komma före konsumtionen). Måttet mäter inte att produktionen sker i olika produktionssteg (det mäter inte landets produktionsstruktur).
Måttet säger inget om att produktionen måste komma före konsumtionen (att företagen måste betala sina utgifter innan de kan få in försäljningsintäkter). I verkligheten är det sparandet i ekonomin som skapar efterfrågan i ekonomin (sparandet finansierar företagens utgifter och även företagens löneutbetalningar).
Enligt BNP är företagens vinster en brutto-inkomst. Men enligt företagsekonomin är vinst ett netto-mått. Företagens omsättning är däremot ett brutto-mått.
Sant, givetvis, att det är produktionen och sparandet (investeringar) som skapar välstånd (konsumtion), men i princip är det en korrekt metod att summera förädlingsvärden (saluvärden minus produktionskostnader). Att, som du tycks vilja göra, summera saluvärdena i alla produktionssteg blir en dubbelräkning. Nej, problemet är att ju så stora delar av prisbildningen styrs av politiska beslut, inte av marknaden (d v s köpare och säljare) samt att NNI (BNP minus avskrivningar) ger ett mer rättvisande besked (än BNP) om våra inkomster och vår levnadsstandard.
Egentligen skulle det behövas en minuspost till: en bedömning av övervältringen på framtida generationer (via vårt växande skuldberg och den felmätta inflationen). Det är nog den allra känsligaste frågan för dagens politiker, den moderatsocialistiska enpartistaten.
”en bedömning av övervältringen på framtida generationer (via vårt växande skuldberg och den felmätta inflationen). Det är nog den allra känsligaste frågan för dagens politiker, den moderatsocialistiska enpartistaten”.
Det behöver man inte läsa eller höra någon längre tid i amerikanska media för att få en klar bild över läget.
Varenda dag påminner media och kloka människor Chicagogangstrarna i Vita Huset om just det problemet men för totalt döva öron. Dom är bara är ute för att köpa billiga röster med illegala invandrares hjälp, just nu 11miljoner plus den senaste tidens 1/2a miljon minderåriga som väller in över gränsen i söder.