James Buchanan 5 – homo economicus i konstitutionen

Buchanan konstaterar att för att kunna vara en rationell människa, en effektiv ekonomisk aktör, måste man vara förmögen att tänka abstrakt. Först då kan man göra värderingar av olika situationer och tänkbara utfall. I denna artikel satte han som mål att återupprätta en gammal teori, homo economicus.

Han gör det genom att argumentera för tre påståenden:

1. Det syfte en en teori ska användas för är i sig viktigt när man väljer hur den ska formuleras (det vill säga vilka abstraktioner som är acceptabla).

2. Det ursprungliga syfte för vilket homo economicus användes i klassisk nationalekonomi var att jämföra egenskaperna hos olika socioekonomiska arrangemang (konstitutioner) och inte för att “vetenskapligt” beskriva (förutsäga) ekonomiska aktörersbeteende.

3. Det finns viktiga skillnader mellan val mellan alternativa institutioner och val inom den struktur som ges av givna institutioner. Dessa skillnader är relevanta för vilka antaganden om människans motivation som kan anses vara lämpliga.

Buchanan vill med dessa distinktioner göra begreppet homo economicus användbart för att jämföra institutioner, alltså i princip för att jämföra politiska verktyg och politiska val.

Man kan se begreppet på två sätt, dels människan som rationell nyttomaximerare, dels människan som nettoförmögenhetsmaximerande. Jag skulle på svenska i det senare begreppet använda ordet optimerande istället för maximerande. Det blir då lättare att förstå skillnaden. Men på engelska gör man inte samma åtskillnad på maximera och optimera som vi gör i svenskan.

Skillnaden enligt Buchanan är att nyttomaximerare söker maximera sin intäkt eller vinst, utan urskiljning med avseende på anledning eller användning. Medan nettoförmögenhetsmaximeraren har ett kvalitativt mål för sin verksamhet. Även detta gör att jag anser ordet optimera passar bättre på svenska. Notera att begreppet homo economicus, hur man än tolkar det, måste vara en abstraktion för hur människan agerar.

Buchanan kritiserar de ekonomer som försöker övertolka (eller missbruka) begreppet homo economicus genom att använda det till allt. Exempelvis har försök gjorts att söka förklara altruism som en etisk social begränsning av homo economicus egoism. Buchanan underkänner sådana resonemang som ovetenskapliga. Vidare underkänner han homo economicus som prediktivt instrument.

Buchanan redogör utförligt för att varje metod för att studera institutioner måste vara samma från början till slut. Annars kan man inte göra rättvisa jämförelser. Han ger exemplet att människor förefaller vara mer egoistiska på den ekonomiska marknaden än de är på den politiska. Om man då antar olika metoder för att studera de två systemen kommer man bara fram till nonsens (eller i bästa fall cirkelbevis, vilket också är nonsens i vetenskaplig mening). I verkligheten, menar Buchanan, är människan lika egoistisk på den politiska arenan som på den ekonomiska. Det bara kommer till andra uttryck, som optimering av sin framgång. Samma uttryck för egoism i politiken som i ekonomin skulle spoliera förutsättningarna att få bedriva en framgångsrik politisk verksamhet. Homo economicus “hushållar” med sina ansträngningar, optimerar.

Buchanan ger exemplet att en bra konstitution är som ett bra affärskontrakt, det sparar in mycken möda att utröna vem som är lämpad för uppdraget, eftersom kontraktet/konstitutionen tvingar den som tar på sig uppdraget att fullfölja det som avsett. Detta är ekonomiskt för såväl individen som samhället av individer. Samhällen som saknar en effektiv konstitution blir mer sårbara för politisk manipulation.

Om man vill undersöka hur mycket en viss institutionell ordning omvandlar privata intressen till allmänna, är det definitivt lämpligt att fokusera på en modell för mänskligt beteende där privata intressen överväger.

1700-talsfilosofernas avgörande bidrag var att de visade på att allmänintresset – även under strikta homo economicus-antaganden rörande beteende – gynnas av marknadsordningen. Det går inte att påvisa något liknande när det gäller andra arrangemang.

De ekonomiska teorier som kallas “public choice” har många likheter med homo economicus på en fri marknad. Buchanan lånar ord från J.S. Mill för en sammanfattning:

Själva den ledande principen för ett konstitutionellt styre kräver att det förutsätts att politisk makt kommer att missbrukas för att gynna makthavarens egna mål; inte därför att så alltid är fallet, utan därför att det är en naturlig benägenhet att värna sig genom det särskilda användandet av fria institutioner.

Buchanan avslutar kapitlet med:

Den diskursnivå där homo economicus-modellen verkar särskilt lämplig är på den konstitutionella nivån, och detta förblir sant även om modellen inte står mest i överenstämmelse med empiriska fakta.

Så kan det vara ibland, att felaktigt kompilerade fakta kan peka på helt fel problem, på helt fel lösning. Att skala bort det ovidkommande är alltid en bra metod för att komma fram till bra lösningar. Att kunna bortse från dagspolitiken för att skapa en bra konstitution är ett bra sätt att lägga en god grund för framtida politiska beslut.

This entry was posted in Aktuella övriga ämnen and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.