Galen Riksbank, korrupta ekonomer och en tyst Merkel

Nu har jag gjort det igen! Publicerat ett gästinlägg utan att tala om vem det är som skriver. Ber ödmjukast Åke Sundström, dagens skribent om ursäkt!

Media hyllar riksbankens nollränta. Paul Krugman och merparten av ekonomkåren påstår att det är viktigt att nå inflationsmålet 2 procent. Att priserna, enligt SCB, inte ökar alls beskrivs som ett misslyckande. Efter att i cirka fyra decennier ha bekämpat en mördande inflation sägs nu att motsatsen, fallande priser (deflation), vara en ännu värre sjuka. Hur galen kan världen bli?

Ytterst få i den månghövdade doakören av mediakommentatorer protesterar. Ett av undantagen är Andreas Cervenka, som i SvD frågar sig: ”Har vansinnets portar öppnats på vid gavel?” Och i Dagens Industri noterar Henrik Mitelman att ”riksbanken agerar lika desperat som när räntan chockhöjdes med 500 procent”. Bara den så kallade österrikiska skolan ifrågasätter den bakvända, men gängse, metoden att försöka bota skuldkriser med hjälp av ännu högre skuldberg. En klipsk fjortis begriper bättre, men hyckleriet segrar. Inte ens Assar Lindbeck, den forne rebellen, höjer rösten.

Inte ens Cervenka berättar hela den förfärliga sanningen. Han sanktionerar SCB:s ljugande om den faktiska svenska inflationstakten. Den ligger ingalunda kring nollstrecket utan snarare mellan 4 och 5 procent, som jag visat i ett tidigare inlägg. Det är en smått ofattbar skandal att alla våra ekonomiprofessorer spelar ovetandet om detta faktum. Tystnaden från exportföretagen är mer begriplig; de hör ju till inflationens vinnare när valuakursen faller och inflationen bidrar till att snabbamortera bolagen reala skulder.

Riksbankens förment djärva utspel är, kort sagt, ren symbolpolitik och dessutom ett tjänstefel, eftersom de sex direktörerna rimligen inser att deras nollränta är förfelad och en eftergift för politiska påtryckningar, från både höger och vänster. Att efter 90-talskrisen befria riksbanken från sina politiska överrockar var klokt, men nu har Ingves & Co bestämt sig för att underminera denna efterlängtade reform och i praktiken återgå till en gamla ordningen.

Ytterligare en kvarts procent närmare noll löser inte några problem. Tvärtom: man ordinerar en Döbelnsmedicin som fördjupar krisen och ytterligare blåser upp den kreditbubbla som Ingves så ofta varnar för, men nu bestämt sig för att strunta i. Makteliten ägnar sig, kort sagt, åt en skamlös framtidsimperialism. Särskilt beklämmande är att miljöpartiet, som sagt sig stå på barnbarnens och det s k hållbara samhällets sida, avsagt sig den rollen och med samma liv och lust som de gamla partierna deltar i övervältringen av bördor på framtida generationer.

Ett relativt nytt inslag är att även Tysklands regering fegt tiger när ECB steg för steg demonterar den hårdvalutapolitik som skapade prisstabilitet, välstånd och en stark valuta. Ingves gömmer sig bakom Frau Merkels tystnad, men har givetvis rätt i att hans egen möjlighet att agera förnuftigt därigenom starkt begränsas. Han gör sig dock till medskyldig genom att vägra att peka ut den finansiella ondskan axelmakter, EU:s och USA:s centralbanker.

Det här inlägget postades i Gästlistan och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Galen Riksbank, korrupta ekonomer och en tyst Merkel

  1. mats skriver:

    Så vad ska en vanlig människa göra? Köpa fastigheter och metaller? Köpa fin champagne och festa fram till domedagen?
    Någon annan sorts politiker att rösta på finns ju inte.

    • Åke Sundström skriver:

      Lite glömska kan vi alla vara då och då, så en ursäkt behövdes nog inte, Mats. Jag var mer förvånad över att alla läsare så välartat avstod från skämtsamma kommentarer till att du tycktes svara på ett eget inlägg.

      Och du vet nog också svaret på din fråga om vad ”en vanlig människa ska göra”: acceptera det du inte kan förändra som 12-stegsprogrammet så klokt predikerar – med tillägget …och förändra det du kan. Vilket i det här sammanhanget betyder att, i denna bloggs anda, bidra till en nödvändig politisk tillnyktring. Som vi båda skrivit i många inlägg är grundproblemet att vår en gång så stolta demokrati upphört att fungera. I dag sitter folkets farligaste fiender på Helgeandsholmen, inte som förr på Långholmen.

      För dagen får vi väl hoppas att SD inte går samma svekfulla väg som de andra partierna och låter sig passiviseras och korrumperas av sina nyvunna privilegier. Risken är uppenbar – som det tidigare så förment lyhörda och ”annorlunda” miljöpartiet illustrerar. Tyvärr misslyckades både det klassiskt liberala partiet och kristna värdepartiet i sina försök att äntra kommandobryggan. Utan ekonomisk uppbackning är det ett tufft jobb att bryta ett sedan decennier så hårt cementerat monopol som den svenska.partistrukturen.

      Men den reella demokratin kommer säkert att återupprättas, när allt fler inser att de blir grundlurade av sina egna valda ombud. Paradoxalt nog är det vårt effektiva privata näringsliv som har en nyckelroll, i egenskap av landets sanna makthavare och finansiärer, men därmed också den politiska dårskapens stödgrupper – tillsammans med en teoretiskt och inte minst etiskt vilsegången ekonomkår. Tysta och lojala så länge valmanskåren är än mer lojal och för barnbarnens räkning iklär sig alla de skulder som Ingves & Co säger sig oroas över men likväl uppmuntrar med sitt ansvarslösa penningstryckande, starkt negativa realräntor.

      Det positiva är att detta lättsinne inte kan pågå i evighet och att vi (hela den s k västvärlden) nu balanserar på en finansiell knivsegg, nära stupet. Fast kraschen får säkert ett annat förlopp än 30-talskrisen. Vi kan snarare vänta oss en mycket lång stagnationsperiod, besvärande nog för att bli dödsstöten för parasitära institutioner som centralbanker och ett både ekonomiskt och demokratiskt missfoster som EU. UKIP i England och det nya Brysselkritiska partiet i Tyskland är förebud om stora förändringar i rätt riktning. Att våra borgerliga partier missat chansen att fånga upp dessa frihetliga, antifederala trender och stämningar är både genant och tragiskt.

      • mats skriver:

        Jo, men det är förargligt när man vill vara korrekt, att göra bort sig.
        Du tycker att tänkande ansvarsfulla människor i Frihetsportalens anda ska bidra till en politisk tillnyktring. Det känns som om det efter valet blivit ännu svårare, om än inte mindre viktigt.
        Under Alliansens tid höll media igen något och kritiserade regeringen för bristande socialism. Men med Löfvéns regering öser media ohejdat på med drömmar om det genomsocialiserade samhället. De låter lika fanatiska och extrema som jihadisterna i ISIS.
        Varför biter inte empiri, förnuft och sans på dessa människor?

        • Åke Sundstrom skriver:

          Se där, den ständiga gåtan om bristen på sans och förnuft. Enligt mitt förmenande, som du knappast kan ha missat, är grundproblemet att staten tagit makten över universiteten och forskningen. Reaktionen, i form av ökad självcensur och konformism, har inte uteblivit. .

          Empirin, etiken och förnuftet spelar inte längre den avgörande rollen, det har blivit viktigare att beakta och bekräfta beställarnas/makthavarnas önskemål. Av ren och skär självbevarelsedrift. Egna karriärer, fortsatta forskningsuppdrag och andra extraknäck har legat i vågskålen, medan forskarens primära uppgift, sanningssökandet, fingerfärdigt eliminerats från dagordningen.

          För hur väldigt tydlig är inte den politiska styrnningen i så skilda frågor som klimat, energi, skuldberg, penningpolitik, räntor, barnomsorg och bostadspolitik, för att nu bara nämna några få exempel.

          Forskareliten har häcklat den politiserade sovjetiska genetiken, men har medverkat till att den svenska staten numera agerar i samma anda. I en så grundligt förgiftad miljö kan man inte förvånas över eller fästa vikt vid vad som skrivs i dagspressen.

          Låt oss i stället glädjas åt att väljarna, de hånade gräsrötterna, i växande grad litar till sitt eget sunda förnuft och vänder de korrupta vakthundarna ryggen. 13 procent har vågat rösta på ett alternativ som det blocköverskridande etablissemanget gjort allt för att tiga ihjäl, återigen med hjälp av ”forskare” uan etisk ryggrad.

          I mina ögon liknar detta en positiv vändpunkt. Vi har förhoppningsvis, likt alkolisten, nått en botten, där valet bildlikt talat står mellan liv och död, mellan fortsatt sönderfall och en renässans för frihetliga värden. Sant att Stefan Löfven gjort sina beundrare besvikna, men inte heller han lär kunna stoppa förändringståget.

          .

          • mats skriver:

            Det där var faktiskt det bästa jag hört på länge, att det finns någon som är glad över valsresultatet. Sett i ett längre perspektiv!
            Jag ska försöka anlägga den attityden till utvecklingen.

            • Åke Sundström skriver:

              Positivt även i ett relativt kort perspektiv, Mats. Alliansregeringen hade förverkat väljarnas förtroende. Det började så löftesrikt i Mauds badtunna, men vi tycks vara överens om att det slutade som ett tragiskt fiasko. Inte minst därför att Fredrik Reinfeldt på senare år ägnade sig åt ett godhetshyckleri, som tidigare varit fp:s och kd:s självmordsnischer .

              Efterträdarna, med V som stödparti, är förstås ett ännu sämre alternativ. Men regeringen Löfven saknar egen majoritet och blir därför kortlivad. Den hinner inte göra så stor skada.

              Vi kan samtidigt vara ganska säkra på att den enda oppositionen mot det moderatsocialistiska enhetspartiet (S + M) ytterligare stärker sin ställning i nästa val, troligen redan nästa år. Det innebär slutet för dagens strutsbeteende och antidemokratiska attityder: att vägra tillerkänna riksdagens verkliga vågmästare det inflytande väljarna anförtrott dem.

              Nog kan man se detta som en positiv vändpunkt, ett stort steg mot ett återupplivat folkstyre. Kan man annat än glädjas åt att kunna ta farväl av närmare ett halvt sekel av parlamentarisk diktatur och framtidsimperialism?

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    Vi är lite nyfikna på hur omröstningen i Schweiz slutar den 30 November. Man vill gärna binda sig lite hårdare till guldet. Socialisterna i Schweiz vrider sig som de maskar dom är och skriker i högan sky.

    • Åke Sundström skriver:

      En glädjande nyhet, förvisso. Men andra västländer är i mer trängande behov av att fatta beslut av det slaget, även det förr så valutastabila Tyskland.

      Och låt oss inte glömma att även borgerliga partier och ekonomer, t o m i Schweiz vågar jag gissa, ”vrider sig som maskar” inför ett slut på eran med allt värdelösare papperspengar. Fast du kanske underförstår, helt riktigt, att även Europas borgerliga partier måste beskrivas som funktionssocialistiska? Detta är ju f ö den enda form av socialism som fortfarande praktiseras, nu när kommunismen är död (med Nordkorea, Kuba och Venezuela som några av de mycket få undantagen).

      Skillnaden i frihetsgrader mellan Löfvens och borgerlighetens socialism mosvarar några enstaka procent av BNP. Det tycks räcka för att inbilla väljarna att det råder djupa motsättningar mellan blocken. Klasskrigsretoriken mobilierar vänstern, det är sant, men bidrar mest till dölja det faktum att Erlander, Palme, Carlsson och Persson i första hand förrått sina egna väljare. Denna svekfulla metod har även Alliansen valt att göra till sin. De små, men ingalunda oviktiga, stegen i frihetlig riktning har drunknat i nya dårskaper, som klimatpolitiken, negativa realräntor och överenskommelsen med miljöpartiet om flyktingpolitiken.

      • Samuel af Ugglas skriver:

        Tidigare har jag ansett att ”baltutlämningen” efter kriget nog hört till det värsta förräderiet i modern tid. Men jag inbillar mig att när svensken i allmänhet ser och börjar förstå vad Reinfeldt presterat med sina ”nykolonisatörer” kommer socialisternas underlåtenhetssynder att blekna.
        Åke och Mats, det är uppfriskande att läsa era utmärkta analyser, tack för dem.

Kommentarer inaktiverade.