Karsten och Beckman fortsätter med en kort beskrivning av varför det blir värre med mer av samma, mer demokrati. Ett av de svåra problemen de tar upp ett flertal gånger är att folk, en majoritet, kan rösta sig till andras pengar. De nämner exemplet Grekland där socialisterna 2009 gick till val på att rösta sig till pengar från andra länders skattebetalare. Metoden heter Eurons stabilitetspakt.
Livet, verkligheten är en marknad. Politiken är en idealiserad bild av verkligheten. Politikerna kan inte hantera marknaden, de förstår den inte. Det enda politikerna kan göra är att:
ta någons pengar och slänga på någon annan,
hitta på nya regler,
anställa byråkrater som ska se till att pengar går till spillo när de meningslösa reglerna övervakas och verkställs.
Byråkratin växer alltid i en demokrati. Den kan inte gå i konkurs eftersom den har beskattningsrätten och våldsmonopolet. Det finns hur många tänkare som helst som har beskrivit fenomenet. Byråkratier har också en tendens att skikta sig, skapa flera nivåer med olika lönegrader och prestige. Tillsammans med de ständigt ändrade regelverken blir byråkratin på det viset ogenomtränglig för medborgaren.
Demokratin lockar fram parasiterna. Eftersom en majoritet kan luras att bestämma vad som helst, kan den även luras att göra vissa personer vansinnigt förmögna. Uppfinn en teknisk pryl som till synes löser ett problem. Övertyga politiker och tjänstemän om att alla måste ha en sådan pryl. När lagen kommer blir parasiten snabbt miljardär. Alkolåset är paradexemeplet på en sådan uppfinning som ersätter lag med tvång och mekaniserad styrning av medborgarens beteende. En eliminator av fri vilja och eget ansvar. Med följe av nyttiga idioter som tycker att det ändå är en bra sak, för det goda.
Megalomani blir politikernas lösning på obefintliga problem när de känner sig rastlösa. De är ju ändå valda av folket för att göra något, något politiskt. Om klimatet är hotat, då kan man lösa det politiskt, exempelvis genom att rasera en fungerande energimarknad. Det är både självglorifierande för politikerna, lönsamt för parasiterna och ökar byråkratin.
Välfärdsprogram är en räddningsplanka för många politiker. Med sådana kan man köpa röster av ett stort antal väljare. Samtidigt gör man just dessa väljare beroende av politikernas ”goda vilja” och andra väljare avundsjuka, så att de också kommer att kräva sin välfärd ordnad av politikerna. En ond cirkel har skapats.
Brottslighet och asocialt beteende ökar i en demokrati. I demokratin är medborgaren förbjuden att värna sin person och sin egendom. Staten har lagföringsinstrumentet och våldsmonopolet. Medborgaren tvingas förlita sig till att staten löser brott och skyddar medborgaren. Men det är ointressant för staten, ty då faller ju ett incitament att förorda mer polis och mer statligt våldsmonopol bort. Politikerna skulle förlora makt och en röstmagnet.
Medelmåttighet och lägre krav blir följden av demokrati. Kollektivets behov av one-size-fits-all skapar en anpassning nedåt. Alla som sitcker upp eller sticker ut kapas ner.
Kränkthetskulturen frodas. För att få del av andras pengar eller beskära andras frihet måste alla organisera sig i kränkta grupper som får rätt att kräva pengar eller undfallenhet av andra.
Många har korrekt beskrivit demokratins kortsynthet. Politikerna orkar bara ägna sig åt saker som ger utslag under innevarande mandatperiod. Om det är ”bra” saker för medborgaren kan de bli omvalda. Om underlåtenheten gäller att åtgärda väsentliga saker som ligger bortom denna mandatperiod blir det automatiskt någon annans problem.
Mer av samma är inte lösningen. Mer demokrati, det vill säga fler frågor som avgörs via majoritetsbeslut, gör inte samhället bättre, gör inte medborgaren friare. Mer demokrati skapar bara mer tvång och mindre individuell frihet.
Bra beskrivning !
Men demokrati på rätt sätt är fortfarande det minst riskabla ”systemet” på lång sikt.
Amerikas ”Fäder” som skrev konstitutionen var realistiska och byggde in balanserande krafter, som skulle hålla demokratin tillräckligt lite omfattande, för att fungera bra.
Det du beskriver som demokratins tillkortakommande är inte ett problem för ”demokratin” utan för ”socialismen”, som i hundra år predikat att ”allt är politik”. Det har sedan blivit generationers religion, som ersättning för den grundläggande anständighet kristendomen predikade.
Socialismen har gjort stöld anständig, bara den kallas demokratisk.
Instämmer! Det är givetvis inte den demokratiska principen som är problemet, utan den ändrade maktfördelningen mellan stat och individ. Via växande inslag av planekonomi och annan statlig styrning – i främst socialistiska ekonomier men ibland också i förment kapitalistiska (som USA).
De tre inläggens synpunkter, blandade tydligen med Mats´ egna, visar på många allvarliga krissymtom, men knappast på att vi har för mycket demokrati, utan snarare för lite. I min ögon är det den relativt nya symbiosen mellan de förr så fria universteten och den politiska nomenklaturan som håller på att bryta sönder det sanna folkstyret. Utan de klassiska s k ”vakthundrarna” (där ingår också pressen och skolväsendet) kan demokratin förvisso lätt förvandlas i sin motsats: despoti i olika former. Till bilden hör också att partiapparaterna i allt högre grad slåss för sina gemensamma särintressen som ny, samhällsbärande klass och ogärna låter sig störas av de egna väljarnas åsikter.
I praktiken är vi nog ganska eniga, Mats, men man bör undvika att kasta ut barnet med barnvattnet. Värna folkstyret, men jaga dess verkliga fiender! T ex alla tigande professorer i samhällsvetenskapliga discipliner.
Författarna och jag är nog ganska ense om att ordet demokrati har kommit att bli en eufemism för proletariatets diktatur. Denna diktatur behöver alltså inte införas via en blodig revolution. Den går lika bra att långsamt smyga på ett godtroget folk. I synnerhet om en balanserande konstitution, stopparagrafer och en fristående författningsdomstol saknas.
Ju mer man läser exempelvis Buchanan inser man att det behövs ganska lite demokrati (majoritetsbeslut) för att uppfylla villkoren för ett fritt samhälle. För mycket och för lite skämmer allt, brukar man säga. Majoritetsbeslut i för många frågor och på för många områden, förstör det fria samhället.
Jag är oenig med Sture om att allt inte är politik. Jag anser (inser) att allt är politik. Även att avstå från politik är politik. Om borgerliga medborgare vägrar inse att allt är politik, lämnar de över allt politik till vänsterkrafterna. Det är det som har hänt i Sverige. Minskad religiositet är inte problemet.
Nja, Mats, nu tycker jag att du duckar. Min invändning var att det är maktfördelningen mellan stat och individ som är problemet, inte för mycket demokrati. Men jag gläds åt att du rekommenderar folkomröstningar, som jag vill minnas att du tidigare varit tveksam till.
Det är kanske sant att ordet demokrati ibland används som en eufemism för proletariatets diktatur, men att lägga en sådan tolkning till grund för kritik av demokratin, som princip och styrelseskick, är nog inte helt lyckat.
För hur bakvänt blir det inte att, som i sista stycket, hävda att ”mer demokrati skapar bara mer tvång och mindre individuell frihet”? Den slutsatsen man kan dra om en diktatur eller ett högskattesamhälle som dagens Sverige, men inte 20-talets lågskatte-Sverige och absolut inte om demokratier i allmänhet.
Och påståendet att ”byråkratin alltid växer i en demokrati” verkar helknäppt när vi vet att världens bästa demokrati, Schweiz, tvärtom har en pytteliten byråkrati. Inte heller kan man påstå, som i senare punkter, att demokratin lockar fram ”parasiter, brottslighet och asocialt beteende”. Men det stämmer förstås om man, som du/ni tydligen gör, syftar på den sociala ingenjörskonst som är en svensk specialitet. Den har dock ingenting med valet av statsskick att skaffa.
Det är således den POLITIK som vissa demokratiska länder, inkl vårt eget, har fört, som som har resulterat i alla de problem som räknas upp. Men orsakerna är givetvis för litet demokrati i korrekt bemärkelse, inte för mycket.
Jag nämnde ett par politiska beslut som allvarligt skadat demokratin. Två viktiga vakthundar har tystnad eller belagts med munkavle genom att staten numera styr både universiteten och de förr självständiga ämbetsverken. Det betyder att många forskare lockas att, mot bättre vetande, beskriva t ex EU eller klimatpolitiken som två viktiga välståndsprojekt.
SÅDANT innebär förstås ett hot mot folkstyret. Under många decennier hade staten också ett etermonopol, som nog mer än vi vet eller kan belägga har bidragit till en hjärntvätt i 68-vänsterns anda.
Nej,låt oss enas om att rädda folkstyret, inte baktala detta enda tänkbara styrelseskick med hjälp av underliga definitioner. Det är jag övertygad om att även du vill, även om dessa tre inlägg gav ett motsatt intryck.
Som sagt var, för mycket och för lite skämmer allt. Jag kanske är känsligare än många andra för överdosering av demokrati. I grunden är vi nog ense om att vi ska ha ett demokratiskt styre. Möjligen är vi oense om dess gränser.
Att författarna väljer att spetsa till kritiken mot demokratin får man acceptera. De vill sälja en bok.
Även folkomröstningsinstrumentet måste ha sina gränser om det inte ska missbrukas.
Vakthundarna tystnat är naturligtvis mycket allvarligt. det har varit en aktuell fråga ända sedan det antika Greklands demokratier, vem vaktar väktaren?
Mats, Du är suverän på att sammanfatta saker och ting begripligt.
Att socialister är stöldbenägna vet vi allt om men att dom vårdar våldsmonopolet i en totalt nedsövd, drogad och degenererad befolkning tror jag kommer att ändra sig med ”nykolonisatörerna” som kommer att visa framfötterna och flytta fram sina positioner. I Amerika försöker Obama att avväpna medborgarna. Det finns ju den klassiska historien från WWII när några ivriga Japanska generaler efter Pearl Harbor anfallet föreslog en omedelbar invasion av Amerikanska fastlandet men fick til svar av den högsta ledningen ”att man inte kan kuva Amerika, det finns aldeles för många beväpnade i civilbefolkningen”.
Obama har nu under nästan 6 års tid försökt avväpna befolkningen och att han tar media till hjälp, det har vi upplevt nästan vid varje tillfälle och nu senast i Ferguson och naturligtvis förstärkt intrycket med hjälp av rashets. Det sörjer justitieministern Eric Holder för.