Ulrich Beck heter en tysk sociolog som myntat uttrycket risksamhället. Dumt nog, för det han egentligen (i orwellsk anda) menar, är ett samhälle som utövar riskminimering. Ett sådant samhälle blir med nödvändighet enkelspårigt, överbeskyddande, övervakande med mera. Beck har bidragit med flera böcker om hur det nya ”risksamhället” växer fram och hur det ska hanteras. Hans teser har varit behjälpliga vid det uppifrån monterade klimathotet. Samhällets myndigheter får en ökad makt i takt med att de avkrävs denna riskminimering. Känns det igen från något nu existerande samhälle?
Utvecklingens stora innovatör, riskbenägenhet, bekämpas intensivt på alla fronter. Eftersom kvinnor av evolutionen polerats till lägre riskbenägenhet utsätts hela samhället för en tilltagande feminisering i samma takt som riskminimeringen tilltar. Här uppstår en spricka i samhället, en mer eller mindre helt utvecklad dikotomi. Å ena sidan industrialisering = materiell tillväxt (tillfredsställelse av materiella behov). Och å andra sidan en reflexiv modernitet = postmdodernitet = emotionell tillväxt (tillfredsställelse av känslomässiga behov). Här menar Beck att denna postmodernitet ger ökad frihet. Jag ser en gyllene bur med högupplöst video som ger ”känslan” av frihet.
Här finns en risk för emotionell utarmning via en exponentiell emotionell kravökning, vilken leder till en kollektiv kognitiv kollaps. Allt blir bara individuella känslor och krav på att samhället ska tillhandahålla känslans tillfredsställelse (lycka). Alla dessa individuella krav är naturligtvis inkoherenta och leder till samhällets kollaps. Om medborgarna istället fortfarande hölls enskilt ansvariga för sin egen lycka (pursuit of happiness), skulle kollapsen inte inträffa.
Politikerna har gjort sorti från den demokratiska arenan. Dels för att de gjort sig oberoende av folkets vilja. Dels för att de lämnat över den verkställande makten till oavsättliga tjänstemän. Istället för fria individuella val har medborgaren idag att välja på vilken korporativ organisation vars nyttiga idiot man vill vara. Samhällets överbyggnad, politiker, myndigheter, korporationer håller sig med ett antal sock puppets som ska föreställa folkets röst. I själva verket är de naturligtvis husbondens röst. Globaliseringen framhålls som en befrielse från nationalstaten och en större möjlighet att välja fritt. Verkligheten är naturligtvis den motsatta, all frihet i denna version är chimär. För den som till äventyrs gått på den socialitiska myten att frihet inte finns, bara är en utopi, kan meddelas att det finns ett annat namn på friheten, självbestämmande.
När man eliminerar en risk finns alltid risken att man skapar en ny. På en riktig åsna sitter svansen som bekant alltid bak, oavsett hur den vrider och vänder på sig och utan hänsyn till var blindbocken vill nåla fast den. För att svansen till synes ska hamna rätt uppfinns certifiering. Exempelvis som certifiering av service, det kan sägas på ett annat sätt. Istället för att låta marknaden utveckla den service som efterfrågas och behövs, utvecklar byråkratin ännu en hierarki, ett reservat av arbetsuppgifter för byråkrater. Beck menar att risk(eliminerande)samhället skapar frihet för individen. Jag menar att det skapar ofrihet.
Livrem och hängslen brukar beskrivas som dubbel säkerhet. I själva verket är de båda metoderna att hålla byxorna uppe motverkande mot varandra och mot syftet med att bära byxor och hur man vill bära dem. Livrem håller byxorna fixerade vid en viss höjd över skorna. Men livrem minskar flexibiliteten när man böjer sig och allmänt rör kroppen i olika positioner. Hängslen å andra sidan låter byxorna röra sig längs med benen, över höfter och mage (inom vissa gränser). Det ger en flexibilitet som är önskvärd när man rör mycket på kroppen. En livrem adderad till byxor med hängslen förstör båda funktionerna. Det blir vad som i andra sammanhang kallas för ”varken hackat eller malet”. Alltså inte användbart för något ändamål. Det är där vi hamnar med överdriven riskeliminering i samhället. Det skapar nya problem som mer av de åtgärder som orsakat problemen inte kan lösa. Försök att lösa det hela med mer av samma skapar bara en negativ spiral.
Buchanans tes, som jag skrivit om tidigare och lovar att återkomma till, går i viss mån på tvärs eller ger ett annat perspektiv på Ulrik Becks riskminimeringssamhälle. Enligt Buchanan finns inget vetenskapligt stöd för att 51% majoritetsbeslut är bra eller på något sätt bättre än andra beslutsmodeller. Jag uppfattar det som att det inte bara gäller beslutsmodeller från 51-100%, utan även inbegriper ner till, men inte till och med ”the majority of one”, alltså när individen lämnats att helt besluta själv. Risk, det är det som är självbestämmande, frihet, livet.
Överbeskyddandet har gått alldeles för långt. För något år sedan såg jag ett föräldrapar i ett byggvaruhus med en dotter som kanske var 2 år gammal. Hon satt på en sån där flakvagn de har på byggvaruhusen och dinglade med benen. Fötterna var max 15cm över golvet. Pappan säger då till den lilla flickan, ”Akta så att du inte ramlar ner och slår dig” Den stackars flickan fick inte sitta där och ha roligt för att det var alldeles för farligt. Hur ska framtidens människor kunna bli riskbenägna och utvecklande med en sån uppfostran? Det blir ett samhälle av zombies som kontrollerar varandra att de inte gör något riskabelt.
Där nämner du en annan sak. Två-åringar ska ramla och slå sig. Det är så de lär sig att göra egna riskbedömningar och ta eget ansvar för hur de bär sig åt. Får de inte lära sig det då, kommer de resten av livet att skylla alla risker på andra.
Idag är du på hugget..
Är det därför skottarna har kolt?
Kilten är en av världens mest spridda frihetssymboler! Fast alla kanske inte ser det så.
”Överbeskyddandet” i Sverige är en sofistikerad form för maffia verksamhet. Konsekvensen är att medborgaren fråntagits rätten att försvara sitt liv och sin egendom.
För några år sedan försökte en svensk fackförening att tvinga anställda på golfbanor att bära hjälm ute på banan. Ett otroligt effektivt sätt att kväsa omdömet hos spelarna. Banpersonalen sa nej tack!
Bra Mats !
Du skriver: ”Istället för fria individuella val har medborgaren idag att välja på vilken korporativ organisation vars nyttiga idiot man vill vara.”
Det är definitionen på Mussolinis fascism !
En annan effekt påverkar om samhället blir ”mjukt” eller ”hårt”. Vänstern tror att samhället blir mjukare ju mer man får gratis av staten. Resultatet blir det motsatta.
Jag har levererat utrustning till sjukvården. På 70- och 80-talen höjdes kvalitetskraven till max, vare sig de var motiverade eller rent idiotiska. Det fanns alltid pengar. Då stod svensk sjukvård på topp i världen. Men efterfrågan är obegränsad, så pengarna har tagit slut. Patienter får vänta i korridorer eller där utanför tills dom dör. Patienter med obestämda symptom möter nu en hård, oförstående attityd, för deras symptom finns inte i regelboken.
Eftersom man eliminerat befogenheterna för rektorer och sänkt deras löner finns inte längre kompetenta individer på de posterna. Därför kan man inte anförtro rektorer att bedöma lärares kompetens. Man inför ”behörighetsbevis” för lärare. De utfärdas av akademiker som inte kan få bättre betalt, eftersom de är just så inkompetenta, att de inte kunnat få ”riktiga” jobb.
Nu måste man höja lönerna för de odugliga i skolvärlden, för att en ny, mera begåvad generation skall lockas dit. De får kämpa mot det som ”sitter i väggarna” i 30 år. Sen kan skolan kanske bli bättre.
Tack! Jag är ledsen att behöva ge dig rätt. Jag har också flerfaldiga erfarenheter från både skola och vård. Du beskriver situationen korrekt, men ändå för mjukt. Jag påstår att det är än värre, tyvärr!
Det paradoxala blir ju att de som går i skolan nu eller nyligen gått där blir de som ska utse de nya lärarna om 20 år. Tror någon att det kan bli bättre??