Återskapa ett bättre Sverige – så enkelt, men så svårt

Dagens gästskribent är Åke Sundström.
Jag ber om ursäkt att jag inte satte ut det från början, en miss av mig helt enkelt. Äras den som äras bör, alltså Åke Sundström, en välkänd och välkommen kommentatör här på Frihetsportalen.

När valrörelsen nu drar igång på allvar finns det anledning påminna om vad partierna kommer att förtiga: berättelsen om hur lätt det egentligen är att lösa den djupa, strukturella kris som de själva skapat. Nils Lundgrens beramade jakt på heliga kor i all ära – det lilla som blev gjort har överskuggats av nya systemfel. Som även Patrik Engellau påpekat är det viljan som saknas. Varken Alliansen eller oppositionen orkar med rollen som återtågets hedervärda anförare. Partierna föredrar att hjärntvätta väljarna med falsk historieskrivning och friserad statistik, bl a ett skamligt SCB-tricksande med de viktiga inflationstalen. Valet av pragmatiske Löfven till S-ledare ser inte heller ut att innebära någon avgörande förändring, som gårdagens helsnurriga klimatutspel tillsammans med Margot Wallström visar.

Läsarna av denna blogg har slutat tro på växthusspöket, men det finns gott om annan dårskap som gör oss alla väldigt mycket fattigare, helt i onödan. Så härmed exempel på åtgärder som kostnadsfritt räddar Moder Svea ur kristräsket:

  1. Ställ ultimatum i Bryssel! Kräv en halvering av EU:s budget, genom ett slopande av i första hand jordbruks- och klimatpolitiken. Vid ett nej, begär utträde, dock först efter en ny folkröstning – utan statlig ”vägledning” i form av hårdvinklade konsekvensutredningar. Men behåll frihandeln, det avtal om tullfrihet som fanns redan före EU-inträdet. Nettovinst för AB Sverige: cirka 2 procent av BNP.
  1. Inför marknadsekonomi och fri konkurrens! I HELA näringslivet, inklusive de fyra tunga sektorer som i dag styrs av beslut i Sveriges riksdag: energimarknaden, boendet, transportväsendet och jordbruket. Viktigast av allt: avveckla hyresregleringen och klimatpolitiken samt skapa en fungerande arbetsmarknad. Eliminera subventioner och omotiverade straffskatter. Ersätt skatten på koldioxid med en hög energimoms, lika för alla miljöpåverkande energislag. Marknadsanpassa utbildningsväsendet; dagens felmatchning är ett av många blocköverskridande fiaskon. Privatisera de kommunala vårdcentralerna och daghemmen. Sälj alla näringsidkande statliga och kommunala bolag, inkl allmännyttans hyresbostäder (men infrastrukturen, elnätet mm, bör fortsatt ägas kollektivt). Återför de f d löntagarfonderna till staten och lägg ner de forskningsstiftelser som i dag förvaltar dessa tillgångar; att låta staten styra forskningsprojekt är ett allvarligt misstag. Vinst för folkhushållet: ca 3 procent av BNP.
  1. Pensionera -ÄNTLIGEN! – lord Keynes och hans feltänkta, socialistiska läror! Avstå från konjunkturpolitik och statlig räntestyrning. Kräv budgetbalans i all offentlig verksamhet. Fortsätt banta statsskulden, till noll inom femton år. Världens höginkomstländer skall givetvis vara långivare, inte låntagare. Slopa också biståndet till andra länder: demokratier klarar sig utan allmosor och i diktaturer hamnar pengarna regelmässigt i fel fickor. Omöjliggör/försvåra trafficking och flyktingsmuggling genom att avvisa asylsökande utan identitetshandlingar. Vinst för samhällsekonomin: minst 3 procent av BNP.
  1. Hårdbanta byråkratin! I en marknadsekonomi behövs varken energimyndigheten, arbetsförmedlingen, boverket, tillväxtverket, SIDA, invandrarverket eller något konjunkturinstitut. Inte heller några landsting – staten eller privata/koooperativa företag är mer kompetenta huvudmän för sjukvården. Eliminera rundgången mellan skatter och bidrag genom kraftigt höjda grundavdrag, lika för alla, till en nivå motsvarande existensminimum, minst 10 000 kronor per månad. Kommunerna och skatteverket klarar då sina uppgifter med betydligt färre anställda.
  1. Inför en författningsdomstol och beslutande folkomröstningar, det stärker demokratin och rättsstaten. Gör också tillägg i grundlagen för att bättre skydda äganderätten och åsiktsfriheten. Dra upp strikta gränser för statens kompetens och maktutövning. Förbjud statligt och kommunalt stöd till enskilda företag, branscher, organisationer, religiösa samfund mm. Den paragraf om likabehandling som redan finns i kommunallagen bör införas också i regeringsformen. Det skall naturligtvis råda likhet inför lagen, inte minst i ekonomiska sammanhang, som Per Albin Hansson en gång deklarerade i sitt folkhemstal. Selektiva favörer som ROT och RUT borde därför vara uteslutna, så också den s k maxtaxan på dagis. En politisk majoritet må har rätt att bestämma att barntillsynen skall finansieras av ”det allmänna”, men då skall de föräldrar som föredrar att själva utföra detta arbete erhålla samma stöd som dagisföräldrarna. Föräldraförsäkringens smått absurda överkompensation till högavlönade föräldrar (dubbla daghemskostnaden) går inte heller att försvara.

 

Ett reformpaket av detta slag höjer våra realinkomster med 8-9 procent, troligen ännu mer, tack vare sekundära vinster, t ex högre valutakurs. AB Sverige skaffar sig därmed ett resurstillskott på minst 300 miljarder kronor årligen. Dessa väldigt stora summor bör i första hand användas för att stärka industrins konkurrenskraft och ge de sämst ställda pensionärerna en drägligare tillvaro. Avindustrialiseringen måste hejdas – och reverseras – med hjälp av lägre sociala avgifter, slopad dubbelbeskattning av utdelningar och en mer flexibel, marknadsstyrd lönebildning. Den senare uppgiften underlättas av de kraftigt höjda grundavdragen. Då ökar också antalet riktiga, produktiva jobb och utanförskapets nya paria krymper. Skattekvoten sjunker från i dag cirka 50 till drygt 40 procent av BNP. Inte som ett mål i sig – det var gammelmoderaternas lite hariga och bakvända tågordning – utan som ett resultat av effektivitetshöjande systemreformer.

Dessa cancerhärdar i samhällskroppen väljer partiapparaterna, som sagt, att blunda för, med enstaka undantag. De är nöjda med att riksbanken håller patienten vid liv, för stunden, med sina gratispengar. Men kapitalet är inte gratis, som redan Marx visste, och ingen kan heller trolla, så utan radikala strukturreformer går vi mot en lång period av ekonomisk stagnation och förvärrade sociala konflikter. Liksom alkoholisten måste tydligen våra ombud på Helgeandsholmen se landet sjunka till en ny, ännu lägre botten, innan sjukdomsinsikten faller på plats och läkningsprocessen på allvar kan ta vid. Att några små steg i rätt riktning tagits räcker inte på långa vägar, som bekräftas av den fortsatta massarbetslösheten och nu i sommar också av en sjunkande kronkurs.

Det här inlägget postades i Gästlistan och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Återskapa ett bättre Sverige – så enkelt, men så svårt

  1. mats skriver:

    Det där skulle kunna vara ett bra partiprogram. Jag har en invändning, jag tror inte på folkomröstningar. Det är så svårt att utkräva ansvar för beslutet av dem som bildat majoritet. I en marknadsekonomi med minimal stat folkomröstar folket varje dag med sina pengar.

    • Samuel af Ugglas skriver:

      Politiker avskyr folkomröstningar, dom vrider sig som de krokade maskar dom är.
      Vi fick överväldigande bevis för detta nyligen här där jag bor. Det gäller just marknadsekonomin vs. kommunala politiska beslut.

    • Åke Sundström skriver:

      Helt sant, Mats, i en minimal stat röstar medborgarna varje dag på marknadsstorget. Men nu handlar ju inte allt om pengar. Det finns viktigare ting: t ex ett lands konstitution. Sveriges för dagen viktigaste vägval är om vi vill vara en självständig stat eller en tämligen maktlös del av en reell (om än inte formell) federation, den europeiska unionen – där det mesta bestäms i en ohelig allians mellan fransk protektionism och fredlig tysk revanschism (återföreningen med DDR). Ett alldeles för stort beslut för att kunna anförtros en uppsättning partier som förlorat inte bara sina ideologiska kompasser utan också kontakten med sina allt glesare medlemsskaror.

      Din andra invändning håller inte heller. Sannolikheten för att en vald riksdagsmajoritet skulle försöka – och t o m lyckas – sabotera resultatet av en beslutande folkomröstning är försumbar; det finns gränser, trots allt, för den svenska flatheten. Syftet med folkomröstningar är ju f ö att gardera sig mot att riksdagen, vald på ofta vaga och ofullständiga valmanifest, fattar beslut som uppenbart strider mot folkviljan.

      Och nog måste du väl ha funderat över vad gräsrotsdemokratin, folkomröstningsinstitutet, betytt i Schweiz, världens troligen bäst styrda land och avgjort ett av de mest välmående? En gång för inte så länge sedan, på 60-talet, var vi deras jämlikar. Efter ett halvt sekel av funktionssocialism (i både röd och blå regi) är vi dag deras fattiga kusiner, som lever på rost och röta (inflationsluft) och på en skamlös framtidsimperialism.

      Samuel har rätt i att maktens män och kvinnor fruktar beslutande folkomröstningar. Sådana bör givetvis kunna genomföras även i kommuner och regioner, efter krav, liksom i Schweiz, från en viss procent av berörd befolkning.

      • mats skriver:

        Våra folkvalda har ju lurat oss i stort sett i varenda folkomröstning vi haft i Sverige, visserligen endast rådgivande, men ändå.
        Jag är faktiskt inte särskilt påläst om det schweiziska systemet. Generell kunskap har jag och vissa folkomröstningar har jag noterat, en del underliga resultat. Att de lokala politikerna (i Kantonerna) har relativt stor frihet gentemot den nationella regeringen känns ganska bra.

        När det gäller att folkomrösta om konstitutionella frågor, något som jag kan tänka mig fungerar under vissa förutsättningar. James Buchanan har skrivit rätt utförligt om hur den rationella individen lämpligen resonerar inför en sådan. Frågan är hur många svenska väljare som kan kategoriseras som rationella?

        Ett av Buchanans villkor för att det ska vara förmånligt för individen att inte kräva total enighet är att denne kan räkna med att de andra röstande är rationella. Det skulle inte jag lita på i en svensk folkomröstning om konstitutionen. Alltså skulle jag kräva att med min enda röst få fälla förslaget om det inte verkar rimligt.
        Min erfarenhet är att frihet från tvånget av andras beslut är det bästa för mig.

        • Åke Sundström skriver:

          Men om vi inte tror att väljarna är rationella, förstår sitt eget bästa, hur kan vi tillåta dem att rösta över huvud taget? Det demokratiska projektet faller då platt till marken och en upplyst despot framstår som ett bättre alternativ. Några procent galningar kommer det alltid att finnas. Detta kan inte rimligen tillåtas påverka statsskickets utformning.

          Kanske är det sant att enstaka folkomröstningar i Schweiz producerat ”underliga” resultat. Men allt är relativt; är utfallet av våra egna allmänna val det senaste halvseklet mindre underligt? Ett 10 procent lägre välstånd! Att direktdemokratin i alplandet orsakat skador av tillnärmelsevis samma omfattning är uteslutet.

          Men, som jag kort antydde, demokratin sätts ofta ur spel när de två stora partierna (S och M) är eniga, som inför omröstningarna om EU 1994 och om kärnkraften 1980. Vi är eniga om att väljarna i båda fallen grundlurades av s k konsekvensutredningar som var skandalöst hårdvinklade till förmån för det utfall nomenklaturan hade beställt.

          När förment objektiva ”experter” springer politiska ärenden och pressen maktlojalt tiger är den sanna folkviljan ohjälpligt förlorad. På den punkten är det definitivt inte lika illa ställt i Schweiz, inte någon annan stans i västvärlden heller. I grenen hjärntvätt hör Sverige till den absoluta världseliten.

  2. Errbe skriver:

    Vi bör vända på beskattningen. Kommunen får ta ut 15 % av inkomsterna och göra vad de kan för pengarna. Staten får ta ut 15 % i Moms. Plus lite avgifter för lagfart, inteckningar, mm. Och en liten fastighetsskatt beräknad utan godtycke.

    Politiken måste lära sig vända på slantarna.

    • akesundstrom skriver:

      Det blir att rejält ”vända på slantarna” för att klara ditt skatteförslag, men vi är eniga om färdriktningen.

  3. Samuel af Ugglas skriver:

    Helt utmärkt klargörande Mats.
    ”Inför marknadsekonomi och fri konkurrens! I HELA näringslivet, inklusive de fyra tunga sektorer som i dag styrs av beslut i Sveriges riksdag: energimarknaden, boendet, transportväsendet och jordbruket”.
    Vid något annat tillfälle skulle säkert många med mig be om en analys om hur lönsamheten i livsmedelsproduktionen styrs av regering och riksdag. Ett mastodontåtagande förmodligen men värdefullt för oss inblandade även om vi bara är ca 65.000 som berörs direkt.

    • Åke Sundström skriver:

      Jordbruket styrs av EU, inte av vår egen riksdag. Sverige tog faktiskt strax före EU-anslutningen ett stort steg mot marknadsstyrning. Ett närmast briljant program jämfört med EU:s sanslösa politik på detta område. Det skulle räcka långt att återställa det läget. Samtidigt är det ett svårt dilemma att hela västvärlden subventionerar sina jordbrukare. Någon form av utjämningsavgifter behövs därför i avvaktan på globala beslut om frihandel eller väsentligt lägre tullmurar. I motsats till vad många tror, skulle svenska jordbrukare klarar sig riktigt bra på en fri världsmarknad, fast med förändrad specialisering. Ett skrotande av klimatpolitiken skulle också hjälpa stort, via sänkta priser på drivmedel, el och andra insatsvaror.

  4. mats skriver:

    Som jag förtydligat i början av inlägget, det är inte jag som skrivit det. Något slags kortslutning i min skalle fick mig att glömma det när jag la upp ÅKE SUNDSTRÖMS text.
    Hoppas alla förstår vem som ska äras för texten nu.

Kommentarer inaktiverade.